Inrikes/Nyheter 16 mars, 2021

Musiker kräver bättre betalt av Spotify

Spotify räddade musikbranschen undan piraterna och gjorde grundarna till miljardärer. Nu vill musikerna ha sin del av kakan.

Djursholm är ett av de finare områdena i Danderyd utanför Stockholm. Kommunen har Sveriges högsta medelinkomst. Här köpte Spotifygrundaren Daniel Ek i februari sin andra fastighet. Förutom en villa byggd på platsen för ett senmedeltida slott ingår också halvön den ligger på. Totalt 1,4 hektar.

Priset ska enligt anonyma källor ha varit över 300 miljoner kronor.

Troligen inga problem för Ek, som de senaste åren sålt Spotifyaktier för mångmiljardbelopp.

Spotify, som sedan 2008 har tillhandahållit strömmad musik till sina kunder, är en svensk företagsekonomisk framgångssaga.

Företaget har tillgångar som motsvarar 60 svenska statsbudgetar och omsätter nästan 80 miljarder om året. Daniel Ek och medgrundaren Martin Lorentzon har båda fått medaljer av kungen.

Men historien har en baksida. Samtidigt som Spotify har gjort investerare och grundare förmögna menar många att de musiker som faktiskt skapar den musik som kunderna betalar för att lyssna på nästan helt blir utan ersättning.

Ungefär samtidigt som husköpet blir en nyhet i Sverige presenterar branschmediet Digital Music sin årliga sammanställning av vad musiker tjänar på Spotify. Deras siffror, som bygger på information som lämnats in frivilligt av skivbolag och artister, pekar på att arvodet per spelad låt ligger på ungefär en fjärdedels öre.

En miljon spelningar ger alltså 2 500 kronor. Före skatt och sociala utgifter.

2019 lyssnade nio av tio svenskar mellan 12 och 35 på musik eller poddar via Spotify varje vecka. Mer än hälften av dem gjorde det varje dag.

– Det är enormt och visar vilken otrolig makt Spotify har lyckats skaffa sig de senaste åren, säger Maria Eriksson till Flamman.

Hon är postdoktor vid Umeå universitet och har studerat Spotify. För ett par år sedan skrev hon boken En svensk enhörning om bolaget tillsammans med tre forskarkollegor.

– Kanske handlar det mycket om hur företag som Spotify lyckas formulera och definiera ett problem som man skulle lösa. Man framställde sig som piratkopieringens räddare. Man skulle hjälpa musikindustrin tillbaka igen, säger Maria Eriksson.

Hon säger att Spotify har varit måna om att framställa sig som en del av kultursektorn och som ett företag som jobbar med musik. Trots det är likheterna större med IT-företag som Google eller Facebook. Precis som de andra IT-jättarna arbetar Spotify i första hand med att tillgängliggöra material som andra har skapat.

En allt viktigare del av företaget handlar om att lära sig vad användarna gillar för låtar, och rekommendera nya artister eller skapa spellistor för speciella känslolägen.

– Spotify har bidragit till att fler betalar för musik. Men bara för att de har gjort det betyder det inte att deras affärsmodell är perfekt och att vi inte ska ifrågasätta den, säger Maria Eriksson.

– Om jag ska visa mig från min mest pessimistiska sida – och det ska jag nog – så ser det jävligt mörkt ut att vara musiker i dag.

Jonas Kullhammar är saxofonist och driver sedan år 2000 det egna skivbolaget Moserobie. Han är en mångfaldigt prisbelönad jazzmusiker och har också medverkat på skivor med band som The Hives, Bob Hund och Amason.

Men de över 120 skivor som finns i Moserobies katalog går inte att hitta på Spotify. Och det beror inte på att Jonas Kullhammar inte har fått erbjudandet.

För Flamman berättar han om sina 21 år som skivbolagsdirektör och enda anställd på ”Sveriges största aktiva jazzskivbolag”.

Början var bra. År 2000 hade priserna på att tillverka och bränna CD-skivor sjunkit och vinstmarginalerna var goda.

– De första fem åren – om man bortser från de första fem släppen – så hamnade skivorna på plus redan när de släpptes. Vilket ledde till att musiker kunde få betalt och vi bara öste ut skivor, säger Jonas Kullhammar.

Men när landet kopplades upp mot internet blev Sverige ledande i en ny bemärkelse – den illegala nedladdningsscenen.

Piratsajten The Pirate Bay, skapad av några killar från Sverige, blev internationellt uppmärksammad. I svallvågorna av en hätsk debatt tog sig nybildade Piratpartiet in i Europaparlamentet. En av deras kärnfrågor var just att det inte skulle vara något lagbrott att ladda ned film eller musik, även om man inte betalade.

