Kultur

Motsägelsefullt och radikalt när Pentti Saarikoski återutges på svenska

Pentti Saarikoski var den finska efterkrigstidens kanske mest beryktade poet. Som barn vistades han en tid i Sverige, liksom den sista tiden på Tjörn i Bohuslän. Foto: Flickr.

”Jag ville bara veta vart sprithandeln fanns”. Den finska poeten Pentti Saarikoski skrev ambivalent om livet som kommunist.

Kultur

Pentti Saarikoski (1937–1983) hade, som många poeter före och efter honom, många strängar på sin kantele men kort brinntid att utnyttja dem på. Ändå är det svårt att inte imponeras av produktiviteten. Vid sidan av ett 30-tal egna diktsamlingar, dagböcker och skönlitterära verk översatte han såväl James Joyce som Homeros och Sapfo till finska och hann däremellan även med att två gånger kandidera till parlamentet som medlem av Finlands kommunistiska parti.

Politiken och antiken följer också varandra som ständiga teman genom diktarskapet. Särskilt inspirerad var Saarikoski av den mytomspunne, försokratiske filosofen Herakleitos, som både har kallats för den förste dialektikern och ”den dunkle” på grund av de mångtydiga fragment han efterlämnade. I samlingen Thiarnia (1977–1984), där diktsviten Den dunkles danser utgör en bärande del, är stroferna också bitvis fragmentariska.

Nyöversatta Jag blickar över huvet på Stalin ut från 1967 har mer formen av en enda lång utandning, och börjar på Island där Saarikoski befinner sig som representant för partiet och förundras över ”hur ett så här litet antal människor kan bilda en stat” medan han demonstrerar mot Nato-närvaron på ön och hedrar minnet av den nyss stupade Che. Det politiska arbetet får dock tidvis stå tillbaka för andra behov som blott ett år senare tvingade Saarikoski till sin första deliriumrelaterade sjukhusvistelse:

”Vi besökte kommunistpartiets högkvarter.

Dryftade frågor som intresserade båda partier.

Samtalet fördes i en positiv anda.

Partiets ordf. var intresserad av Finlands politiska läge.

Jag ville veta var Islands sprithandel fanns.”

Grubbleriet och pendelrörelsen mellan motsatserna är dock desamma som i Thiarnia. Ena sidan präglas av total uppgivenhet, nästa sida brinner agitationen. Även om Saarikoski var en pionjär bland tidens radikala, nordiska poeter, som inte skämdes över att han med konstens hjälp strävade efter en väg framåt, var han fullt medveten om att den stundtals kan upplevas som krokig, tillfälligt stängd eller just dunkel.

”Hjälper det dig alls,

kamrat Ho Chi Minh

att vi idag i Reykjavíks hamn

önskade dig ett långt liv?

Eller är dessa våra demonstrationer

Lika meningslösa som den där osten amerikanerna skickade

Till Finland efter kriget,

Som döptes till Medlidande?

Den smakade inte gott.”

När författaren och livskamraten den sista tiden, Mia Berner, beskrev Saarikoskis författarskap som att ”världen, sedan en dikt av honom skrivits blivit annorlunda”, ekar det av Herakleitos (felaktigt tillskrivna) citat om att man aldrig kan stiga ned i samma flod två gånger, eftersom floden – materian, världen – så snart man doppat sin smutsiga tå i den för alltid har förändrats. En rörelsens diktare, precis som Herakleitos kallats för en ”rörelsens tänkare”.

Det är märkligt att Pentti Saarikoski uppmärksammats så lite i Sverige, trots att han i flera perioder levde här. Oscar Rossi tillgängliggör i alla fall Saarikoskis språk – den finska han enligt egen uppgift var ”fast i” – på ett förtjänstfullt sätt för den som inte kan läsa det i original.

  • Finland
  • lyrik
  • posei

Kultur