Det är dags att återpolitisera farbrorsmusiken. Ragni Svensson har läst sociologen Håkan Thörns bok om musikrevolutionen 1968.
1968 – Revolutionens rytmer
Håkan Thörn.
Daidalos.
Svarta pantrar, Vietnamkrig, hippies, Bob Dylan och LSD. I sociologen och rörelseforskaren Håkan Thörns 1968 – Revolutionens rytmer känns mycket igen från den etablerade berättelsen om revolutionsåret 1968. Syftet med boken är dock ett annat än att enbart återprojicera dessa välkända bilder. Thörn vill berätta historien om det emblematiska året utifrån ett perspektiv som lyfter fram mötet mellan musik och politisk protest. Han visar hur företeelser som Black Power, mordet på Martin Luther King och de därpå följande upploppen i flera amerikanska städer, blev tändande gnistor som även fick tidigare ”opolitiska” artister att skriva texter om rasism och polisvåld, solidaritet och uppror. Håkan Thörn beskriver just detta år som höjdpunkten på en rörelse som inletts under tidigt 1960-tal med artister som Nina Simone, bland flera andra.
Författaren berättar en historia som ligger honom själv påtagligt varmt om hjärtat men utan att bli alltför personlig, vilket får betraktas som en bedrift. Han undersöker musikens och revoltens 1968 utifrån amerikanska förhållanden, men med en svensk betraktares perspektiv.
Att den övergripande idén inte direkt är ny, erkänner författaren beredvilligt. 1968 är inte för de mest inbitna skivnördarna eller nya vänstern-rävarna, som redan lär känna till det mesta av innehållet. För den som inte förut hört anekdoterna om James Browns politiska känselsprötande eller Huey Newtons vurm för ”Highway 61 revisited”, är den dock mycket läsvärd. (Inom parentes kan sägas att även om Dylan troligen är ett av de vanligast förekommande namnen i boken så nämns denne främst som referenspunkt, i beskrivningarna av hans låtars betydelse för sammanhanget som helhet). Även om jag minns en hel del av historieskrivningen från grundskolans musikundervisning, så har jag stort nöje av författarens lättillgängliga språk och känsla för båda illustrativa och dramatiska detaljer.
Thörn tycks vilja återerövra det romantiska skimmer kring ”1968” som flertalet andra historieskrivare har gjort sitt bästa för att skingra
Thörn tycks vilja återerövra det romantiska skimmer kring ”1968” som flertalet andra historieskrivare har gjort sitt bästa för att skingra. Han understryker att den politiska sekterism som numera tycks vara obligatoriskt att ta upp i varje diskussion om dessa sammanhang, uppkom först flera år senare. I stället betonar han att man i sextiotalets slutskede fortfarande kunde utvinna rättmätiga krav på rättvisa och frihet ur en social krissituation, och förena dem med en explosiv musikalisk kreativitet. Jag tror att Thörn har rätt i att det såhär prick 50 år senare är dags att friska upp minnet och återigen påtala betydelsen av det politiskt omstörtande 1968, för hela den musikrevolution som numera för många av oss ingår i en ack så välkänd farbrorskanon.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.