De stora skivbolagen var naturligtvis oroade och drev ett lågintensivt krig mot piraterna, bland annat genom skyhöga skadeståndskrav mot privatpersoner.

Det var i det här läget som Daniel Ek startade Spotify. Löftet till skivbolagen var enkelt: vi ska få människor att betala för musik igen.

13 år senare är succén ett faktum. Spotify hade i slutet på december 345 miljoner användare.

Men några större summor ser många musiker ändå inte av, och Kullhamar är fortsatt skeptisk. Några planer på att släppa katalogen på streamingtjänsten har han inte.

– När jag först hörde talas om Spotify var jag positivt inställd. Men sedan när jag tittade lite närmare på det tänkte jag att om det låter för bra för att vara sant så är det antagligen det. Och så var det ju.

Om det var svårt att försörja sig som musiker tidigare, blev det verkligen ”jävligt mörkt” under våren 2020.

När restriktionerna till följ av coronapandemin drogs åt blev livespelningar snabbt en omöjlighet. Svenska musikerförbundet, som stridit om ersättningarna från Spotify i åratal, fann sig plötsligt i ett samarbete med strömningstjänsten när Spotify meddelade att de skulle fördubbla alla insättningar till förbundets krisfond.

– Det varade ett par månader. Något annat samarbete med Spotify har vi aldrig haft, säger Jan Granvik, ordförande i LO-anslutna Musikerförbundet till Flamman.

Tvärt om, Musikerförbundet ser sig som en del av ett växande internationellt motstånd mot företaget som räddade de stora skivbolagen från piraterna, men lämnade musikerna utan.

– Skivbolagen tjänar ju lika mycket pengar nu som de gjorde när det gick som bäst 2005. Men musikerna märker inte av det. Det är en affärsmodell som inte håller för oss. Det blir en kanal att nå ut med, men vad hjälper det när man inte kan genomföra spelningar? Det blir en horribel situation, säger Jan Granvik, som menar att musikerförbundet själva är för litet för att sätta någon större press på Spotify.

– Ska vi göra någonting som verkligen gör skillnad måste vi skapa politisk press, säger han.

– Men den här frågan är inte uppe bara här. Det är inte bara i Sverige vi gnäller, säger han.

Det är en bild han mycket riktigt delar med många musiker och producenter över hela världen. Så sent som i maj förra året bildades den internationella organisationen Union of musicans and allied workers, UMAW. I dag står över 25 000 artister bakom deras krav på att få bättre betalt och ökad transparens från Spotify.

Den 15 mars planerar man protester i över 30 städer – inklusive Stockholm.

Forskaren Maria Eriksson tror inte att det är omöjligt att protesterna hörs, åtminstone bildligen, ända till Djursholm.

– Jag tror att det är viktigt att de som är missnöjda med Spotify som plattform organiserar sig på något sätt. I grunden tror jag – vill jag tro – att musiker har makt att påverka ett företag som Spotify. Utan musiker finns det ju ingen affärsmodell kvar.

Kommentar/Kultur 20 december, 2025

Joel Halldorf: Gud är revolution – sade jungfru Maria

Att jungfru Maria framställs som fridfull är en modern uppfinning. Bild ur engelskt manuskript, 1200-tal.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.  


Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8  december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet. 

Men det är inte hela bilden. 

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner. 

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret. 

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”. 

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.  

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle. 

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare. 

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka. 

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger: 

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort. 

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Och de har goda skäl att vara oroliga. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 20 december, 2025

Artur Bagheri: ”De utgår från att vi är woke”

Karaktären i dikternas jag är en ung, omogen man utan klassanalys. Artur Bagheri har debuterat med Prinsens toner. Foto: Paulina Sokolow.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 december, 2025

Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”

Bild: Delsbo solidaritetskör / Skärmavbild från Kvartal.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Silicon Valley är lika reaktionärt som Texas

Den högerkonservativa mångmiljardären Peter Thiel vid en Bitcoinmässa i Florida 2022. Foto: Rebecca Blackwell.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget. 

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin. 

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor  (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Läs mer
En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka. 

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 19 december, 2025

Färgsprakande floskelfest med ”daddy issues”

Krigarhövdingen Varang är ond men förförisk. Foto: 20th Century Studios/Disney.

James Camerons blå befolkning väckte en gång miljoner biobesökares världssamveten. 13 år och 400 miljoner dollar senare serveras en familjesåpa med vapenskrammel.

Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser. 

