Svampar har alltid kittlat aptiten likväl som rädslan – men de senaste åren har mykofobin intensifierats i populärkulturen. Bakom skräcken anas en oro över klimatet, och en natur som tar tillbaka herraväldet.

Den 12 mars sänds det sista avsnittet av HBO:s succéserie The Last of us, där svampar orsakar en zombieapokalyps. Kan det hända på riktigt? Och varför är populärkulturen så full av svampskräck?

Svampar är en fantastisk livsform. De finns överallt: i varje andetag andas du in hundratals sporer. Du har runt 80 arter på hälen, 30 under tånaglarna och omkring 60 mellan tårna. De absolut flesta som lever i och på vår kropp är tack och lov ofarliga. De och bakterierna tar många gånger ut varandra i kroppen. Så Electric Banana Band hade fel. Du vill inte bo i en svamp. Svampen vill bo på dig.

Världens största organism är en svamp. Honungsskivlingen som finns i Oregon, USA, sträcker sig förmodligen många kvadratkilometer och är flera tusen år gammal. Om den samlades ihop och lades på en våg skulle den väga hundratals ton.
Så vitt vi vet uppstod svamparna för en till två miljarder år sedan, sannolikt först på havsbotten. Det finns teorier om att den var delaktig i att däggdjuren blev dominerande på jorden efter meteoriten som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, eftersom den gick hårdast åt många av de reptiler som hade sämre försvar mot svampangrepp.

Svamparna binder ihop träd med varandra och gör att jorden går att odla i, för att inte tala om penicillinet som räddat hundratals miljoner människor. Den räknas ibland som delikatess och till exempel Goliatmusseronen, som i Japan kallas Matsutake, kan säljas för tiotusen kronor kilot. När du kopplar av med ett glas öl eller vin har svampen varit med och skapat alkoholen. När du äter en frukostmacka har jästsvamparna fått brödet att jäsa. Svampen är en vän, men den kan också bli en fiende.

Det här vet ju alla vi som sett The Last of us, där zombiesvampen Ophiocordyceps Unilateralis (i folkmun Cordyceps) gör infekterade människor till monster. Många har sett de obehagliga klippen på Youtube där David Attenborough på sävlig brittisk engelska beskriver hur hela kolonier med myror kan utplånas av den kluriga svampen. Under årmiljoner har Cordyceps och insekter utvecklats tillsammans, eller kämpat mot varandra, vilket har lett till att svampsporerna som träffar insekten vandrar upp i hjärnan på det stackars offret, förändrar beteendet för att passa svampens syfte och sedan växer svampkroppen ut ur insekten. Men Cordyceps säljs också som kosttillskott på vissa hälsokostbutiker. The Last of us var varken först eller sist med att skildra svampar som hot i populärkulturen. Det finns en hel uppsjö filmer, spel och böcker som tar upp just det här. Genren kallas fungal horror – svampskräck. För att fortsätta på temat Electric Banana Band så finns det hopp i din kropp för en mullig sopp.

Den första filmen där svampen intar en framträdande roll var japanska Matango från 1963, även om brittiska The Quatermass xperiment från 1955 förmodligen har en svamp som smittorsak, men det nämns aldrig rakt ut. I Matango däremot är det tydligt att det är orsaken. I filmen, som delvis är baserad på William Hope Hodgsons novell The Voice in the Night från 1907, blir sju ungdomar på en yacht strandade på en ö. Det finns ingen mat men däremot några svampmänniskor som attackerar dem. Tills sist drivs de av hunger till att börja äta av de mystiska svamparna som finns på ön. En mycket dum idé. Nu vänds de emot varandra och, tja, det det slutar inte väl för dem.

Svampskräck har stor likhet med zombiegenren. Det mest intressanta med Matango är inte svampmonstren utan hur människor hanterar extrem press och kris från något okänt. Hur de ibland kan vända sig mot varandra och ibland visa hjältemod. Matango kan därför ses som en föregångare till zombiegenren tillsammans med exempelvis de postapokalyptiska 50-talsromanerna I am legend av Richard Matheson och Triffiderna av John Wyndham.

Mellan Matango och The Last of us har genren rymt ett flertal filmer, och även ett avsnitt av tv-serien Arkiv X, som närmade sig alla tänkbara men framför allt otänkbara hot. Men det var först 2013 som genren fick några större verk och först ut var tv-spelet The Last of us, som räknas som ett av de bästa handlingsbaserade survival horror-spelen som gjorts.

