Utrikes 19 april, 2018

”Missilerna var inte avsedda att hjälpa oss”

Efter ännu en kemvapenattack anföll USA, Storbritannien och Frankrike förra veckan strategiska mål i Syrien. En röst som sällan kommer till tals i debatten om kriget är den syriska vänstern. Flamman talade om det geopolitiska spelet med Karim al-Hindi som arbetat med att dokumentera krigsbrott i Syrien.

Hur började ditt engagemang i oppositionen?
– Jag anslöt mig till revolutionen när den började. Jag började protestera den 25 mars 2011, alltså en vecka efter att demonstrationerna hade börjat. För det var då den kom till mitt område (Goutha). Jag var en del av revolutionen men jag sysslade mest med att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter.

Vilken sida av oppositionen tillhör du?
– Jag hör till vänstern, jag kommer från en kommunistisk familj. Min far var medlem i det palestinska kommunistpartiet. Men det finns två sorts vänster i Syrien. Vi har den nya vänstern som är marxistisk men hatar Stalin och är mer frihetlig. Sedan har vi den kommunistiska vänstern av den gamla skolan som älskar Stalin. Dem kan vi glömma för de stödjer regeringen. Vi i vänstern som är emot regeringen tänkte inte alls på vilket stöd vi skulle få internationellt i början. Sedan sade vi att vi ville ha en flygförbudszon så att regeringen inte skulle kunna använda sitt flygvapen, för vi visste att regeringen höll på att falla och att deras soldater deserterade. Så om de hade upprättat flygförbudszonen hade vi kunnat störta den. Men ingen lyssnade på oss.
– När oppositionen tog stora områden uppstod två problem. Hur ska revolutionen se ut? Vi i vänstern ville ha liberala fri- och rättigheter för alla. Den muslimska sidan höll inte med så det uppstod en konflikt. Kurderna gick med i revolutionen men de var också emot oss för de har sin egen modell (konfederation). Stora delar av vänstern flydde dessutom Syrien efter att revolutionen började så majoriteten av oppositionen är nu islamister. Assads mål var dessutom att bli av med vänstern tidigt för vänstern hade sagt att de inte tänker strida utan bara protestera fredligt. Han insåg att det är farligare än att kriga, han vill ha någon att strida mot så att han har en orsak att attackera.
– Det som hände i Goutha (kemvapenattacken) var inte första första gången. Det var den andra. Första gången dog 1 400 människor. Obama skulle ha intervenerat då men han ville inte. Och nu har vi Trump. Han intervenerade två gånger men det gav inget, det var bara för att visa Ryssland att han kan göra något. Så behöver vi de här attackerna? Vi bryr oss inte för de var inte avsedda att hjälpa oss, de var för USA:s egen skull. Assad fortsätter att attackera Homs i medan vi pratar.

Vad skulle hjälpa?
– Ett stort luftangrepp. Och då menar jag att ingen av flygplatserna borde fungera efteråt. Förutom den ryska för vi vill inte ha ett internationellt krig i vårt land. Det skulle tvinga dem att använda den ryska flygplatsen för fortsatta flygangrepp vilket skulle innebära att Ryssland skulle få skulden för de civila dödsoffren. Jag trodde att USA och Europa var smarta nog att tänka så. Men i slutändan förstörde de lagerlokaler som inte används längre. Det är uppenbart att det bara var för att göra en politisk poäng.

 

utr
Karim al-Hindi bor nu i Bryssel efter att ha tillbringat
tre år i Turkiet. Foto: Jonas Elvander.

Ur den västerländska vänsterns perspektiv är ett amerikanskt angrepp mot Syrien det värsta som skulle kunna hända, speciellt med den nya regeringen. Hur ser du på de argumenten?
– Jag förstår det. Men bara vita människor skulle säga det. Vita européer har nått en nivå av dubbelmoral som är ofattbar. De vill inte intervenera någonstans i någon fråga bara så att de kan rädda sina egna skinn. De bryr sig inte alls om andra länder. EU mutar andra länder för att de inte ska släppa igenom migranter.

Så vad borde den internationella vänsterns position vara?
– De borde tänka. De här konspirationsteorierna om att Vita Hjälmarna (syriska räddningsarbetare) är fejk, att det är en brittisk spionorganisation eller vad de nu tror… Fan, jag har vänner som var där, hur kan man säga sådan skit? Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart.

Problemet är ju att ingen oberoende utredning har gjorts än eftersom Ryssland blockerade det i säkerhetsrådet.
– De har skickat en grupp utredare men de får inte komma in i Douma (där den senaste attacken ägde rum. I onsdags släppte Ryssland enligt uppgift in inspektörerna). Men även om de kommer in, hur ska de hitta bevisen nu en vecka senare? Tror de att Ryssland är så dumma att de låter bevisen vara kvar? Kemiska attacker har inte hänt bara en gång, och de fortsätter att ske. Och varje gång folk hävdar att det är en lögn låter man fler civila dö.

