Inrikes 24 maj, 2018

Miljöparti vid avgrunden

Klimatet befinner sig i kris och Miljöpartiet anser själva att de är det enda hoppet. Inget annat politiskt parti förstår – eller tar den omfattande sociala, ekonomiska och ekologiska katastrof som stundar på tillräckligt allvar. Inom den svenska politiken har bara Miljöpartiet det som krävs för att bromsa, enligt deras egna företrädare. Dessvärre befinner sig även själva partiet i kris.

På ett tåg till Varberg sammanfattar Hanna Lidström, ett av Grön Ungdoms två språkrör, läget för mänskligheten:
– Jag tror att vi kommer att överleva, men inte utan ganska mycket kaos och våld.
Klimatet, menar hon, kommer inte att ”räddas”. Även för ett miljöparti med vad Hanna Lidström kallar ”EU:s mest radikala klimatpolitik” handlar det i nuläget om skademinimering.
Läget är inte helt muntert när Miljöpartiet samlas till kongress i Västerås till helgen. Tiden i regering har inneburit politiska framgångar, men också att man har fått backa i flera viktiga profilfrågor. För att inte tala om i opinionen.

Dramatiskt tapp

Enligt flera opinionsundersökningar befinner sig Miljöpartiet för närvarande under riksdagsspärren på fyra procent. Det är ett dramatiskt tapp för ett parti som som hade nästan åtta procent i senaste valet – och över femton procent i senaste EU-valet.
”När andra väljer att måla upp ett Sverige i kris, väljer vi att tro på ett bättre samhälle”, skrev Miljöpartiet på sin hemsida i samband med att förslaget till valmanifest presenterades nyligen. Manifestet väntas bli en av huvudfrågorna på helgens kongress.
Samtidigt är partiets valparoll: ”Nu. Klimatet kan inte vänta.”
Forskarkåren håller med åtminstone om det senare budskapet. Det råder rörande konsensus om att de skenande klimatförändringarna kommer att drabba världen hårt. Läget förvärras dessutom ju längre inbromsningen dröjer.

För Lena Wallin, som förra året var med och startade nätverket Grön omstart är läget akut.
– Man kan inte prata om flygskatt eller inte när huset brinner. Eller sopsortering. Det spelar ingen roll om man sopsorterar då, säger hon till Flamman.
Grön omstart beskrevs inför Miljöpartiets kongress förra året som en del av en ”rebellrörelse”. De ville omkullkasta Miljöpartiets politik, som de såg som alltför mjäkig.
Partiet kastades inte omkull. Den alternativa riksdagslista som Grön omstart ville föra fram stoppades av förra årets kongress.
Sedan dess har rörelsen tagit avstånd från partiet, och beskriver sig nu som partipolitiskt oberoende.
– Det blev för mycket fokus på partiet – vem är för och vem är emot, säger Lena Wallin.
Partiet vågade inte riktigt gå hela vägen med att göra vad som krävs för klimatet, säger hon.
– Det går inte att fortsätta leva som vi gör, men det är det ingen som vågar säga. Det är väl för läskigt att ha ett politiskt samtal som utgår från att hela vårt samhälle faktiskt är ohållbart.

Ska minnas varför man startades

Partiets grundare, Per Gahrton, tycker gott att man kan säga just det.
– För de yngre är det ju bara historia, men jag tror att man ska minnas varför man startades. För oss handlade det inte bara om att få lite mer pengar till laddstolpar – det var en mer genomgripande samhällsförändring vi ville ha, säger han till Flamman.
Efter en tids frånvaro, och ett antal kontroverser, är han tillbaka på riksdagslistan inför höstens val.
Fast inte på någon särskilt framskjuten plats. Det är inte omöjligt att han skulle kunna kryssas in, men det skulle det krävas ”ganska mycket” säger han själv.
Till kongressen åker han som nyvalt språkrör för Gröna seniorer.

