Utrikes

Moder jord eller döden

Delar av bostadsområdet Pampahasi Bajo på La Paz höjder rasade med 65 hus på grund av de ihållande regnen mitt under sommarperioden.

Ett Bolivia i förändring leder den internationella miljökampen för att rädda planeten. Flammans Dick Emanuelsson är på plats i La Paz.

Utrikes

Pachamama, Moder Jord, hade ingen som helst pardon. Flera hus i bostadsområdet Pampahasi Bajo, en av de högsta punkterna i La Paz, rasade ner minst hundra meter och krossades. Ytterligare 65 hus i riskzonen har utrymts.
Det är de ihärdiga regnen som har gjort att, i städer som La Paz, där miljoner fattiga har byggt sina enkla hus efter bergens sluttningar lever i dag människor i fara. Med klimatförändringen har de mänskliga tragedierna ökat dramatiskt, som för Maxima Arokapitina.
– I lördags rasade allt, säger hon och pekar mot stupet cirka 25 meter från hennes hus. Vi har sagt adjö till vårt hus, tjugo års hårt arbete i spillror, säger hon med sorg i ögonen.
Maxima Arokapitinas familj lever nu i tält efter att hennes och 65 andra hus har förklarats obeboeliga av myndigheterna.

Arbetare från kommunkontoret, polisen och brandkåren är på plats och har spärrat av ytterligare tre kvarter längre in i bostadsområdet. Flamman får på egen risk gå ända fram till kanten för raset. Flera hus hänger bokstavligen i luften och sprickorna i väggarna är stora. Utsikten över La Paz är vidunderlig och himlen klarblå med sina vita mjuka moln som nuddar Andernas toppar i horisonten.
Det som hände i La Paz är numera vardag i dagens Latinamerika. En vecka tidigare har jag lämnat Honduras och nära åtta månaders torka. Landskapet är uttorkat och i vattenkällorna för huvudstaden Tegucigalpa syns nu sedimentet på botten. Två gånger i veckan,  en timme och en kvart åt gången, pumpar de vatten i vårt bostadsområde. Då gäller det att tvätta kläder och fylla de två tankarna. Den som inte har levt med vattenbrist vet inte hur desperat livet kan gestalta sig.

Medan Centralamerika drabbas av halvårslång torka har länder som Argentina, Brasilien, Venezuela och Bolivia bokstavligen dränkts i vatten. Kasten mellan extrema väderlekar är enorma. Människorna lider.
När jag 1980 flög första gången mellan Ecuador-Peru-Bolivia-Chile syntes glaciärerna på Andernas toppar. När jag flyger sträckan 31 år senare, har stora delar av glaciärerna smält, enligt forskarna. Men det hindrar inte gruvintressen i Kanada och USA att ansöka om att få spränga bort ytterligare glaciär för att utvinna guld i den chilenska delen av Anderna.
Det är med den bakgrunden som Bolivia har trätt fram på den internationella arenan som ett miljöföredöme.

På Köpenhamnskonferensen 2009 tog Bolivia och ALBA-länderna initiativ för miljön. Presidenten Evo Morales, som han kallas av sina landsmän, nöjde sig inte. Han har sedan Köpenhamnskonferensen dragit samman den samlade miljörörelsen i världen och arrangerat seminarium och konferenser i Bolivia med tusentals deltagare. Han är beslutsam. För, som Evo själv utropade med sin knutna näve mot den blå himlen den 22 april 2010 i Cochabamba, det handlar om ”Pachamama o muerte!” ”Moder Jord eller Döden!”.
”Medan vi hävdar att kapitalismen är orsaken till klimatförändringen, förstörelsen av våra skogar och självaste Moder Jord, söker de [USA, med flera]utvidga kapitalismen genom att kommersialisera naturen via den så kallade ’gröna ekonomin’”, skrev Evo Morales ifjol i ett öppet brev till världens ursprungsbefolkningar.

Siffrorna över koldioxidutsläpp ger honom rätt. För att begränsa uppvärmningen av planeten till 1,5 grad fram till 2050, tillåts ett utsläpp av 420 gigaton (Gt), något som forskarna kallar för ”kolbudgeten”. De industrialiserade länderna slogs i Köpenhamn för ett accepterande av en upp­värmning på 2 grader – 750 Gt CO2, vilket för I-länderna blir 120 Gt. Men enligt Pablo Solón, Bolivias chefsförhandlare i klimatfrågor, håller dessa siffror inte vid prövning.
– Enligt förslaget i Köpenhamn kommer I-länderna att släppa ut 133 Gt fram till 2020, en siffra som står i bjärt kontrast mot de 120 Gt som de tillåts släppa ut under 40 år, räknat på befolkningsproportionerna i världen. De representerar 16 procent av världsbefolkningen och 16 procent är 120 Gt. Nu vill de under tio år släppa ut mer än hela sin kvot för 40 år! De har dessutom en klimatskuld på 600 Gt. Den nämndes inte ens i Köpenhamn, säger Solón.
Varför är det Bolivia och ursprungsbefolkningarna som går i spetsen för miljöarbetet? frågar sig många. Har inte det fattiga Bolivia fullt upp med sin egen överlevnad?

