Utrikes

Morales mot en fjärde mandatperiod

Bolivias president Evo Morales är flankerad av landets officiella flagga och ursprungsbefolkningens fana Wiphala under en presskonferens i presidentpalatset. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Medan den nyliberala kontrarevolutionen sveper över grannländerna står Bolivia kvar till vänster. Trots högerframgångar i opinionen är presidenten Evo Morales återigen favorit inför nästa års val. För att nå sin fjärde mandatperiod krävs dock att han lyckas ena sitt splittrade parti.

Utrikes

Landskapet blir allt kargare i takt med bussens stigning mot den 4 800 meter höga bergstoppen. Det enda livstecknet är en fotbollsplan med en lerstensbyggd klubbstuga, vars vägg är prydd med ett utslitet budskap i grön målarfärg: ”Vota SÍ!” (Rösta JA!). Parollen kommer från 2016 års folkomröstning, som skulle klarlägga om presidenten Evo Morales skulle tillåtas kandidera i presidentvalet för fjärde gången i följd.

Till parollmålarens förtret vann nej-sidan med 51 procent av rösterna. De flesta trodde då att vänsterledarens tid vid makten skulle vara över efter nuvarande mandatperiod. Men i november 2017 slog konstitutionsdomstolen fast att Morales trots allt får kandidera i nästa års val. Domstolen hänvisar till ett påskrivet avtal om mänskliga rättigheter, ”San José-pakten”, som bedöms ha företräde framför grundlagen och som tillåter folket att välja samma kandidat ett obegränsat antal gånger. Domen har mött stark kritik och oppositionen talar om politiskt styrda domstolar.

 

vy
Sucre är traditionellt en konservativ stad, men med hjälp av stadens fattigare områden har MAS blivit framgångsrika även här. På väggmålningen längst ner i bild står det: Con Evo tenemos futuro – ”med Evo har vi en framtid”. Foto: Pontus Olsson.

Likafullt är Morales den starkaste kandidaten i opinionsundersökningarna. Det beror dels på den kultstatus han åtnjuter i egenskap av landets första uramerikanska president, från Aymarafolket. Men framförallt har Bolivia under Morales och vänsterrörelsen Movimiento Al Socialismos (MAS) ledning gjort stora sociala och ekonomiska framsteg: kontinuerlig tillväxt, drastisk reducering av extrem fattigdom, nationalisering av naturresurser och hundratusentals nya bostäder. Minimilönen är en av regionens högsta, motsvarande 2 626 kronor i månaden, trots att landet är Sydamerikas fattigaste. Man har också infört en progressiv grundlag som definierar staten som ”plurinationell” och ursprungsbefolkningens flagga ”Wiphala” hissas numera sida vid sida med den traditionella röd-gul-gröna fanan. Konstitutionen är även banbrytande när det kommer till hållbar utveckling då den ger juridiska rättigheter åt ”Moder Jord”.

Heliga kokablad

Bredvid mig i bussen sitter Juana Zabala och som så många andra från ursprungsbefolkningen identifierar hon sig med Morales:
– Evo är en av oss. Det var helt otänkbart att en ”aymara” skulle kunna bli president. Evo ändrade på det. Han styr för de svaga och utsatta, säger hon.
Luften som blåser in från det halvöppna fönstret i passagerarsätet framför mig är både kall och tunn. På de här höjderna innehåller luften en tredjedel mindre syre än på havsnivå. En yrsel infinner sig och Juana berättar att det beror på ”soroche”, höjdsjuka. Hon förklarar att det bästa botemedlet är kokablad. Förmodligen är det därför som många av passagerarna tuggar på de välgörande bladen, som har haft helig status i regionen i tusentals år. Alla är dock inte övertygade om deras helighet.

Evo är en av oss. Det var helt otänkbart att en ”aymara” skulle kunna bli president. Evo ändrade på det. Han styr för de svaga och utsatta

Kokabladen är fortfarande med på FN:s lista över förbjudna substanser och USA propagerar för total eliminering av plantan. Evo Morales var själv tidigare kokabonde och facklig ledare för en organisation av kokaproducenter som allierade sig med MAS inför valet 1997. Han blev det året invald i parlamentet och som partiets presidentkandidat slutade han därefter på andra plats i valet 2002. Men det var tre år senare som det verkligen skulle ta fart. Med 54 procent av rösterna blev han 2005 Bolivias första uramerikanska president. För ursprungsbefolkningen, som utgör runt hälften av landets invånare, innebar det en svårgreppbar glädje och kokaböndernas framtid var säkrad. USA:s ambassadör gick i taket och basunerade ut att Bolivia nu skulle bli ett kokainparadis och hotade med slopat bistånd. Den nya regeringen lät sig dock inte skrämmas – kokaplantan fick särskild kulturell status i grundlagen samtidigt som produktionen har fördubblats sedan Morales tillträde. Presidenten har också tuggat kokablad på FN-toppmöten, där han har framhållit växtens väsensskillnad från kokain.

