Inrikes/Nyheter 16 mars, 2021

Musiker kräver bättre betalt av Spotify

Spotify räddade musikbranschen undan piraterna och gjorde grundarna till miljardärer. Nu vill musikerna ha sin del av kakan.

Djursholm är ett av de finare områdena i Danderyd utanför Stockholm. Kommunen har Sveriges högsta medelinkomst. Här köpte Spotifygrundaren Daniel Ek i februari sin andra fastighet. Förutom en villa byggd på platsen för ett senmedeltida slott ingår också halvön den ligger på. Totalt 1,4 hektar.

Priset ska enligt anonyma källor ha varit över 300 miljoner kronor.

Troligen inga problem för Ek, som de senaste åren sålt Spotifyaktier för mångmiljardbelopp.

Spotify, som sedan 2008 har tillhandahållit strömmad musik till sina kunder, är en svensk företagsekonomisk framgångssaga.

Företaget har tillgångar som motsvarar 60 svenska statsbudgetar och omsätter nästan 80 miljarder om året. Daniel Ek och medgrundaren Martin Lorentzon har båda fått medaljer av kungen.

Men historien har en baksida. Samtidigt som Spotify har gjort investerare och grundare förmögna menar många att de musiker som faktiskt skapar den musik som kunderna betalar för att lyssna på nästan helt blir utan ersättning.

Ungefär samtidigt som husköpet blir en nyhet i Sverige presenterar branschmediet Digital Music sin årliga sammanställning av vad musiker tjänar på Spotify. Deras siffror, som bygger på information som lämnats in frivilligt av skivbolag och artister, pekar på att arvodet per spelad låt ligger på ungefär en fjärdedels öre.

En miljon spelningar ger alltså 2 500 kronor. Före skatt och sociala utgifter.

2019 lyssnade nio av tio svenskar mellan 12 och 35 på musik eller poddar via Spotify varje vecka. Mer än hälften av dem gjorde det varje dag.

– Det är enormt och visar vilken otrolig makt Spotify har lyckats skaffa sig de senaste åren, säger Maria Eriksson till Flamman.

Hon är postdoktor vid Umeå universitet och har studerat Spotify. För ett par år sedan skrev hon boken En svensk enhörning om bolaget tillsammans med tre forskarkollegor.

– Kanske handlar det mycket om hur företag som Spotify lyckas formulera och definiera ett problem som man skulle lösa. Man framställde sig som piratkopieringens räddare. Man skulle hjälpa musikindustrin tillbaka igen, säger Maria Eriksson.

Hon säger att Spotify har varit måna om att framställa sig som en del av kultursektorn och som ett företag som jobbar med musik. Trots det är likheterna större med IT-företag som Google eller Facebook. Precis som de andra IT-jättarna arbetar Spotify i första hand med att tillgängliggöra material som andra har skapat.

En allt viktigare del av företaget handlar om att lära sig vad användarna gillar för låtar, och rekommendera nya artister eller skapa spellistor för speciella känslolägen.

– Spotify har bidragit till att fler betalar för musik. Men bara för att de har gjort det betyder det inte att deras affärsmodell är perfekt och att vi inte ska ifrågasätta den, säger Maria Eriksson.

– Om jag ska visa mig från min mest pessimistiska sida – och det ska jag nog – så ser det jävligt mörkt ut att vara musiker i dag.

Jonas Kullhammar är saxofonist och driver sedan år 2000 det egna skivbolaget Moserobie. Han är en mångfaldigt prisbelönad jazzmusiker och har också medverkat på skivor med band som The Hives, Bob Hund och Amason.

Men de över 120 skivor som finns i Moserobies katalog går inte att hitta på Spotify. Och det beror inte på att Jonas Kullhammar inte har fått erbjudandet.

För Flamman berättar han om sina 21 år som skivbolagsdirektör och enda anställd på ”Sveriges största aktiva jazzskivbolag”.

Början var bra. År 2000 hade priserna på att tillverka och bränna CD-skivor sjunkit och vinstmarginalerna var goda.

– De första fem åren – om man bortser från de första fem släppen – så hamnade skivorna på plus redan när de släpptes. Vilket ledde till att musiker kunde få betalt och vi bara öste ut skivor, säger Jonas Kullhammar.

Men när landet kopplades upp mot internet blev Sverige ledande i en ny bemärkelse – den illegala nedladdningsscenen.