I västerländsk media framstår det ibland som att Goutha kryllar av jihadister. Vilka kontrollerar området?
– Det är bullshit. Det finns max kanske 200 personer från al-Qaida där. Islamiska Armén kontrollerar Douma. De är konservativa men inte radikala som al-Qaida. Sedan finns Ahrar al-Sham och al-Rahman-legionen. De är islamister men inte konservativa, de är moderna Damaskusbor som röker, kanske till och med cannabis. Al-Rahman-legionen samarbetade med al-Qaida men bara ur ett perspektiv: för att de var syrier vilket betyder att det går att förhandla med dem. Men Islamiska Armén förkastade det för de deltog i fredsförhandlingarna i Kazakstan. Ryssland krävde där att de utrotar alla andra grupper i Goutha så Islamiska Armén attackerade al-Qaida varpå Al-Rahman försvarade dem. Det var en lång konflikt. Till slut bestämde regimen att de måste göra slut på problemen i Goutha för förhandlingarna i Kazakstan hade nått en punkt där alla bara skrek på varandra.
– Så de här fyra grupperna var där. Låt oss säga att de var totalt 20 000 eller 40 000. Plus 400 000 civila. Vill man verkligen stå på regeringens sida när de attackerar dem? Om bara en civil riskerar att dö bör man inte attackera. Alla är dessutom syrier, det finns inga utlänningar i Goutha.

Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart

Jag tror inte att någon i vänstern försvarar regeringens attacker mot civila. Men folk vill inte heller försvara ett internationellt angrepp. Det gick ju inte så bra i Libyen.
– Jag stödjer varken Ryssland, Assad eller USA. Men jag är emot dem som dödar sitt eget folk. Låt oss säga Assad inte dödar någon och är oskyldig. Bör en regering som är oskyldig men inte kan skydda sitt folk sitta kvar? Nej, lämna makten och låt FN eller någon ta över.

Du har suttit i fängelse i Syrien. Vill du prata om det?
– Det är okej. Jag greps för att jag anklagades för att vara korrespondent för al-Jazeera i Goutha. Det var jag så klart inte men jag hade varit med i tv flera gånger. Jag var dum nog att använda min normala mobiltelefon. Men i början tänkte vi inte på sådant, vi ville bara skicka information till omvärlden. I fängelset såg jag en massa former av tortyr som du inte kan föreställa dig. De utsätter dig för elchocker på olika ställen, ibland sätter de folk i vattentunnor och leder elkablar ner i vattnet. I 98 procent av fallen dör du av det. De har också den ”romerska stolen”, där de binder dig vid en stol och sedan böjer de den bakåt så att du bryter ryggen. En annan form är ”kycklingen” där de binder händerna vid fötterna och hänger dig runt en stålbjälke. Sedan rör de på dig så att du skaver av köttet från armhålorna och sidorna. Jag utsattes inte för det här, men mina vänner gjorde det. Jag utsattes för vanlig tortyr. De slår en på benen och överallt med stora saker. Jag hade tur som inte bröt något men vanligtvis bryter de fingrar, tår och andra ben.
– Jag hade en vän i armén som hjälpte mig. Han gömde bevisen jag hade men han sade att om jag talade skulle han inte kunna hjälpa mig. Så jag gav ingen information. Grejen är att så fort du ger bort lite information så torterar de dig ännu mer. Om jag hade talat hade kanske tusen personer gripits på grund av mig. Så jag försökte hålla tyst. Det var svårt men jag lyckades. På grund av min vän överlevde jag. Jag hade dokument på min dator om regeringens brott som kunde ha fått Assad åtalad i Haag.
– Det var väldigt svårt men det var en upplevelse som gjorde mig mer tålmodig och gav mig mer styrka. När jag kom ut ville jag kämpa ännu mer för min sak. Men det står klart att Assad vill göra sig av med alla fredliga motståndare. Det var en massa krigare i fängelset men dem dödar  de inte. De torterar dem så att de nästan dör och när de precis är på väg att dö släpper de ut dem. De killarna är djur när de kommer ut. De vill bara döda. De ansluter sig direkt till FSA. Jag kände en kille som också var vänster. När han kom ut från fängelset var han helt förändrad. Inte hjärntvättad men han ville bara döda. Vi i vänstern är oftast ateister så vi tror inte på något. Men de flesta i fängelse är islamister och de har inga problem med att dö för gud när de kommer ut. Den här killen förändrades, men jag respekterar hans val. Han dog nyligen. Han sprängde sig själv faktiskt.

Vilken grupp tillhörde han?
– Muslimska brödraskapet. Men det finns så många och det uppstår hela tiden nya. 35 personer kan ha sin egen grupp. Det är som en sallad. Det fanns till och med en grupp som bara existerade i en dag. Den grundades på morgonen och på kvällen lade man ner den. Det är kaos.