För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 19 december, 2025

Sluta vänsterdeppa – mycket i världen blir bättre!

Det brasilianska Arbetarpartiets Lula da Silva ser in i en förhoppningsvis ljus framtid. Foto: Andre Penner/AP/TT.

Är du för stressad för att läsa det här brevet, för att du ännu inte köpt julklappar än? Lugnt, tryck bara här så löser det sig.

Nå, var var vi.

Hoppas att du har en fin december. Jo jag vet att det är den mörkaste någonsin. Men tänk på att det är ljust någon annanstans!

Förlåt men jag ser bara en massa dysterhet överallt. Trots att det finns mycket som faktiskt går åt rätt håll.

Låt oss börja med det tråkiga: grön energi. År 2024 var 92,5 procent av all ny elkapacitet förnybar, med en rekordökning på 585 gigawatt. Snart kommer sol och vind att passera kol som världens dominerande energislag. Hurra!

Nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Visst gör radikalhögern framsteg, men den dominerar knappast. Politiken har snarare brutits upp i tre delar – en rödgrön, en liberal och en högerpopulistisk – och ingen av dem är stark nog för att vinna majoritet. Det gör politiken oförutsägbar och ineffektiv, men lämnar även plats för vänstersegrar.

Den franska vänstern vann faktiskt valet våren 2024, även om den inte släpptes fram till makten. Och i år har uttalade socialister vunnit i Danmark och New York, med levnadsomkostnader som huvudfråga – ett område där vänstern har bäst svar. Det bådar gott inför kommande storstadsdrabbningar. Latinamerika fortsätter att vara en stark kontinent, med vänsterstyren i stora länder som Brasilien, Colombia och Mexiko.

Den globala arbetslösheten ligger stabilt på fem procent, vilket är historiskt lågt. I OECD har reallönerna börjat öka igen efter covid- och inflationsdippen, Och även om ojämlikheten har fortsatt öka inom länder så minskar den mellan länder, tack vare de enorma ekonomiska framstegen i stora delar av världen – inte minst stora länder som Kina, Indien, Thailand och Indonesien.

Därför har medellivslängden globalt ökat från 66,8 till 73,5 år på 25 år, vilket beror på halverad barnadödlighet, bättre sjukvård, framsteg mot infektionssjukdomar som hiv och malaria, högre levnadsstandard, och lägre dödlighet i arbetsplatsolyckor.

Sådana siffror avfärdas ibland som ”liberala”, men det är en absurd tanke att socialister inte skulle glädjas över att människor är friskare och lever längre. Och på vissa håll syns en ljusning även i kampen mot ojämlikhet – Brasilien införde i fjol en skatt på jätterika och skatteflykt, och OECD:s globala minimiskatt för multinationella bolag är nu införd i över 50 länder, däribland flera EU-stater.

Kort sagt: allt är inte skit. Så nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socialistiskt forum i Stockholm 29/11 arrangerade Flamman debatten ”Kan vänstern och Palestinarörelsen bli vänner igen?”. Trots invändningar mot frågeställningen debatterade Somar al Naher (ETC), Fayyad Assali (Rättvisa för alla) och undertecknad. Efteråt skrev Flammans Leonidas Aretakis och Al Naher var sin ledare – som inte alls behandlade samtalet de beskriver som så viktigt, utan de som inte deltog (!) i det. Samtal är viktiga så jag upprepar kritiken som diskuterades – och hörts länge från aktivister och engagerade. 

En inkonsekvent antirasism som bortser från koloniala sammanhang. Inget folkmord – eller stöd till folkmord – är möjligt utan avhumaniserande rasism mot de som mördas, eller demonisering av de som protesterar och gör motstånd. De senare har utmålats som drivna av antisemitism och extremism, inte antikolonialism/antirasism. Ledarsidorna har bara delvis invänt mot den inramningen, och ibland direkt underblåst den. 

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort. De har betonat att ockupationen är grundproblemet och motsatt sig folkmordet – men vägrat försvara rätten till motstånd eller diskutera hur dess desperata former, som så ofta för antikoloniala rörelser, påverkats mer av palestiniernas extrema underläge än av ideologi, när väst ignorerat allt fredligt motstånd

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort.

Samtidigt har olika måttstockar använts för antisemitism (den kolonialt anstrukna IHRA-definitionen) respektive rasism mot araber och muslimer, och judiska vänsterrösters och solidaritetsrörelsens kritik mot detta har ignorerats.

