Sedan förra året har frågan om så kallade enkla jobb tagits upp från flera – nästan samtliga – håll i partipolitiken. Centerpartiet argumenterar för lägre ingångslöner för nyanlända, medan Liberalernas Jan Björklund och Erik Ullenhag i DN Debatt i februari (11/2) menade att man bör lagstifta om startjobb med lägre lön för ”outsiders” på arbetsmarknaden (läs: unga och nyanlända).
Nu har då turen kommit till Socialdemokraterna. Mikael Damberg har fått som uppgift att, tillsammans med företagen, försöka få fram fler enkla jobb. Dessa ska dock inte rucka på den svenska modellen, menar han, och är inte kopplade till diskussionen om låglönearbete. Samtidigt är Svenskt Näringsliv klara med att de, i samtalen med Damberg, vill ta upp just lägre löner och sänkta kostnader för arbetsköparna.
Gemensamt för de grupper som de ”enkla jobben” påstås vara till för (vi bortser lite snabbt från arbetsköparnas intressen) är att de har en låg utbildning. Men om det är problemet borde fler ställa sig bakom regeringens satsning på ett studiestartstöd, istället för att propagera för lägre löner och samtala med Svenskt Näringsliv. Studiestartstödet är ett bidrag till för långtidsarbetslösa människor mellan 25 och 56 år som då får möjligheten att fortsätta sina studier utan att genast behöva söka lån. Det är väl en bättre idé än att tilldela folk jobb med titeln ”enkla” och värderas därefter.
Studiestartstödet är väl en bättre idé än att tilldela folk jobb med titeln ”enkla” och värderas därefter.
Ibland blir det särskilt uppenbart hur märkligt konstruerat samhället, politiken och det ekonomiska systemet är – och då särskilt när man pratar om arbete. Sex timmars arbetsdag är utopiskt, men att trolla fram nya jobb (som egentligen inte behöver utföras!) är realistiskt. Att använda sig av utsatta grupper på arbetsmarknaden för att kompromissa bort deras rättigheter är tydligen att ta ansvar.
Om det politiska samtalet ännu inte är redo för en arbetskritisk hållning (utopi!) är det särskilt viktigt att från vänsterns sida ifrågasätta det påstått realistiska. De flesta i det här samhället förstår ändå att det alltid är någon som betala för de ”snabba lösningarna”. Och att det i princip alltid är arbetarna.