Vad tror du kommer hända nu?
– Jag vet inte. Problemet är att alla vill ha ett finger med i fredsförhandlingarna. Och om du inte kontrollerar mark i Syrien sitter du inte vid bordet. Förut var kurderna utanför förhandlingarna. USA ville få med dem så de lät dem ta Raqqa och andra ställen. Efter det sade Ryssland och USA att nu måste kurderna vara med. Då ville Turkiet också ha en del av kakan så de gick in i Syrien. Frankrike var inte heller vid bordet så Macron sade att de måste göra något. Nu kontrollerar de några små zoner i Syrien. Storbritannien ville inte intervenera men efter giftattacken mot spionen (i Salisbury) ändrade de sig. De har dock den svagaste handen. Saudiarabien stödde Islamiska Armén men de försvann. Iran har trupper i landet sedan länge. Det är en stor fara för USA och Israel. Iranska soldater står en timme från Israels gräns, därför bombar Israel dem nu.
– Det är ett kallt krig och allt sker inuti de olika säkerhetstjänsterna. Men en intervention från väst skulle tvinga Assad till förhandlingsbordet. Han håller bara på och sinkar för han vet att han kommer att förlora i förhandlingarna. Till och med Ryssland accepterade i Genève (där de FN-ledda fredssamtalen förs) att han ska lämna makten och lämna över till en samlingsregering. De är beredda att låta honom komma till Moskva.
– Jag hoppas faktiskt att Assad attackerar med kemiska vapen igen. För det kommer att göra det omöjligt för omvärlden att inte göra något. Om inget händer snart kommer vi att ha syrier som dödar varandra i Europa. Jag vet inte vad som skulle hända om jag hamnar framför någon som stödjer Assad. Det går inte att prata med dem. Vi i oppositionen kan kritisera våra företrädare men Assad-anhängare ser honom som Che Guevara.

Ser du inte en risk för att det eskalerar till ett storkrig mellan stormakterna?
– Den här konflikten kan hålla på i tjugo år till. Men jag tror inte att någon kommer låta ett krig pågå så länge intill Israels gräns. Jag kan påminna om kriget i Libanon på 1980-talet. I slutändan sade de ”kom igen, vi måste få ett slut på det här nu”. Och så gjorde man det. Israel vill ha kaos omkring sig men det måste vara organiserat så att de kan förutse vad som kommer att hända. Så var det i Libanon. Men i Syrien är det mycket mer komplicerat. Det är ett spel mellan USA och Ryssland. Men jag är beredd att släppa kraven på revolution om vi bara får till stånd en lösning. Det enda vi vill är att leva i frihet. I dag hamnar du i fängelse om du säger att en minister är dålig.

Så det var som de andra rörelserna från arabiska våren?
– I Syriens fall är det till och med mindre kontroversiellt än till exempel i Egypten. Det enda vi krävde från början var att regeringen upphäver undantagstillståndet. Vi sade inte ens att Assad måste bort. Men regeringen sade nej för de visste att om de upphäver undantagstillståndet kommer han att falla av sig själv. Så länge det är kvar kan en soldat gripa dig utan anledning på gatan och sedan vet ingen var du är i flera månader.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Kultur 01 juni, 2025

Åttioplussarnas minnen ger detaljerna liv

Förflyttningar och separationer är bland det mest typiska som sker under krig. Foto: TT.

"Sverige och kriget" bejakar historiens komplexitet. Ann Ighe ser SVT-serien med sin 91-åriga svärmor och förundras över hur mycket som fortfarande är ouppklarat.

Innan jag ska se första avsnittet av den nya SVT-dokumentärserien Sverige och kriget ringer jag svärmor. Jag ber henne att också titta, så vi kan ha eftersnack tillsammans. Hon är snart 91 år och kom som flykting till Sverige, precis före krigsutbrottet, från judeförföljelsernas Österrike. I en byrålåda ligger ett gammalt pass med ett rött J stämplat i.

Vi ser de två första avsnitten, och fascineras båda av det färglagda filmmaterialet, insamlat bland annat genom efterlysningar bland tittarna. Gensvaret blev stort, tusentals svar inkom och materialet är till vissa delar inte bara unikt, utan känns också som nyvunnen kunskap. Pojken som gör skridskopiruetter under iskall krigsvinter eller hunden som rullar i lingonriset – de var med. Liksom barnen under bombningarna i Helsingfors. Vardagslivet skapar ett samband mellan då och nu. De två avsnitt som har sänts får säkert många tittare att fundera inte bara på vardagen, utan på sådant som vi länge har vetat, men kan behöva processa om och om igen: att det fanns nazister i Sverige. Att man satte kommunister i läger. Att den här tidningen, Norrskensflammans redaktion utsattes för ett dödligt brandattentat. Att pressen var långt ifrån fri, och att svenska myndigheter var mer än följsamma mot tyska krav på censur. Mycket handlar om neutralitetspolitiken, som höll Sverige utanför kriget, och både kan sägas ha gjort Sverige till ett land att fly till, och samtidigt ett land som tyska trupper kunde färdas genom. I det andra avsnittet kommer de tyska ockupationerna av Danmark som Norge, med Sverige allt mer omringat.