Den bosättarkoloniala logik som får så många israeler att stödja apartheid och folkmord har avfärdats som ”amerikanska modeord”.  Och imperialistiska strukturer som förklarar västs stöd till just en bosättarkolonial form av sionism, som gynnar västs militära och geopolitiska intressen i regionen (självklara utgångspunkter för ledande forskare och USA:s nationella säkerhetsstrategier) har avfärdats som antisemitiska konspirationsteorier. Detta gör konflikten obegriplig och stärker de rasistiska förklaringar som återstår, när materiella analyser underkänts.  

En inkonsekvent syn på folkrätt och rätt till motstånd. Rysslands invasion av Ukraina hanterade ledarsidorna helt annorlunda. De stödde genast sanktioner mot Ryssland och vägrade spela med i narrativ om extremism bland ukrainare. Men Israel har dödat, förtryckt och fördrivit palestinier sedan 1948, och ockuperat Västbanken och Gaza sedan 1967. Först efter en tids folkmord började ledarsidorna kräva sanktioner även för det. Och där de genast tog ställning för västs militära stöd till Ukraina, har de bejakat västs terrorstämpling av palestinska och libanesiska motståndsgrupper. Och avfärdat de som krävt att folkrättens rätt till motstånd mot ockupation ska gälla också i Mellanöstern, som terrorkramare. 

Många etniska svenskar, även till vänster, är så vana vid de dubbla måttstockarna att de knappt ser dem. Men för allt fler insatta – särskilt med rötter i det globala Syd – är de oacceptabla. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var en mer konsekvent linje svensk regeringspolitik – den borde kunna försvaras av vänstertidningar även idag. 

Om Flamman och ETC slutade osynliggöra/misstänkliggöra alla som kräver det – särskilt aktiva som själva utsätts för folkmordsrasismen – skulle debatten bli mer framåtsyftande. Särskilt om redaktionerna lärde lite av dem och släppte fram dem på sina ledarsidor.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

John Hörnquist tycker att jag borde ha skrivit en ledare där jag ställde mig till doms över vårt panelsamtal på Socforum den 29 november. Det tycker jag själv hade varit ohövligt. Samtalet blev lyckat och välbesökt, vilket visade vikten av att bjuda in meningsmotståndare, och det räckte bra så. Men jag besvarar gärna hans argument.

Det vore väl utmärkt med ett forskningsbaserat samtal om Israels koloniala beteende mot palestinierna, och vi har publicerat flera textertemat. Men på vissa håll har teorin blivit en illa dold ursäkt för att få säga att Israels judiska befolkning borde lämna landet – och möjligen flytta tillbaka till ”New Jersey eller Skåne”. Den sortens grumligheter har tyvärr blivit en vanlig strategi bland folk som hyser impopulära ståndpunkter, för att slippa argumentera för dem. 

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi.

Visst har borgerliga ledarsidor varit inkonsekventa, men jag har också märkt hur sådan kritik mot ”hyckleri” har blivit en metod för att dölja sin egen oförmåga att stå upp för Ukraina. För att bryta det dödläget gäller det att vara konsekvent. Flamman har omedelbart och konsekvent tagit ställning emot både Israels och Rysslands illegala ockupationer och folkmordsambitioner, vilket mindre vänstertidningar som Proletären och Internationalen misslyckats med. Föga förvånande vill Framtidens vänster stoppa vapenstödet till Ukraina.

Jag uppskattar däremot möjligen att hänvisa till ett urval av mitt faktiska skrivande: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3, 4. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi. Men med sorg har jag däremot sett hur glesa vänsterdemonstrationerna för Ukraina är, när vi varit så duktiga på att protestera mot krig, inklusive sådana Sverige höll sig utanför och kritiserade, som Irak och Vietnam. Och den enda förklaringen som håller är att man bara vill stå på motsatt sida om USA.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Välj inte vapen framför välfärd

För upprustning finns alltid pengar. Tystare blir det när det handlar om vård, omsorg och klimat. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vi lever i upprustningens tid. Sverige och Europa rustar till nivåer vi inte sett sedan kalla kriget. Upprustning framställs som det enda rationella och den som ifrågasätter avfärdas som naiv eller illojal. 

Vi ser årliga höjningar av försvarsbudgeten, oftast kompletterade med extramiljarder. I Sverige har försvarsutgifterna ökat med 179 procent mellan 2014 och 2024, från 45 till
125,5 miljarder kronor. 2025 uppgår anslagen till 143 miljarder och 2026 till 175 miljarder. 

Regeringen vill lånefinansiera försvaret uppemot 300 miljarder till 2034. Samtliga riksdagspartier står bakom. När Nato i år beslutat om 5 procent av BNP till 2035 kommer kostnaderna att behöva öka ännu mer. Samtidigt lämnas helt avgörande samhällsutmaningar lokalt, nationellt och globalt utan verkliga åtgärder.