Man kan inte prata om flygskatt eller inte när huset brinner. Eller sopsortering. Det spelar ingen roll om man sopsorterar då

Under den senaste tiden har han varit i luven på vice statsministern, tillika språkröret Isabella Lövin. Det efter att han kritiserat både MP och S för hur de hanterat regeringssamarbetet. Nu vill han trots allt framhålla att det har hänt bra saker.
– Även om det är bedrövligt i förhållande till vad som behövs så rullar vi framåt på en massa sätt, säger Per Gahrton till Flamman.
Det räcker alltså inte riktigt. Att Parisavtalet – den globala överenskommelsen om att hålla temperaturökningen under 1,5 grader ska kunna hållas menar många forskare är så gott som omöjligt. Per Gahrton håller med.
– Även om alla EU-länder skulle genomföra vad de har åtagit sig är det inga experter som tror att det räcker. Dessutom är det så att det inte genomför vad de har åtagit sig.
– Därför borde det vara lite mer alarm-stämning över hela världen.

Större än M i parlamentet

EU-parlamentarikern Max Andersson representerar på sätt och vis en av Miljöpartiets största segrar. Han tog plats i parlamentet efter partiets största framgång i ett EU-val någonsin. 15 procent under ”supervalåret”  2014.
– Vi är större än M i parlamentet. Det tröttnar jag aldrig på att påminna Gunnar Hökmark och de andra moderaterna om, säger Max Andersson till Flamman.
Men det har inte varit tillräckligt. Höjda priser på utsläpp på EU-nivå har visserligen hjälpt, men Parisavtalets mål tror inte heller Max Andersson kommer att uppnås.
– Det är inte troligt att vi kommer att nå 1,5-gradersmålet, även om det är värt ett försök. Och även 2-gradersmålet ska man vara optimistisk för att tro på. Det kräver väldiga insatser. Insatser på en nivå som vi faktiskt inte har sett tidigare.

I den andra änden av Miljöpartiet sett från grundaren och Gröna seniorer befinner sig Grön ungdoms språkrör Hanna Lidström. Hon som sitter på tåget och tror att mänskligheten kommer att få vänja sig vid ”kaos och våld”.
Inför kongressen vill ungdomsförbundet Grön ungdom ungefär samma sak som de gröna seniorerna. De vill förändra ordentligt.
– Jag tycker att vi ska bestämma oss för om vi ska ha en helt okej klimatpolitik. Eller om vi ska ha en riktigt radikal klimatpolitik säger Hanna Lidström.
– Jag tror att många skulle sätta i halsen om vi sa vad som krävdes, fortsätter hon.
Däri ligger ett kommunikationsproblem, enligt flera av de partiföreträdare som Flamman har talat med: är man för dystopisk riskerar väljarna att ge upp. Är man inte tillräckligt tydlig med problemen riskerar man att låta som alla andra, och tappa väljarnas förtroende.
Och Miljöpartiet riskerar faktiskt att åka ur både regeringsställning och riksdag efter valet. Det skulle vara illa, tycker Hanna Lidström.
– Världen behöver verkligen ett ledarskap i den här frågan, det är en roll som Sverige verkligen fyller just nu. Många länder kollar på Sverige. Utan Miljöpartiet har jag väldigt lite förhoppning om att det skulle fortsätta. Det skulle vara allvarligt för världen.

Saknar representation i  50 av landets kommuner

Och om det ser dystert ut för partiet på riksplanet är det ännu värre på många håll ute i landet. På tisdagsmorgonen rapporterar Sveriges Radio att Miljöpartiet inte har beställt valsedlar, och alltså saknar representation, i hela 50 av landets kommuner. Det är fler än något annat riksdagsparti.
I Norrbotten, där Miljöpartiet historiskt sett aldrig varit starka, får man i senaste opinionsundersökningen under tre procent.
– Vad det beror på? Det beror på rikstrenden, säger MP Norrbottens ordförande Annika Eriksson till Flamman.
Hon menar att Miljöpartiets arbete i regeringen, som lett till historiskt låga siffror, också slår stenhårt mot Miljöpartiets stöd i läns- och kommunalvalen.

I Norrbotten krävs en rejäl uppryckning får att få ett enda mandat.
– Jag tycker ju att vi borde ha större stöd än vi har, för klimatfrågan är en stor oro som folk har. Och den ökar. Då har vi varit dåliga på att kommunicera saker, säger Annika Eriksson.
Frågan om det var rätt eller fel att sätta sig i regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna splittrar Miljöpartiet. De flesta stödjer beslutet, åtminstone utåt, men det finns också en omfattande kritik mot hur den senaste mandatperioden har hanterats.
– Det var inte smart att gå ut så hårt med kolbiten i alla partiledardebatter. För att om man går ut så hårt, då blir det också en svekdebatt, säger Annika Eriksson.
Hon refererar till den uppmärksammade rekvisita som språkröret Gustav Fridolin ofta hade med sig under förra valrörelsen. Då var budskapet att Vattenfalls kolgruvor inte skulle säljas. Så blev det inte.