Kriget har blivit sin egen genre, inte minst då det så länge tjänat som en sorts moralisk kompass.

Behövs denna tv-satsning? Kvalitetsmässigt är jag beredd att säga ja. Men, SVT Play har redan Andra världskriget som en egen kategori, där fiktivt och dokumentärt samsas. Där är det bara att välja och vraka mellan motståndsrörelser, kvinnliga spioner och vittnesmål från Förintelsen. Öppet arkiv samsas med det helt nyproducerade. Kriget har blivit sin egen genre, inte minst då det så länge tjänat som en sorts moralisk kompass. Idén om att ”stå på rätt sida av historien” är starkt kopplad till andra världskrigets folkmord och förstörelse. Sverige och kriget verkar ta komplexiteten på allvar.

Är det ett problem att så mycket av materialet berättas av människor som minns långt bak i tiden? Johan Croneman menade i DN (13/5) att det är en svaghet. Jag håller inte med. Visst, minnet är bedrägligt och är inte ett klart vittne till vare sig sakförhållanden eller exakta händelseförlopp. Men jag tror att de flesta vet det. Det är en del av kontraktet med tittarna om man så vill, att de här minnena i många fall har berättats om och om igen.

Snart har den direkta erfarenheten av kriget gått förlorad. Men än kan vi göra mycket med minnet. Eftersnacket som hör till har, åtminstone för de två första avsnitten som hittills har sänts, tillfört något. Samtalsformen gör också att minnena och fragmenten inte bara lämnas där, som ett flimmer från det förflutna. Storpolitiken, relevansen för människor och frågor i dag får vara med. Men vardagslivet, och inte bara de enskildas utan de mångas tillvaro, kommer först.

I Georgi Gospodinovs roman Tidstillflykt beskrivs syndromet ”futurofobi”. Det kännetecknas av att man ser samtiden i svartvitt, men minnena av det förflutna alltid är i färg, om än lätt blekta. Kanske är den diagnosen en av Gospodinovs alla anspelningar på den samtid vi ofta kallar polariserad, och där vi i vår oförmåga att se samma verklighet i dag också söker olika versioner av det förflutna. Är jag drabbad av futurofobin? frågar jag mig själv jag när jag dras in i det färglagda förflutna. Men nej, samtidens bilder av krig och blod ser jag fortfarande i färg.

Efter varje avsnitt ringer jag upp svärmor. Hon vill veta mer om flyktingmottagandet, som förstås berör henne själv. Sedan googlar hon efter de frivilliga barnevakueringar som hon vill minnas att barnen omkring henne sändes på när grannländerna ockuperades. Hon funderar. Varför följde inte hon och hennes syster med? Något svar på frågan finner hon inte, men minnet är väckt. Hennes tillvaro, att hon blev svensk, är på sätt och vis helt villkorat av just det som hände i och runt Sverige under andra världskriget. Det fortsätter vi tala om.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 31 maj, 2025

Lyssnade på nazistisk rock efter knivmordet: ”Övertydlig koppling”

Efter mordet lyssnade 15-åringen på vitmakt-musik och NMR:s podcast. Montage. Foto: Polisen / Discogs.

Pojken som mördade en främling i Norrköping lyssnade på mängder av vit makt-musik under dagarna efter mordet. Enligt Morgan Finnsiö på Expo kan dådet inte förstås utan nazismen.

Under fredagen väcktes åtal mot den 15-åring som i slutet på mars överföll och mördade en 30-årig man i friluftsområdet Himmelstalund i Norrköping. Han högg mannen 24 gånger med en kökskniv, i bland annat ryggen och huvudet. Enligt stämningsansökan skedde mordet ”efter planering och med avsiktsuppsåt”. Pojken har erkänt dådet.

– Det här är en fruktansvärd händelse och våldet i detta ärende har varit brutalt, säger utredningsledare Jan Staaf på polisen i Norrköping.

I förhör berättar pojken att han länge varit fascinerad av tanken på att mörda en annan människa, men bestämde sig samma morgon för att utföra dådet medan hans familj var bortrest över dagen.

”Jag hade fått i början av dagen att det här är dagen då jag gör det”, säger han i förhöret. 

När han fick syn på 30-åringen, som pratade i telefon med sin flickvän och hade hörlurar på sig, tänkte han att ”det här var bytet, det här var den jag skulle ta”. Han följde efter mannen och överföll honom sedan bakifrån. De sista sekunderna av mordet filmade han, men säger i förhör att han inte delade vidare filmen till någon.