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler.

Klimatkrisen fortsätter att rasa fram med torka, översvämningar, stormar och bränder. Konsekvenserna har varit tydliga länge: brist på mat och vatten, naturkatastrofer, väpnade konflikter och människor som tvingas på flykt. De som drabbas hårdast är människor i fattigdom, urfolk och önationer. Kvinnor och flickor görs särskilt utsatta. Samtidigt är frånvaron av handling från dem med makt att agera smärtsamt tydlig. 1,5-gradersmålet liknar allt mer en utopi.

Parallellt med detta urholkas välfärden. Sjukvård, omsorg och skola lider av personalbrist och ohållbara villkor. Kvinnor i lågbetalda yrken bär välfärden på sina arbetsskadade axlar och bär sedan samhället obetalt när systemen sviker. Undersköterskor, Sveriges största yrkesgrupp där 88 procent är kvinnor, är sjukskrivna dubbelt så ofta och dubbelt så länge som andra. En studie från 2021 visar att om den obetalda omsorg som anhöriga, främst kvinnor, täcker upp för skulle utföras av undersköterskor, skulle kostnaden för staten bli 194 miljarder kronor per år. Kvinnor betalar med sin hälsa och ekonomi.

Investeringar som räddar liv, förebygger väpnade konflikter, minskar fattigdom och stärker kvinnors rättigheter prioriteras bort. Sverige har lämnat enprocentsmålet och följer trenden i bland annat Storbritannien, USA, Frankrike och Tyskland. Det globala biståndet sjönk 2024 med över 7 procent med katastrofala följder för människors liv, hälsa och framtid. 

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler. 2024 spenderade världens stater rekordhöga 2 718 miljarder dollar på militära utgifter, mer än tio gånger så mycket som på bistånd. Militären är dessutom en enorm klimatbov vars utsläpp inte ens rapporteras inom Parisavtalet.

Läs mer

Beslut om försvars- och säkerhetspolitik fattas i hög grad av män och män är även de som gynnas av militära satsningar. Män utgör en stor majoritet av anställda inom militären, liksom inom försvarsindustrin. För att inte tala om ägarna. Saabs aktie har stigit med 343 procent på tre år.

Vi lever inte bara i en tid av militarisering utan också av nationalism, repression och ett bakslag mot kvinnors rättigheter. Det är ingen slump, de hänger ihop och förstärker varandra.

Frågan vi alla behöver ställa oss är: vem vågar ställa sig i opposition mot militariseringen, och vad är priset för att låta bli?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 december, 2025

Stormens utveckling instiftar kulturpris: ”Målet är att Ranelid blir arg”

Mecenat. Konstnären Liv Strömquist driver podden Stormens utveckling tillsammans med Ola Söderholm och Jonatan Unge. Nu har de tillsammans startat ett nytt kulturpris. Foto: Ida Persson/SvD/TT.

Podden Stormens utveckling, som består av Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonatan Unge, startar ett nytt kulturpris. ”Vi vill ge tillbaka till andra”, skriver Liv Strömquist till Flamman.

Den populära samhällspodden Stormens utveckling instiftar ett nytt kulturpris. Det meddelar Ola Söderholm i sociala medier via ett mobilfoto av en datorskärm.

Stormens utveckling-priset, som det ska heta, ”delas ut en gång om året till någon eller några vars verksamhet förtjänar att uppmuntras”. Priset består av ett verk av konstnären Liv Strömquist samt 50 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 18 december, 2025

Irans vattenkris visar varför kommunismen behövs

En misse ser ut över den uttorkade Zayandehfloden i iranska Esfahan, den 1 december 2025. Foto: Hozi/MEI/Sipa.

Irans handfallna svar på vattenkrisen borde vara en varning för alla. När allt fler samhällen ställs inför planetära hot, så kommer åtgärder som en gång framstod som drastiska eller utopiska att ses som sunt förnuft.

Var, i dagens värld, finns en plats där alla våra motsättningar och kamper för överlevnad sammanstrålar? Det är inte Gaza, Ukraina, Sudan eller ens i bedrägericentrumen i norra Myanmar. Det är Teheran.

Irans huvudstad räknar ned till ”dag noll”, då vattnet helt enkelt tar slut. Och staden är inte ensam. Större delen av Iran är på väg mot ”vattenkonkurs”, när efterfrågan permanent överstiger den naturliga tillgången. Irans president Masoud Pezeshkian talar nu om att flytta huvudstaden och evakuera nästan tio miljoner människor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)