Den här texten är inte lätt att skriva. Ändå är den det. Och nödvändig. Jag är förbannad! Och ledsen. Och rädd. Jätterädd! Jag fick nyss veta att ytterligare två av mina vänner har förlorat sin personliga assistans. Statistiken säger att två personer om dagen nu förlorar den assistans de kanske haft i flera år.
Assistans, som möjliggjort drömmar och förverkligande av dessa. Det är min tur snart. Varje dag det inte ligger ett grönvitt kuvert, med Försäkringskassans logga på, på hallmattan, är en dag av lånad tid. Närsomhelst kan livet, så som jag känner det, rämna i grunden. På samma sätt som för så många andra nu.
Under förra helgens Vänsterdagar (som samlade över 1 300 vänsterpartister från hela landet) modererade jag ett samtal med rubriken ”När assistansen blev en fråga för alla”. En av mina frågor som jag retoriskt ställde till panelen var: Är den det? Är LSS och den personliga assistansen en fråga för alla?
I princip alla är överens om att denna jakt på assistansberättigade måste upphöra. Men var är avgrundsvrålen? Vänsterpartiet borde som parti se att den största jämställdhets- och jämlikhetsreform på många år är på väg att smulas sönder. Fackföreningsrörelsen, med Kommunal i spetsen, borde se att när personer åker ur assistansen, så blir assistenter utan jobb. SKL borde protestera vilt mot idéer om att kommunalisera hela assistansen.
Alla runtomkring oss assistansanvändare; våra anhöriga, våra arbetsgivare, våra lärare, våra klasskamrater, våra partikamrater, våra lagkamrater, våra polare, borde unisont ropa: DET RÄCKER NU!
Vi var så många som trodde att efter åtta år med Alliansen skulle nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet komma med dragna lansar, till assistansens undsättning. Stefan Löfvéns första regeringsförklaring bådade också gott. Så vad hände?
Man börjar ju undra om Handikapputredningen, som Socialdemokraterna initierade och som under 90-talet till slut resulterade i LSS – bara var en parentes i den socialpolitiska och socialdemokratiska historien?
LSS är ett förverkligande av mänskliga rättigheter. Om assistansen försvinner så är vi ett helt annat samhälle
Nyligen läste jag böckerna Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson och Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström. Båda böckerna handlar om en stor mörk fläck i svensk historia. De handlar båda om de barn och vuxna som offrades på folkhemsbyggets altare – barn och vuxna med normbrytande funktionalitet. Jag tror faktiskt inte det är en slump att båda dessa böcker kommer just nu. Även om diskussionerna inte förs i termer av rasbiologi nu, så upplever jag att avhumaniseringen av oss som lever med assistans och hela den av regeringen initierade fuskdebatten, har fört oss tillbaka till en tid då personer som jag återigen betraktas som tärande objekt och inte verksamma subjekt i våra egna liv.
Det är viktigt att assistansen görs till en valfråga. Regeringen duckar. Då är det ännu viktigare att andra inte gör det. ”Håller man käften om det som sker, så är man en medlöpare”, som statsvetaren och forskaren Niklas Altermark sa i en intervju i Flamman-TV för en tid sedan (25/10, 2017).
LSS är ett förverkligande av mänskliga rättigheter. Om assistansen försvinner så är vi ett helt annat samhälle.
Det handlar inte om en grupp som behöver sympatier. Det handlar inte om ”de andra”. Det handlar om oss alla. Ung i Sverige visade vägen när de gjorde sin kamp för uppehållstillstånd och en framtid i Sverige till en kamp för pensionerna, LSS och BB-ockupanterna i Sollefteå. Exakt så ska en kamp föras och bara så kan en kamp vinnas – genom solidarisering med varandra.