Det tyder på ett genuint intresse för den svenska högerextrema miljön.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 maj, 2025

En flickrevolution som dånar av musik

Braslianska Clarice Lispector (1920–1977) väckte uppmärksamhet redan vid sin debut.

Hedvig Ljungar läser om en av 1900-talets märkvärdigaste feministiska klassiker och tjusas den nya översättningens brusande musikalitet.

På ett ställe i tegelstenen Tusen platåer liknar filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari flickan vid en revolutionär kraft som bryter det västerländska, patriarkala tänkandets system av binära motsatspar. Boken publicerades 1980, i samma veva som idén om det mänskliga subjektet som alltings medelpunkt höll på att luckras upp. För feminismen blev det både en möjlighet (ett upplöst kvinnligt subjekt är i bästa fall fritt) och ett problem. För hur ska man bli fri från en subjektivitet man aldrig fått tillgång till?

I sin sällsamma kultroman Stjärnans ögonblick från 1977 sätter författaren Clarice Lispector (1920–1977) dessa patriarkatets villkor – liksom frågan om litteraturens förmåga att överskrida dem – i svängning. Huvudpersonen är den oälskade flickan Macabéa som arbetar som maskinskriverska i ett Rio de Janeiro tapetserat med Coca cola-reklam där män slår kvinnor eller köper deras kroppar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 maj, 2025

Gnistrande som smycken, svart som döden

Konstnären Monira Al Qadiri har förvandlat borrspetsarna til märkligt skimrande objekt. Foto: Monira Al Qadiri, König Galerie, Berlin.

Oljestaten Kuwait var en del av konstnären Monira Al Qadiris uppväxt. Rasmus Holm förförs och skräms av skönheten och mörkret i de suggestiva installationerna på Göteborgs konstmuseum.

I Göteborgs konstmuseum har avgrunden återigen öppnat sig. Vägg i vägg med Apokalyps visas nu ännu en utställning där besökaren kastas rakt in i en dystopi: Burning desire av Monira Al Qadiri. Jag blir genast tagen av de färgskimrande och karamell-liknande skulpturerna som ser ut att härstamma från en avlägsen planet. Deras lyxiga tilltal väcker genast mitt ha-begär, men skönheten visar sig förrädisk. Bakom skulpturernas kromskimrande yta döljs en smutsig baksida som låter mig konfronteras med människans värsta girighet.

Monira Al Qadiris verk har, innan de anlände till Göteborg, synts på utställningar runt om i världen, bland annat på Venedigbiennalen och på Moma i New York. Centralt är uppväxten i gulfstaten Kuwait, där oljeindustrin genomsyrar varje aspekt av samhället. Kuwait uppskattas ha en av världens största reserver av råolja, och exporten av den står för nästan hälften av landets BNP. Oljans fundamentala roll i den moderna civilisationen är det som står i fokus i Al Qadiris konstnärskap, som innefattar allt från skulpturer och videoverk till performance.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 30 maj, 2025

Låt Yasin uppträda – allt kan inte handla om att bada bastu

Ministrar ska inte styra kulturlivet, skriver Leonidas Aretakis. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

När arbetsmarknadsminister Mats Persson vill tvinga landets scener att tala ”med en röst” om gängvåldet har vi större problem än omoralisk rap.

I kväll spelar Yasin på Brännbollsyran och Umeås småpåvar har redan kissat på sig i sina särkar.

”För en kommun att överhuvudtaget lägga sig i eller ha synpunkter på enskilda bokningar, kulturyttringar eller kulturevenemang är i grunden för oss extremt främmande.”

Där hade Umeå kommuns näringslivsdirektör Peter Juneblad behövt sätta punkt. Men det kommer alltid en fortsättning när tjänstemanna- och politikerläppar bekänner sig till kulturens frihet.

”Sedan går det inte att bortse från…”, fortsätter han för att motivera varför kommunen drar in festivalens stöd på 450 000 kronor. App-app-app. Principen gäller även dina hjärtefrågor, Peter, inte bara alla andras.

Visst är känslan av deja vu stark när vi än en gång debatterar Yasin. Men den här gången är allt faktiskt annorlunda.

Visst anklagades han även förra vändan för att leda ungdomen i fördärv – i pengakåthet, kvinnoförakt och våld. Men den gången var han enligt polisen aktiv i Rinkebygänget Shottaz. Hans låtar innehöll hotelser och hån mot rivaliserande gäng, och han åkte snart dit för grovt vapeninnehav och människorov mot rapparen Einár – som snart därpå sköts ihjäl på öppen gata.

Yasin skildrade inte bara vad han såg. Han deltog.

Ändå försvarades han av vissa till vänster. Jenny Högström påstod att han skrev arbetarlitteratur, lyckligtvis med mothugg från Rasmus Landström, och det var bedrövligt att behöva hålla med Hanif Bali mot Jonna Sima i TV4:s debatt.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud.