Piratsajten The Pirate Bay, skapad av några killar från Sverige, blev internationellt uppmärksammad. I svallvågorna av en hätsk debatt tog sig nybildade Piratpartiet in i Europaparlamentet. En av deras kärnfrågor var just att det inte skulle vara något lagbrott att ladda ned film eller musik, även om man inte betalade.

De stora skivbolagen var naturligtvis oroade och drev ett lågintensivt krig mot piraterna, bland annat genom skyhöga skadeståndskrav mot privatpersoner.

Det var i det här läget som Daniel Ek startade Spotify. Löftet till skivbolagen var enkelt: vi ska få människor att betala för musik igen.

13 år senare är succén ett faktum. Spotify hade i slutet på december 345 miljoner användare.

Men några större summor ser många musiker ändå inte av, och Kullhamar är fortsatt skeptisk. Några planer på att släppa katalogen på streamingtjänsten har han inte.

– När jag först hörde talas om Spotify var jag positivt inställd. Men sedan när jag tittade lite närmare på det tänkte jag att om det låter för bra för att vara sant så är det antagligen det. Och så var det ju.

Om det var svårt att försörja sig som musiker tidigare, blev det verkligen ”jävligt mörkt” under våren 2020.

När restriktionerna till följ av coronapandemin drogs åt blev livespelningar snabbt en omöjlighet. Svenska musikerförbundet, som stridit om ersättningarna från Spotify i åratal, fann sig plötsligt i ett samarbete med strömningstjänsten när Spotify meddelade att de skulle fördubbla alla insättningar till förbundets krisfond.

– Det varade ett par månader. Något annat samarbete med Spotify har vi aldrig haft, säger Jan Granvik, ordförande i LO-anslutna Musikerförbundet till Flamman.

Tvärt om, Musikerförbundet ser sig som en del av ett växande internationellt motstånd mot företaget som räddade de stora skivbolagen från piraterna, men lämnade musikerna utan.

– Skivbolagen tjänar ju lika mycket pengar nu som de gjorde när det gick som bäst 2005. Men musikerna märker inte av det. Det är en affärsmodell som inte håller för oss. Det blir en kanal att nå ut med, men vad hjälper det när man inte kan genomföra spelningar? Det blir en horribel situation, säger Jan Granvik, som menar att musikerförbundet själva är för litet för att sätta någon större press på Spotify.

– Ska vi göra någonting som verkligen gör skillnad måste vi skapa politisk press, säger han.

– Men den här frågan är inte uppe bara här. Det är inte bara i Sverige vi gnäller, säger han.

Det är en bild han mycket riktigt delar med många musiker och producenter över hela världen. Så sent som i maj förra året bildades den internationella organisationen Union of musicans and allied workers, UMAW. I dag står över 25 000 artister bakom deras krav på att få bättre betalt och ökad transparens från Spotify.

Den 15 mars planerar man protester i över 30 städer – inklusive Stockholm.

Forskaren Maria Eriksson tror inte att det är omöjligt att protesterna hörs, åtminstone bildligen, ända till Djursholm.

– Jag tror att det är viktigt att de som är missnöjda med Spotify som plattform organiserar sig på något sätt. I grunden tror jag – vill jag tro – att musiker har makt att påverka ett företag som Spotify. Utan musiker finns det ju ingen affärsmodell kvar.

Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Trump har därmed väckt till liv två äldre doktriner som styrt över landets utrikespolitik. Det ena är kriget mot drogerna, som sedan 1970-talet använts för att motivera interventioner i länder som Panama och Colombia. Den andra, Monroedoktrinen, går ända tillbaka till 1800-talet och säger att USA ska styra över sin egen hemisfär.

De enda verkliga vinnarna skulle bli vapenindustrin och de aktörer som exploaterar ett invaderat lands naturresurser.

Nu har Trump dessutom introducerat ett tredje begrepp, ”Cartels of the sun” eller solkarteller. De började omnämnas i journalistiska granskningar som pekade ut höga venezuelanska militärer som ledare för ett organiserat narkotikanätverk med smuggelleder mellan Colombia och Venezuela – med USA som slutdestination. Benämningen Cartel del los soles tog fart i slutet av 1990-talet, och etablerades under 2000-talet genom venezuelanska medier och internationella nyhetsbyråer. En av de första officiella rapporterna som använde begreppet kom från USA:s finansdepartement och dokumenterade korruption inom det bolivarianska nationalgardet. Generalerna inom GNB bär ”solar” på sina axelklaffar – det är därifrån namnet kommer.

