I måndags påbörjades public service-jippot Musikhjälpen. Årets upplaga skulle ha hållits i Norrköping, på grund av pandemin sker det nu i stället i en tv-studio. Och det är är ett vackert paket, men vad fyller det egentligen för funktion i vårt samhälle? Välgörenheten stillar hungern hos ängsliga medborgare men saknar system­förändringen som åstadkommer verklig skillnad för dem som faktiskt hungrar.

Låt mig dra en metafor för att pedagogiskt förklara välgörenheten. Tänk dig en blomma i en kruka i ditt fönster. För att den ska må bra och frodas i krukan så krävs det att du tillför vatten. En helt okej uppgift, förhoppningsvis blommar den och är fin och frodas så länge du vattnar. En trevlig belöning för en liten men avgörande insats. Men när blomman inte längre tillfredsställer ditt behov av skönhet och du glömmer bort den, prioriterar bort den eller helt enkelt tröttnat på den – vad händer då? Jo, den kommer att vissna och dö eftersom den saknar möjligheter att under det rådande systemet klara sig på egen hand.

Så när Musikhjälpen skapar en hype för stundens mest behjärtansvärda frågor så åstadkommer det säkert en stunds skillnad i den isolerade situationen. Men det skapar inte en systemförändring som på allvar omfördelar samhällets resurser. I stället låter det en avskärmad Svensson för en stund känna att den gjort en god gärning, för att sedan återgå till att klaga hemma vid köks­bordet. Klaga över att Norrköping även denna vinter riskerar släcka gatubelysning, stoppa snöröjningen och eventuellt bli upp­rörd över att fattiga familjer tvingas flytta till andra kommuner till följd av under­finansieringen av vårt gemensamma trygg­hetssystem.

För samtidigt som Musikhjälpen rullar igång så kommer den från början tilltänkta värd­kommunens brutala ned­skärningar att slå mot kommun­invånarna. Ovan upp­radade frågor är bara en liten del av den demontering av Norrköping som väntar om underfinansieringen fortsätter.

Parallellt med brist på rent vatten, brist på skolgång och hunger runt om i världen så koncentreras de allra rikastes tillgångar allt mer för varje år som går. Medan det fortgår framstår Musikhjälpens utvalda tema som segraren i Hunger games. Vinnaren får sitt behov tillfredsställt, omgivningen har fått några dagars härlig tv-underhållning med falska motsättningar. Resten dör i tystnad och president Snow sitter lugnt i sitt överflödiga palats långt ifrån de kolgruvor där samhällets värde faktiskt skapas.

Att jippot dessutom skulle att placerat sig på Gamla torget i Norrköpingen främstår som en symbolisk stilpoäng. I hörnet av torget reser sig ett monument av slavhandlaren Louis De Geer. Den finansiella kolonialismen frodas på bästa sändningstid i Musikhjälpen. Sanktionerat och tillhandahållet av skatte­finansierade medel. En systemets propagandamaskin, kolonialismens främsta företrädare, ackompanjerad av en okritisk hyllningskör – eftersom ingen vill kritisera en folkmassa som tror att de åstadkommer positiv samhällsförändring.

Det är dags att börja viska i bänkraderna.

Vi kan omfördela resurser på mer rättvisa principer än vad som för stunden är mest viralt. Samhället kan både förhindra extrem kapitalkoncentration, belysa Norrköpings gator och mätta alla magar.