Jag fattar vad man ville åt – att visa att de fattigas våld och misär har en plats i kulturen. Men det blev fel. Att läsa om stålverksliv är inte samma sak som att höra verser om var fienden ska skjutas. Det är som om Ivar Lo-Johansson proppat sina böcker med ledtrådar om konkurrerande författare han tänkt yxmörda, och var han skulle gräva ned dem. Då hade hans böcker varit något annat.

Men nu har Yasin – så vitt vi vet – gått vidare. Han bor utomlands med sina två barn. Den kriminella kopplingen är borta och han har sonat sitt straff. Nu är det högern som inte förstår den centrala skillnaden mellan omoralisk och brottslig musik.

Skändlig musik har vi knappast för mycket av. Allt kan inte handla om att bada bastu, eller ännu värre, om att vara ”Heroes” och allt vad det heter på poplistornas själamördande esperanto-engelska. Allt jag önskar efter en lång mellosäsong är att spola rent öronen med Eddie Meduzas ”Runke ball”.

Att aktivt delta i brott är något annat.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud. Eller för att använda deras egen term: en cancel.

När jag diskuterade frågan i Aktuellt (SVT, 28/5) med Mats Persson dundrade han att ”hela samhället måste kraftsamla mot gängvåldet”. Om regeringen stiftar repressiva lagar så kan inte artister stå och sjunga något annat.

Det är en auktoritär tanke. Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Att Sverige har offentligt finansierad kultur är fantastisk. Det gör att småstäder som Skövde kan ha fantastiska kulturhus med allt från konsthall till bibliotek. Men det kräver också något av politikerna – att de håller sina kladdiga klåfingrar borta från innehållet. Annars får vi det som i Tyskland, där uttryck av solidaritet med palestinier i stort sett är förbjudet på landets offentliga scener.

Mats Persson försöker nu ingjuta samma känsla i Sveriges arrangörer. En rädsla för att om de bokar artister som går emot regeringens politik så kommer de att straffas.

”Sponsring av gangsterrap lyfter inte Borlänges varumärke”, skriver Jens Runnberg i Borlänge Tidning (28/5). Själv har jag svårt att komma på något mer stärkande för småstäders image än så här vågade bokningar. Vad som däremot får mig att aldrig vilja sätta en fot på en plats är minihövdingar som stoppar allt kul – och skryter om det i tidningen.

Jag är därför oerhört glad att festivalerna i både Umeå och Borlänge har självförtroende nog att stå emot dessa så kallade liberaler.

Läs mer

Under debatten kallade Mats Persson mig för ”kulturelit” inte en utan två gånger. Det är en märkligt pirrande känsla att regeringen gör uppror mot en.

Men faktum är att det är han som styr. Han är arbetsmarknadsminister i ett land med rekordhög arbetslöshet – som under våren har klättrat så högt som 11 procent. Han har all möjlighet att motverka gängvåldet genom att erbjuda en alternativ inkomst för unga män. Men han klarar inte av det, och skyller sitt misslyckande på en rappare.

Och om han inte orkar göra sitt jobb – varför ska någon annan göra det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 30 maj, 2025

Magdalena Andersson är fast i fel epok

Under S-kongressen i Göteborg bestämmer partiet sin strategi och politik inför valrörelsen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Vår tid ropar efter vänsterpolitik. Men Socialdemokratin kombinerar det värsta med två eror – prunkande konservatism med mossig nyliberalism. Nu måste de kloka gräsrötterna ändra riktning på kongressen.

Det sägs ofta att i Sverige rusar alla åt samma håll. En ironisk anklagelse, med tanke på hur generisk spaningen är.

Visst vände vi snabbt om kärnkraft, brottslighet och invandring. Men det har ingenting med den svenska folksjälen att göra, utan med att politik präglas av epoker. I alla tider finns saker som framstår som möjliga, och andra som oruckbara. Det behöver man vara medveten om, oavsett hur revolutionära förändringar man tänker sig.

Se bara på de senaste decennierna i svensk politik. Hur mycket högern och Miljöpartiet försöker ge de senare äran för beslutet att lägga ned kärnkraften, var det ett blocköverskridande beslut, medan det i dag låter annorlunda från båda sidor. Och under flyktingvågen uppmanade Fredrik Reinfeldt svenskarna att ”öppna era hjärtan” medan Stefan Löfven dundrade att ”mitt Europa bygger inte murar”. Tio år senare tävlar partierna i att överrösta varandras batongsmatter.

Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men svängningen 2016 var ingen svensk anomali. Donald Trumps valseger blåste liv i auktoritära högerrörelser över hela västvärlden. Det briljanta med Joe Biden var att han förstod ögonblicket. Han allierade sig med Bernie Sanders och partivänstern, och presenterade sitt gröna investeringsprogram som en revansch för den amerikanska arbetarklassen. Han lånade nationalismens språk – men fyllde det med vänsterinnehåll. Om han inte insjuknat är det fullt möjligt att han fått fullfölja sin plan.