Berättelsen fick ytterligare ny kraft 2015 när Leamsy Salazar, tidigare säkerhetschef åt både ex-presidenten Hugo Chávez och inrikesministern Diosdado Cabello, vittnade inför amerikanska myndigheter. Han hävdade att Cabello ledde kartellen och samarbetade med den mexikanska Sinaloa-kartellen för att transportera droger genom Venezuela.

Venezuelas regering förnekar fortfarande alla anklagelser och avfärdar dem som ogrundade. Än i dag finns det inte heller några beslagtagna transporter som kunnat kopplas direkt till ”Cártel de los soles”. Ändå har USA stämplat den som terrororganisation.

Reaktionerna i Venezuela dröjde dock. Efter att kategoriskt ha förnekat anklagelserna och svurit att försvara fosterlandet mot ”den imperialistiske yankeen”, beordrade visserligen Nicolás Maduro mobilisering av de väpnade styrkorna samt rekrytering och utbildning av frivilliga. Samtidigt har han gjort återkommande uppmaningar till dialog och fred.

I ett av sina senaste offentliga framträdanden riktade han till och med en vädjan till Donald Trump – och stämde upp i ”Imagine” av John Lennon, medan han höll upp två fingrar på båda händerna i en fredsgest och sakta gungade fram och tillbaka. I en annan video dansar han till en remix av ett fredstal han hållit.

Maduro fick dock inget gehör – varken i Vita huset eller någon annanstans i regionen, förutom hos sina traditionella allierade Kuba och Nicaragua. Regimen var redan djupt delegitimerad efter de senaste valen och hade mycket begränsat internationellt stöd. Länder som Brasilien, Chile och Mexiko – trots ideologiska beröringspunkter – har uppmanat till dialog.

Andra, såsom El Salvador, Argentina, Ecuador, Dominikanska republiken, Trinidad och Tobago och Panama, har öppet ställt sig bakom USA och tillåtit amerikanska trupper och vapen på sina baser. Maduros största hopp – Kina och Ryssland – har nöjt sig med diplomatiska och verbala fördömanden av en potentiell invasion. Några konkreta militära åtaganden har dock inte skett, allt har stannat vid retorik.

En annan viktig aspekt är den ekonomiska. Trots USA:s sanktioner är Venezuela fortfarande ett oljland med enorma energitillgångar och rika naturresurser. På det sociala planet har massmigrationen av venezuelaner ökat drastiskt under de senaste åren, driven av fattigdom och politisk förföljelse. Till detta kommer hundratals politiska fångar, dokumenterade människorättskränkningar, brist på transparenta val och minimal tolerans för kritik – faktorer som gjort landet internationellt isolerat och hårt sanktionsbelagt.

Men frågan kvarstår: varför Venezuela?

I grannlandet Colombia är flera karteller fortsatt aktiva, och narkogerillor kontrollerar områden där stora mängder droger produceras. Ecuador har blivit ett logistiskt nav för mexikanska karteller som genom lokala grupper kontrollerar hamnar och skickar stora narkotikapartier till Europa och USA. Nyligen dömdes en honduransk expresident till 45 års fängelse i USA för att ha smugglat tonvis med narkotika – innan han blev benådad av Donald Trump – och landet förblir ett av huvudleden i smugglingen.

Läs mer

En invasion av Venezuela skulle skapa ett farligt prejudikat, starkt påminnande om Vietnamkriget. Huruvida Venezuela kan utvecklas till ”ett nytt Vietnam” beror på flera faktorer: lokal motståndskraft, geografin och styrkan i internationella stödet till Caracas. Om dessa samverkar kan konflikten bli utdragen och förvandlas till ett ”träsk” för USA, likt Vietnamkriget.

De som skulle betala det högsta priset är dock civila: tusentals oskyldiga människor utan politiskt inflytande. Det skulle innebära massflykt, dödsoffer, fattigdom och förstörelse – precis som i Afghanistan, Irak och Syrien. De enda verkliga vinnarna skulle bli vapenindustrin och de aktörer som exploaterar ett invaderat lands naturresurser.

