Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Vipeholm stängde först 1985, och är kändisen bland svenska vanföreanstalter, främst på grund av experimenten och flera värdefulla dokumentärer de senaste åren. Men det fanns många Vipeholm under 1900-talet. Det handlade om nästan kompletta och till delar självförsörjande minisamhällen inneslutna i det större, som inkluderade allt från maskinchefer och musikterapeuter till arkivarier och apotekare.

Mina samhällsekonomiska funderingar känns taktlösa, rentav okänsliga. Samtidigt befinner vi oss i en tid när det knappt finns personal nog att hålla bup-akuter öppna, när patienter skrivs ut mot sin vilja bara något dygn efter hjärtinfarkter, urakuta kejsarsnitt, cancerbesked och suicidförsök, med uppmuntrande tillrop och en optimistisk remiss till en underbemannad primärvård någonstans. Det är omöjligt att bortse från kontrasten.

Hur kunde vi på 1970-talet ha råd med arméer av omsorgspersonal för ”vård” som ofta var onödig, dygnet runt i åratal, medan vi i dag – efter decennier av produktivitetstillväxt – inte ens har råd att bemanna direkt livräddande vårdplatser eller att förlösa barn i Sollefteå? Vanföreanstalten Sankta Gertruds sjukhus i lilla Västervik, ett av de många okända Vipeholm, hade som mest 1 400 vårdplatser. I dag har landets dyraste sjukhus Karolinska cirka 1 100 vårdplatser.

Samhällsbyggets bakåtmarsch är det dominerande ljudspåret för varje svensk född från 1970-talet och senare. Jag tänker mig spåret som kusligt, en förvrängd tivolimelodi som ackompanjerar en sämre Stephen King-filmatisering. Kusligheten kommer sig av att mekanismen inte går att greppa. Den förefaller ologisk. Hur ska man förstå att vi blir allt rikare, men samtidigt har råd med allt mindre? Känslan är den av en dold mekanism inuti en trasig leksak. En liten apa med ryckigt skrällande cymbal som stelt marscherar bakåt, inte framåt.

Vi möter den i snart sagt varje nyhetssändning. Exemplen är så många att det är lätt att fastna i en klagosång av allt mer upprörande exempel och aldrig närma sig en analys. Ett klockrent sådant var DN:s förstasida nyligen (30 mars). Den feta rubriken: ”Postnords chef: Vi kan sluta dela ut breven – kräver miljarder av regeringen för att klara hanteringen”. Utöver ett antal extra miljarder kräver Postnord i ett utpressningsliknande utspel tillåtelse att sänka ambitionen ytterligare, till utdelning endast var femte dag. Vilket i praktiken betyder postutdelning en gång i veckan.

Hur är det möjligt, när Strindberg i ett mycket fattigare Sverige, kunde starta brevgräl med någon av sina fiender på förmiddagen, få svar via posten samma eftermiddag, och skicka slutreplik samma kväll? Givetvis även lördagar och söndagar. Den sista lördagsutdelningen i Sverige skedde så sent som den 27 mars 1987, då Håkan Johansson på Reparatörsgatan i Linköping fick ett av de allra sista lördagsbreven, avbildat och förevigat av Postmuseum. 37 år senare får vi höra att vi knappt har råd med postutdelning alls i Sverige, att om vi kan få till det en gång i veckan ska vi vara tacksamma. Cymbalen skräller, leksaksapan gör ännu ett ryck bakåt.

I höstas kom nyheten att landets viktigaste järnvägssträcka, den mellan Stockholm och Göteborg, stryps hela 2025 och 2026. Antalet avgångar på sträckan kommer att halveras under två års tid. Orsaken är behov av reparationer.

Det är sant att järnvägen måste rustas upp. Men att det tar två år beror dels på att rätt maskin, som skulle göra arbetet väldigt mycket snabbare, inte kan användas av upphandlingstekniska skäl, dels på att ”när vi försökte upphandla nattarbete blev svaret från marknaden mycket höga kostnader”.

Järnvägsunderhåll är något som vi som samhälle bevisligen tidigare klarat av. Vi har har gjort det i snart 200 år, och vet att svaret är nattarbete och kraftfulla maskiner. Men nu har vi alltså inte längre råd med nattarbete? Och vi har krånglat in oss i näringslivsvänlig lagstiftning till den grad att vi av juridiska skäl inte får lov att använda rätt maskin?

Så klart finns det alltid en ekonometrisk modell som förklarar sakernas tillstånd. Leksaksapans bakåtmarsch må se märklig ut, men den har, försäkrar man oss, en logisk förklaring. Orsaken till att samhället inte har råd med musikterapi, banarbete nattetid eller postutdelning är att musikterapeuter, järnvägsarbetare och brevbärare relativt sett blivit mycket mycket dyrare för varje år. Välfärdstjänsterna har, med några få undantag, inte genomgått de stora produktivitetsökningarna som präglat industrin. Om det krävdes 40 timmar för en person att framställa ett köksbord år 1950, så krävs det kanske fyra timmar i dag. I praktiken innebär det att samma person producerar tio köksbord på en arbetsvecka.