Socialdemokrater har alltid varit duktiga på att anpassa sig efter tidsandan. Redan 1978 sade Jimmy Carter att staten ”inte kan lösa våra problem”, medan Bill Clinton 1996 förklarade att ”den stora statens era är förbi”. Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den.

Nu är partiet där igen.

Trimning. Hur mycket blir kvar av en socialdemokrati som ständigt moderniserar sig? Foto: Adobe stock.

De har identifierat tidsandan som konservativ – och anpassat sig. Från att vilja riva gränsmurar till att riva förortens bostadshus. Det verkar inte finnas någon gräns för de repressiva förslagen: tillfälliga uppehållstillstånd, etniska kvoter, visitationszoner, anonyma vittnen, utökad hemlig avlyssning utan brottsmisstanke.

Samtidigt har kritiken varit lågmäld från den övriga oppositionen. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att fokusera på sina kärnfrågor där de tror sig kunna få igenom sin politik – klimatet och välfärden – i stället för att ödsla energi på förlorande strider.

Det är en begriplig strategi. Visst finns radikaler som inte vill att Vänsterpartiet säljer ut sig, men de har ”bidat sin tid” i över 100 år nu, och inte haft makten i Sverige en sekund. Brandväggen mot Sverigedemokraterna är tunnare än smördeg och med tanke på högerextremismens globala frammarsch vore det en katastrof om regeringen vann igen. Men en samlad opposition som väljer sina strider kommer att besegra en impopulär Tidöregering.

Frågan är vad det är för vänster som vinner.

Socialdemokraternas pragmatism är nämligen selektiv. Vår tid må vara konservativ, men den är också öppen för en starkare stat. Det går att förklara att i en orolig tid krävs ett totalförsvar som inkluderar fungerande sjukvård och järnvägar, och att om Sverige ska stå sig i konkurrensen med Kina behöver vi en skola som inte läcker pengar till utländska riskkapitalister. Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men då måste Socialdemokraterna vilja det. MP och V har hittills varit följsamma mot deras konservativa vändning – men väntar ännu på att S ska besvara det.

Magdalena Andersson har än så länge varit fel person för ögonblicket. Hon är fastlåst i den nyliberala erans finanspolitik, medan högern fattat läget och bundit upp hundratals miljarder i kärnkraft och försvar. Hon kan mycket väl vinna valet på argument om kompetens och demokrati – som liberalen Mark Carney gjorde i Kanada mot allas förväntningar – för att sedan förspilla en historisk chans att åter placera välfärden och skolan i folkets händer.

Läs mer

I sådana fall har V och MP hjälpt att installera en socialdemokratisk regering som inte bara bevarar repressionen inom migration och brottslighet, utan även nyliberalismen inom välfärd och finanspolitik. Det vill säga som är borgerlig rakt igenom. Då lär de också överge sin pragmatism.

Under helgens S-kongress kostar det 47 000 att ha en sexkvadratig monter, vilket ideella eller fackliga organisationer som tankesmedjan Katalys (eller Flamman för den delen) inte har råd med. Vårdföretagarna är desto mer välkomna, vilket säger något om maktbalansen i partiet.

Nu hoppas jag att rätt krafter ändå vinner på kongressen, och att Magdalena Andersson vaknar upp inför vår tids uppgifter. Det är mycket som står på spel.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 maj, 2025

Ny rapport vill klippa arbetslinjen: ”Helig ko”

Fredrik Reinfeldt var statsminister 2006-2014 och byggde mycket av sina framgångar på idén om arbetslinjen. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Nästan 20 år efter att Fredrik Reinfeldt lanserade ”arbetslinjen” ligger arbetslösheten alltjämt högt. En färsk rapport från Katalys efterlyser en ny sysselsättningspolitik.

Fler människor i arbete – eller trygghet för dem som inte jobbar? Det är kärnan i den diskussion om sysselsättning som dominerat sedan Fredrik Reinfeldts tid.

– Det var en oerhört effektiv retorisk figur. Reinfeldt erbjöd dessutom en lösning som han kallade för arbetslinjen, säger Tony Johansson (bilden), doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 maj, 2025

S säger ja till kortad arbetstid: ”Historiskt”

Magdalena Andersson vid öppningen av Socialdemokraternas kongress. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Trots att flera lokala S-föreningar förespråkat 30 timmars arbetsvecka stängde partiledningen först dörren helt för reglering. Nu har de ändrat sig.

– För första gången på flera decennier så är vi överens mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin om att arbetstiden ska kortas, säger Annika Strandhäll från podiet på Socialdemokraternas partikongress.