Splittrat regeringparti

Såväl gruvöppningarna som de kokabladstuggande arbetarna blir talrikare när bussen slutligen rullar över krönet till den historiska gruvstaden Potosí. Den lutande staden är byggd i sluttningen till Cerro Rico, ”Det rika berget”. Motsvarande 500 miljarder kronor beräknas ha skeppats iväg till den iberiska halvön från silvergruvan som spanjorerna öppnade här på 1500-talet. Åtta miljoner slavar omkom under processen. När indianerna tog slut importerades afrikanska trälar.
Numera finns inte så värst mycket silver, men väl tenn, zink och bly. Gruvnäringen är alltjämt en av landets största inkomstkällor och gruvarbetarna har från början stöttat Morales. Relationen har dock börjat gnissla.

Gruvarbetarna är uppdelade i två läger, statsanställda och ”kooperativister”, som ofta hamnar i våldsamma och ibland dödliga konflikter. Kooperativisterna, en betydande kraft med 120 000 medlemmar, har under MAS styre, i utbyte mot politiskt stöd, fått en särställning då vanliga arbetsmarknadslagar inte gäller dem. Kooperativen har kritiserats för att vara toppstyrda med privilegierade grupper som utnyttjar andra. Exempelvis har det rapporterats om arbetsdagar på 16 timmar. När regeringen i augusti 2016 föreslog fri fackanslutning inom kooperativen utbröt därför våldsamheter med flera dödsfall och som så många gånger förr blockerades motorvägen mellan La Paz och gruvstaden Oruro. Vice inrikesministern Rodolfo Illanes försök till medling slutade med att han torterades till döds av ”kooperativister”.

Juana, som har släktingar inom gruvbranschen, blir rörd när vi pratar om mordet och berättar att hon är negativt inställd till kooperativen:
– De är som privata företag som vill berika sig själva och villkoren är usla, säger hon.
Morales utlyste landssorg efter dådet och lagar för att minska kooperativens inflytande har stiftats. Samtidigt är det osäkert om de kommer att stödja MAS i nästa års val och risken för framtida våldsamheter är överhängande.

Kritik mot maktfullkomlighet

Konflikten illustrerar MAS komplexitet. Partiet bildades som en sammanslutning av olika sociala rörelser med disparata intressen. Inom MAS företräder man i första hand sin egen organisation och därefter partiet. Konsekvensen är otaliga interna slitningar. Ett annat exempel på det är motorvägsprojektet i indianreservatet TIPNIS i Amazonas. Det mötte stora protester bland den lokala ursprungsbefolkningen, inte bara av miljömässiga skäl utan även på grund av oro över att kokabönderna skulle breda ut sin produktion i området. 2011 genomfördes av den anledningen en protestmarsch mot La Paz som slogs ned våldsamt av myndigheterna. Det politiska nederlaget för Morales, som Aymara-indian, var enormt. Att få de här grupperna att samsas inom samma parti är en utmaning, men också en förutsättning för att vinna valet.

Efter ett par timmars nedstigning når vi resans slutdestination: Sucre. Den vackra staden var centralort under kolonialtiden och länge Bolivias huvudstad, ett uppdrag som i dag delas med La Paz. Vi passerar en dörr med budskapet ”Vota NO”. Motståndet mot regeringen är som störst här och i miljonstaden Santa Cruz, längre österut. Många pratar om hur småföretagen kvävs, om politisk förföljelse och att Morales använder makten för att berika sig själv. Hans kandidatur, trots förlusten i folkomröstningen 2016, ses av många som ett tecken på maktfullkomlighet. Domstolen som dömde till Morales fördel ligger här i Sucre och har beskyllts för att vara politiskt beroende. En jurist som arbetar där och som vill vara anonym ger visst stöd för den bilden:
– Det finns tveksamheter kring rättsväsendets oberoende i Bolivia. Man måste hålla sig på god fot med rätt personer och inte säga fel saker (mot regeringen) för att få jobb, säger personen.

Bussen når slutligen fram till stationen och innan vi går av frågar jag Juana vem hon tror vinner valet:
– Evo, såklart, slår hon övertygat fast.
Det mesta talar för att hon får rätt. I opinionsundersökningarna leder han, även om den konservative kandidaten Carlos Mesa närmar sig. Högern bedöms dock vara alltför splittrad för att på allvar kunna utmana Morales. Det största hotet mot en fjärde mandatperiod finns inom det egna svårstyrda partiet.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Bolivia
  • Bolivia val
  • Evo Morales
  • Latinamerika
  • MAS

Utrikes