Narkotikan, då? Den lär fortsätta förgifta gatorna i USA – precis som tidigare.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 december, 2025

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Palestinska arbetsgruppen i Stockholm demonstrerar för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal. 

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”. 

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor. 

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva. 

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Varför kallar Fokus människor för ohyra?

Kollage. Bild: Fokus / X.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.

Silicon Valley föddes ur en kalifornisk hippiedröm om internet som en fredsskapare. När resultatet i stället blev ojämlikhet och övervakning har investerarna sökt sig söderut – till ett Texas präglat av reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor.

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 10 december, 2025

Varför vill Ivar Arpi att jag ska kunna utvisas?

Jag försöker rädda julen från Ivar Arvpi. Foto: SVT Play.

I helgen var Flamman på plats när den högerextrema demonstrationen i Salem gjorde återkomst. På plakaten stod allt från ”Ut med rasisterna” till ”Hitler hade bara en pungkula”, men uppslutningen bland nazister var mager. Det roligaste skälet som angavs på flera håll, bland annat från NMR-aktivisten Martin Saxlind, var att det ”krockade med lite julbord”.

Det här är bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”. 

Vem visste att senapssill och Janssons var sådana pålitliga antifascister?

Tyvärr står julborden inte i vägen för okristlig politik. Först föreslog regeringen att nya medborgare ska skriva under kontrakt om ”svenska värderingar” (migrationsminister Johan Forsell förtydligade tyvärr inte om medlemskap i Aktivklubb ingår i paketet), och i fredags gick de vidare med förslaget om indraget medborgarskap för gängkriminella.

Magdalena Andersson är inte någon Maria Magdalena direkt, och föreslog fotboja på sexåringar inför sitt jultal i Kärrtorp för att inte bli omslädad. Nu väntar vi bara på att någon ska föreslå korsfästelse för upprorsmakare.

Jesus Kristus, vad sägs om att landets politiker tog en sked rödbetssallad och stämde upp i en ”Stilla natt”, i stället för att riva sönder rättsstaten som om den vore julklappspapper.

I fredags diskuterade jag indraget medborgarskap i SVT Aktuellt med Ivar Arpi. Där förklarade jag inte bara att åtgärden är verkningslös, då gängledare ofta föredrar att vistas utomlands – vilket gripandet av den högt uppsatta Foxtrotmedlemmen i Irak i somras visade. Utan att den också signalerar för oss med dubbla medborgarskap, i mitt fall svenskt och grekiskt, att vi inte är fullgoda svenskar.

Han tyckte att jag grät krokodiltårar och att om jag inte planerade något gängdåd skulle lagen inte gälla mig. Men för det första är det här bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”. 

Och visst har även jag drömt om att utvisa Putinfjäskande sverigedemokrater till Ryssland, men jag tycker inte att det ska bli svensk lag. Och för det andra handlar det om att det är en grundbult i en rättsstat att alla är lika för lagen. Det ska inte spela någon roll var en terrorists föräldrar kommer från, båda ska ha samma straff. Det kan vi aldrig tumma på.

Läs mer

Du kan se ett klipp från framträdandet på min Instagram, och hela inslaget i SVT Play

Det har blivit mycket där på senaste – ett klipp från min medverkan i högerpodden God ton, om Nato i Katalyspodden Avgå alla, och om Israel i Eurovision från TV4 Nyhetsmorgon. Så följ mig gärna där.

När jag ändå håller på får du gärna även följa Flamman på Instagram, Tiktok och Youtube så att du inte missar några röda vänsterklipp som gör upp med högergrincharna.

Ha en riktigt varm jul!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 10 december, 2025

Paulina Sokolow: Ska en nazistvän begrava judar?

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen, delar högerextrema ”Förtalsombudsmannens” syn på antirasisterna. Foto: Fredrik Persson/TT, Drago Prvulovic/TT (montage).

”För 25 år sedan skedde ett mord av vars sviter vi ännu plågas. Media var snabba att måla upp en förenklad bild, juridiken var inte bättre”, skriver Anna Nachman den 8 december, begravningsverksamhetens chef i Judiska församlingen, på Facebook.

Hon syftar på mordet på skinnskallen Daniel Wretström år 2000, som den svenska naziströrelsen använde som förevändning för att anordna årliga massmöten i Salems kommun utanför Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)