Beskedet kommer efter två dagar av hårda interna förhandlingar kring partiets inställning i frågan om förkortad arbetstid – och om denna ska införas helt genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, om även reglering ska spela en roll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 maj, 2025

På ockuperad mark

I det ockuperade militärkomplexet Metelkova samsas lummiga omgivningar med gatukonst och väggmosaiker. Foto: Katja Palo.

Ljubljanas ockuperade kulturcenter Metelkova har aldrig betalat en euro i hyra – men älskas av såväl myndigheter som turister. Till skillnad från andra ockupationer runtom i Europa är inte vräkning något de behöver oroa sig för – staden skyddar dem. Men en ny utmaning riskerar att slita sönder allt.

På en scen i det gamla militärkomplexets klubbar står ett 50-tal personer i publiken framför scenen där det italienska hardcorebandet Stormos sångare headbangar spasmodiskt i en magtröja. Det dröjer inte länge förrän moshpiten är i gång.

Efteråt står människor och röker utanför. Tvärsöver gården ligger konstgalleriet Alkatraz, och intill det en enorm, färgglad mosaikvägg. På våningen ovanför säljer en anarkistisk infoshop fanzines och pamfletter.

Just den här kvällen är ganska lugn, men under helgerna dunkar basen från alla håll. På det 12 500 kvadratmeter stora området huserar en handfull klubbar, men också allt från en organisation som arbetar för funktionsvarierades rättigheter och ett 40-tal ateljéer.

Metelkova mesto är ett alternativt kulturcenter som inte betalat en euro i hyra sedan det ockuperades år 1993. Det förvaltas av en fullkomligt platt organisation, där de enskilda kollektiven är självorganiserade men gemensamt förvaltar byggnaden de huserar i. Beslut som rör hela zonen diskuteras i ”Forum Metelkova”.

– Vi måste ha en bra dialog med staden, annars kanske de skulle göra saker bakom ryggen på oss. De förstod den dynamiken för länge sedan. Om de skulle försöka göra något mot oss skulle det bli stora protester. De vet att vi har den makten, säger Nataša Serec (bilden).

I andra ockuperade hus tenderar relationen till myndigheterna att pendla mellan att vara frostig och fientlig – oftast för att myndigheterna försöker bli av med ockupanterna för att riva huset och bygga dyra lägenheter. Metelkova är annorlunda: här verkar Ljubljanas myndigheter inte bara acceptera, utan till och med gilla dem. Mateja Demšič, chefen för kulturdepartementet, säger att det inte finns något Ljubljana utan Metelkova.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 maj, 2025

Folket före marknaden – S-kongressen måste sätta ned foten

Den svenska välfärden har blivit ett tillhåll för kriminella och kapitalister, skriver S-debattören Linn Svansbo. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Välfärden har blivit ett kasino för kriminella och kapitalister, ändå tvekar socialdemokratin. Om inte vi kräver en offentlig styrd välfärd på vår egen kongress – när ska vi då göra det?

Tänk vilket fritt land Sverige har blivit.

Man kan välja mellan vårdcentraler med kopplingar till Bandidos, och sådana vårdcentraler som fuskar med skattemedel. Mellan gynekologer som skurit i kvinnor i onödan för att maximera ersättningen – och gynekologer som inte vill göra aborter. Man kan välja mellan skolor där skolpengen verkar gå till ägarens pälsjackor eller naturbruksgymnasium utan natur.

Du kan få precis vad du vill – allt utom en fungerande välfärd.

Skandalerna är inte längre undantag. De är systemfel. HVB-hem där barn riskerar livet. Assistansbolag som bluffar till sig skattemiljoner. Välfärden har blivit en lukrativ marknad för fifflare och riskkapitalister.

Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner.

Det är inte längre bara en fråga om kvalitet – det börjar likna ett sammanbrott för rättsstaten. Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner. Det är ett monumentalt politiskt misslyckande.

Och vi socialdemokrater bär ansvar. Vi har haft makten. Vi har haft möjligheten. Men vi har fegat. Varje gång frågan om vinstförbud i välfärden kommer upp görs kompromisser med marknaden. Det räcker nu.

Kongressen måste sätta ned foten. Välfärden ska organiseras i offentlig eller idéburen regi – och styras av medborgarnas behov. Inga fler skattekronor till bolag som drivs med vinstmotiv. Det handlar inte om att småföretagare är onda – utan om att vinster i välfärden är systemhotande. De urholkar tilliten, undergräver jämlikheten och öppnar dörren för kriminalitet.

Vi vet vad som krävs. Nu återstår bara modet att göra det.

Läs mer

Inför kongressen är valet tydligt. Antingen fortsätter vi anpassa oss till marknadens logik. Eller så återtar vi kontrollen över välfärden. Socialdemokratin måste våga vara systemförändrande – inte systemförvaltande. Retoriken måste följas upp med faktisk politik.

Om vi inte vågar fatta de beslut som krävs på vår egen kongress – när ska det då ske?

Diskutera på forumet (0 svar)