Att tappa inflytandet i kommunerna skulle vara lika illa som att tappa det på riksnivå, säger Annika Eriksson. Hon menar att det trots allt är på kommunal nivå man ”gör verkstad”. Frågan är nu om helgens kongress blir den energikick som räddar den Miljöpartistiska verkstaden, eller om det är ytterligare ett steg mot avgrunden.
– Det är ju fruktansvärda scenarier som vi ser framför oss, men jag gör allt för att det inte ska hända. Det är en väldig förtröstan i att jobba för det som jag ser det goda, säger Annika Eriksson.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Det tyckte även Laestadius själv. I boken Så kunde det gå (Verbal, 2025) tar han saken i egna händer och skriver en framtidsskildring som sträcker sig från 2026 till 2037. I reportage från Umeå, Stockholm, Möja och flera andra platser, berättar han om livet efter Tidöregeringens förlorade år. Inom litteraturvetenskapen brukar man tala om ”slipstream fiction”; en genre där science fiction-element glider in i realismen, utan att det för den skull blir ett fiktivt ”världsbygge”. För Laestadius är dock inte den suggestiva effekten poängen – utan vetenskapen bakom den litterära ridån. Man skulle därför kunna beskriva Så kunde det gå som en ”dokumentär slipstream”. Det låter kanske kuriöst, men genren är inte ny, inte ens i Sverige: 2020 kom Erika Bjerströms (bra) Klimatkrisens Sverige och 2021 Peter Alestigs (mycket bra) Världen som väntar.

I Laestadius framtid har en socialdemokratisk regering lånat till stora investeringar i Reformisternas anda. Man satsar på kraftiga upprustningar av järnvägen snarare än att bygga nya höghastighetståg. 20-talets mest fatala misstag, idiot-debatten om ny kärnkraft, har övergivits och investeringarna i framför allt vindkraft har exploderat. Laestadius framtidsskildring är vattenkammad, inga figurer har djävulshorn, men Ebba Busch kastas raskt ut ur riksdagen. Eftersom hälften av Sveriges utsläpp kommer från trafiksektorn – till övervägande del från bilar – lägger han mycket krut på dessa avsnitt. Den utopiska traditionens bombastiska ”Kräv det omöjliga” har ersatts med realismens knallpulver-salut över det framtida trafikborgarrådets detaljplan.

Rent litterärt lämnar Så kunde det gå en del att önska. Nästan alla figurer låter slående lika en viss emeriterad professor i sina inre monologer. En miljöengagerad ö-bo funderar över sina stearinljus (!) och känner ”eldskam” – och som läsare kan man nästan höra ”Born to be Wild” spelas under Miljöpartiets gruppmöten. Dessutom undrar jag om inte Laestadius (bilden) borde ha tittat noggrannare på hur folk sätts i (klimat)rörelse i sience fiction-författaren Kim Stanley Robinsons framtidsskildringar. I Framtidsministeriet skapar Robinson ett klimatförändringarnas ground zero efter en värmebölja över Indien, där 20 miljoner människor dör under några veckor. Den sorgliga sanningen är att något dylikt troligen kommer att behövas för att världen ska skrida till handling.

I Laestadius roman sker genombrottet när en forskningsexpedition upptäcker en issörja runt Arktis. Med tanke på att nya rön om den atlantiska strömmen, som visar att en ny istid troligen väntar i Norden, bemöttes med en axelryckning känns detta som utopiskt tänkande i dess sämsta bemärkelse.

Läs mer

Samtidigt känns det småsint att påpeka dessa litterära brister. Ingen kommer att läsa Så kunde det gå för dess stilistiska kvaliteter, utan för alla kreativa lösningar och för koncentrationen i tanken. När den är som bäst kan den ligga till grund för det som klimataktivisten Joanna Macy kallar ”aktivt hopp”. Det betyder inte att vi alltid måste vara optimistiska, utan att vi identifierar vad vi hoppas på – och tar steg i den riktningen. Gärna i Laestadius fotriktiga skor.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor i statsvetenskap vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)