Alf Hornborg har skrivit en av årets absolut viktigaste böcker. Med Myten om maskinen. Essäer om makt, modernitet och miljö (Daidalos 2010) tvingar han fram ett nödvändigt omtänkande. För visst krävs ett omtänkande i den värld där en amerikan förbrukar mer än 330 gånger mer energi än en etiopier. Samtidigt som vi vet att klimat- och miljökrisen är en direkt följd av vår, den rika världens, överkonsumtion var det segrande valbudskapet från alliansen ett löfte om ökad privat konsumtion och från oppositionen, om den inte instämde, hördes ett svagt mummel om miljövänlig teknik och tillväxt.
AH är kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat sig på engelska bland annat med den internationellt uppmärksammade The Power of the Machine (2001) och när han nu publicerar sig på svenska är det en viktig händelse. Vi får en introduktion till ett tänkande som strävar efter att skapa en helhet av det som ofta presenteras isolerat som antropologi, ekonomi, ekologi och historia. En viktig utgångspunkt finns i marxistiskt tänkande, men vad som saknas där är ett perspektiv som tar hänsyn till naturen och grundläggande fysikaliska lagar.
AH visar att Englands industrialisering inte bara byggde på utsugning av engelska fabriksarbetare utan också på slavhandel och exploatering av naturresurser och arbete i världen utanför England, på bomullsplantager, vetefält och i gruvor. Men under prismekanismens skenbara rättvisa döljs det ojämna utbyte som består i att England kan tillgodogöra sig enorma resurser av tid och naturresurser/mark från främst den koloniserade världen.
Vi måste, säger AH, överge den etablerade ekonomiska teorins idé om alltings utbytbarhet. Idén om alltings utbytbarhet – regnskogar mot Coca Cola – har öppnat för en utveckling som ständigt premierar maximal resursförbrukning med förskräckande ekologiska och sociala konsekvenser som följd. Vi lever i ett ekonomiskt system som saknar broms. Även när vi ser att vi är på väg utför stupet signalerar systemet att vi bör fortsätta att trycka gasen i botten.
Om det inte framgått redan bör det stå klart att AH underkänner det även inom vänstern vanliga talet om miljövänlig tillväxt och resurssnål teknik som en möjlig lösning på världens miljöproblem. Detta tal är enligt AH bara ytterligare ett exempel på det moderna samhällets förmåga att assimilera kritiska röster. Tillväxten som skapat problemet presenteras nu som lösningen. Vad pengar kan göra är bara att omfördela skadorna, sopor till de fattiga och naturvård till de rika.
Kommen så här långt i läsningen är det lätt att gripas av viss dysterhet. Finns något hopp, någon lösning? Har AH verkligen rätt när han påstår att teknik aldrig sparar tid och att återvinning innebär större belastning än nyproduktion? Här önskar man sig mer empiri. Och visst kan man känna sig tvivlande inför de lösningar som skisseras. På denna punkt är AH ganska fåordig. Han har nog snarare sett som sin uppgift att ställa de viktiga frågorna än att komma med de färdiga svaren. Om man överhuvudtaget kan tala om en lösning så handlar det om en mer lokalt baserad ekonomi, mer arbetsintensiv, resurssnål och i högre grad självförsörjande.
Men låter inte detta som en återgång till ett gammalt jordbrukssamhälle? Ja frågorna man ställer sig är många, men det ser jag som ett gott betyg till en bok som lyckas rubba några av mina, som jag trodde, bergfasta övertygelser.