På det andra Kontinentala toppmötet för ursprungsfolk, nationer och folk i juli 2004, sade Evo Morales att ”Våra förfäder, våra mor- och farföräldrar lärde oss att älska och vörda vår givande Pachamama, att leva i harmoni och frihet med de naturliga och andliga arterna som samexisterar /…/ ”Vi avvisar /…/ alla planer för prospektering eller utvinning av mineraler och kolväten”.
Och den punkten oroar de aktörer som i dag inte vill veta av Kyotoprotokollet. För kampen för en planet utan miljöförstörelse går hand i hand med folkens kontroll över naturresurserna, den enda garanten för mänsklighetens överlevnad. Jordreformer, nationalisering av vatten, olja, gas och mineraler, är den enda vägen, menar Morales.
Det var på det politiska programmet som Evo vann valet i december 2005. När han svor presidenteden den 21 januari 2006, tackade Morales Pachamama för sin valseger. Den 1 maj samma år nationaliserade han och tog kontrollen över olja och gas och inledde en kartläggning av jordegendomarna i Bolivia för att kunna fördela till de jordlösa. Samtidigt inleddes arbetet med att utarbeta en ny grundlag där ursprungsbefolkningarna ges rätt och kontroll över jord och naturresurser.

Läkaren Nila Heredia tillhörde 1970 den urbana gerillan som fortsatte i Che Guevaras spår, efter hans död 1967, i Bolivia. Hennes man försvann i händerna på militärdiktaturen. I dag är hon hälso- och idrottsminister i Evo Morales regering och, som alla bolivianer är han orolig över klimatförändringarna. Den kan omkullkasta alla ambitiösa hälsovårdsprogram i ett slag. Och det hjälper inte att hundratals kubanska läkare finns på plats sedan 2006 och mildrar hälsovårdssituationen, som dock har förbättras markant.
– Katastrofen i det japanska kärnkraftverket illustrerar dramatiken. Den industrialiserade världen skickar inte bara sina sopor, avfall och skrot till den underutvecklade värl­den. Hela dess livsform och energiuttag övervältrar klimatförändringens tragiska konsekvenser över våra länder. Men effekterna av den dramatiska situationen kommer slutligen att drabba även dem, säger Heredia när Flamman träffar henne på det enkla ministeriet.
Hon hänvisar till att 355 000 människor i tredje världen avlider per år som en konsekvens av klimatförändringarna.
– Förändringarna kan inte bli formellt kosmetiska utan strukturella. För medan det pågår en skenande industriell utveckling med hjälp av all slags okontrollerad teknologi, och medan världens stater på Cancunkonferensen (i december 2010) vägrar att binda sig för att minska växthuseffekterna, har de själva utfärdat domen över sin egen undergång, säger en allvarlig hälsovårdsminister.
På denna Cancunkonferens beslutade staterna att skapa en miljöfond som ska administreras av Världsbanken:
– Modellen och den ekonomiska strukturen är otvivelaktigt på väg mot sin självförstörelse. Därför fortsätter regeringen och Bolivia att slåss med alla medel för att skapa medvetenhet i världen om det dramatiska tillståndet. Och vi talar av erfarenhet, vi har tusentals landsmän som lever i tält, offer för denna klimatförändring, säger Heredia.
Men det finns också självkritik. David Inka arbetade i flera år som konsult på miljöministeriet och menar att det inte finns någon klar linje från statens sida, att det p
å mellannivå finns statstjänstemän som inte rapporterar till presidenten om reella problem.
– Parollen är ”Pachamama muerte” men det finns ingen utveckling i riktning mot den sociala rörelsen. Bolivia har i dag en erkänd position på den internationella arenan men på det nationella planet finns det en rad motsättningar, menar Inka.

Han kritiserar också det officiella dubbla budskapet för syvende och sist kommer bolivianerna att göra uppror än en gång om inte deras sociala materiella villkor förbättras. I ett anförande den 20 april 2010 sa Bolivias utrikesminister David Choquehuanca: ”Det viktigaste är floderna, luften, bergen, stjärnorna, myrorna, fjärilarna /…/ Människan kommer sist ”.
Trots detta lyriska tal om indianernas förhållande till Pachamama, accepterade regeringen Morales den franska industriföretagsjätten Bollorés förslag att utvinna Bolivias litiumreserver, som är de största i världen, med löftet att ”arbeta i harmoni med Pachamama”.
I slutdeklarationen från ”Folkens Överenskommelse” om miljön 20-22 april 2010 i Cochabamba, slår de 5 000 deltagarna, miljökämpar från hela världen fast:
”Under kapitalismen förvandlas Moder Jord till bara en källa av råvaror medan människorna blir produktionsmedel och konsumenter. Personer värderas för vad de har och inte vad de är. Mänskligheten står framför en stor oförenlighet: fortsätta på kapitalismens väg av plundring, skövling eller slå in på en väg av harmoni i samklang med naturen och respekt för livet”.

    Utrikes