Vår tänkta stränga översköterska på Vipeholm kostade motsvarande, säg, ett köksbord i veckan 1950. Det hade vi råd med.

I dag kostar hon tio köksbord, får vi förklarat för oss med prydliga grafer, och vi har inte längre råd. Men om vi böjer oss för den logiken kan samhället lika gärna boka begravningskaffet åt sig självt. Då är det bara en tidsfråga innan vi med obönhörlig logik och på grund av tekniska förbättringar och produktivitetsökningar, inte har råd med någonting alls.

I fallet med postutdelningen är förklaringen mer greppbar, nämligen minskade brevvolymer. Färre brev till varje brevlåda, men lika många brevlådor gör varje brev dyrare. Det är en nöt att knäcka, men knappast en omöjlig sådan; den viktigaste orsaken till minskade brevvolymer är inte att folk slutat skicka vykort från Hoburgsgubben. Minskningen beror på att våra myndigheter unisont slutat, eller inom kort slutar, kommunicera via pappersbrev – trots att väldigt många gärna fortsatt skulle vilja ha ett brev på hallmattan.

Så om staten skulle anse att det finns ett egenvärde i postutdelning, till exempel för motståndskraftens skull, kunde en åtgärd vara att fortsätta skicka pappersbrev för att upprätthålla tillräckliga volymer. Men det skulle kräva något så oerhört som att avstå från en lokal besparing här och nu.

Kajsa Dovstad, numera på Timbro, myntade under sin tid som ledarskribent på Göteborgs-Posten begreppet ”Jimmie moment”.

Ett ”Jimmieögonblick” är en upplevelse av starkt koncentrerat främlingskap i verkligheten som ger en politisk insikt. (Dovstads eget exempel är att hon misslyckas med att hitta köttbullar i en matbutik i ett invandrartätt bostadsområde, hon hittar bara främmande mat i kyldiskarna – ”hela smådjur och enorma förpackningar med linser” – och drabbas av insikten att Sverige förändrats för snabbt och att Sverigedemokraterna har en poäng.

Många skämtade om Dovstads skräck inför de frysta smådjuren. Samtidigt är hon knappast ensam om att uppleva sådana ögonblick av främlingskap inför samhällsutvecklingen, och att dra politiska insikter ur dem.

På Sahlgrenska har det förhoppningsvis inte skett lika många övergrepp som på Vipeholm. Men när sjukhuset byggdes ut 1953 ingick givetvis också en personalmatsal. Det är en egen byggnad, stolt placerad mitt på den dyrbara tomten, med hundratals sittplatser och ett storkök som heter duga och förmodligen klarar ett mindre missilangrepp.

En gång i tiden drevs köket av sjukhuset självt, men det var före min tid. De senaste åren har servicen i stället upphandlats av olika multinationella servicebolag av typen Sodexo. Utföraren har varierat genom åren. Men sedan årsskiftet vill ingen längre driva personalmatsalen. Det är lite svårt att greppa exakt varför – det har någonting med ny reglering att göra, sjukhusledningen mumlar om saken och menar sig söka en lösning.

Medan matsalen står tom, med stolarna prydligt uppställda på borden, köar vi i personalen i kortärmat utanför matbilen som sjukhusledningen kallat in. Någon god människa i vaktmästeriet har förbarmat sig och ordnat så att jag som handlat i matbilen faktiskt får lov att äta inne i ett för ändamålet iordningställt hörn av den stora matsalen. Så där sitter man och liksom försöker beta maten ur sitt foliepaket i den ekande tomma före detta personalmatsalen.

Ett Erlanderögonblick är inget annat än längtan efter att samhället ska börja röra sig framåt igen.

I vilken sorts vriden ekonomi är detta rationellt, undrar jag stillsamt och tar en klunk från burken med 7Up som ingick i lunchpriset. Det är, enligt Dovstads formel, ett ”Tage Erlander moment”. Jimmie- och Erlanderögonblick kan vid en första åsyn likna varandra. Därtill finns starka politiska krafter som tjänar på sammanblandning. Om varje stillastående tåg, varje försenat brev, varje bilförlossning och varje inställd hjärtklaffsoperation kan tolkas som på något luddigt vis orsakat av svenskt flyktingmottagande är högerpopulismens seger säkrad. Verkligheten erbjuder helt enkelt många fler Erlanderögonblick än Jimmieögonblick. Ett av populisthögerns tydligaste försök att kapa folkhemmet och skapa sammanblandning är det återkommande uttrycket ”de som byggde Sverige”.

Men skrapar man lite på ytan ser man skillnaden: ett Erlanderögonblick är inget annat än längtan efter att samhället ska börja röra sig framåt igen. Ett Jimmieögonblick är en nostalgisk dröm av sockrade lögner om dåtiden, lika bedräglig som Vipeholmskolornas kolakarameller. Att skilja dem båda åt är en central politisk uppgift för vänstern.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.