Året därpå kom M.R. Careys roman The Girl with all the gifts ut, som filmatiserades 2016. Den utspelar sig i ett postapokalyptiskt England där svampen Cordyceps har förvandlat nästan alla människor till blodtörstiga människoätande monster. Militärer har små läger kvar där de försöker överleva, men också forska fram ett botemedel. De forskar på barn som är någon form av hybridvarelser, mänskliga till utseendet och så länge de är mätta och inte känner lukten av människor är de inte farliga. Men när barnen får vittring på människor vill de inget hellre än att slita de osmittade i stycken. Både boken och filmen är bland det bästa som gjorts i zombiegenren och fick stor uppmärksamhet när de kom.

Även om svampskräck i dag är ett perifert fenomen med ett gäng b-filmer i bagaget undrar jag om det inte är svamparnas tid vi är på väg in i. Trendkänsliga P3 Dystopias avsnitt ”Mördarsvampar” kom 2021, under Coronapandemin, och pekade ut stora risker med olika sorters skadliga svampar, inte minst i kombination med andra sjukdomar. I Indien spreds en infektion i början av 2021 som framför allt drabbade människor som tillfrisknat från covid-19. Utbrottet var aggressivt och de drabbade fick ibland operera bort ögon, näsa och käke för att hindra att mukormykos, eller svartsvamp som den kallas, skulle sprida sig till hjärnan.

Men i dag pågår också forskning, bland annat på Karolinska institutet, om hur psykedeliska svampar kan användas inom sjukvården för till exempel posttraumatiskt stressyndrom och depressioner. Att svampar kan vara mat, medicin, drog och gift gör den skrämmande. Det är en gränsorganism, ibland bortglömd, men ständigt närvarande i våra liv. Ett intressant sidospår i den moderna debatten om psykedeliska svampar är att de kunde målas ut som ett lika stort hot mot den mänskliga civilisationen som atombomben under slutet av 1960-talet, till exempel av Frank Hirschfeldt som annars var en rimlig debattör.

Bra skräck speglar rädslor som finns i samhället. Den mystiska organismen som vi fortfarande i dag inte vet allt om kan väl representera rädslan för smittor lika bra som virus eller bakterier. Inställningen till svamp varierar i kulturer och Västeuropa har en mer negativ inställning än Östeuropa till exempel. Vissa forskare menar att svamprädsla framför allt finns i samhällen som fjärmat sig från naturen. Att svampen kan vara så mycket på en gång och är så viktig för i princip alla andra organismer gör den obehaglig. Hur kan vi veta så lite om en så viktig varelse? Svamparna har inte ens en tydlig form, även om vi gärna förknippar svamp med själva fruktkroppen, vilket är skrämmande.

Att svamparna är så uråldriga är också illustrativt för hur jorden kan slå tillbaka mot människan. Att det finns varelser som funnits långt före vår tid, som en dag kan återvända för att vinna herravälde över planeten. Svamparnas storhetstid var för 400 miljoner år sedan, landlevande växter var på sin höjd någon meter höga, alla djur på land var småkryp, medan svampkropparna kunde nå nästan åtta meter på höjden. Jag kommer att tänka på H.P. Lovecrafts mytologiska värld där uråldriga gudar kommer tillbaka.

En film som tar upp det temat är den sydafrikanska Gaia från 2021. Där växer en enorm svamp under jorden i djungeln för att skapa monster av människor i väntan på att ta över städerna. Via en skruvad civilisationskritik kommer de fram till att människornas tid är över och att svamparnas kan börja.

Hotet från svamparna förstärks av uppvärmningen av jorden. Den drabbar framför allt skogs- och jordbruket negativt, men kan också leda till att svampar som är skadliga för människan utvecklas ytterligare, en fara som även nämns i The Last of us.

I Sverige är det industriella skogsbruket samtidigt ett hot mot många svamparter. När kalhyggen breder ut sig svälter svamparna ihjäl eftersom de lever i symbios med de gamla träden, svampar som kan ha levt sedan Gustav Vasas tid.

I Sverige är drygt 700 skogslevande svampar hotade eller har en osäker framtid enligt den senaste Svenska rödlistan (2020). Det är alltså vi som är farliga för svampen.

Att en svamp plötsligt skulle utgöra ett existentiellt hot mot oss är mindre sannolikt. Cordyceps och insekter har utvecklats parallellt under årmiljoner, så att svamp plötsligt skulle få människor att gripas av vansinne är inget vi behöver ligga sömnlösa över. Men tanken på att svamparna funnits långt innan de första däggdjuren utvecklades, och med all sannolikhet kommer att finnas kvar långt efter människan försvunnit, är likväl svindlande. Därför lär svampkulturen fortsatt väcka både lust och obehag. Eller, som Electric Banana Bands låt ”Zvampen”, rentav existentiell tröst:

Tiderna är hårda
Livet är en kamp
Det känns mycket bättre
Om jag har min svamp

Herman Geijer har skrivit flera böcker om katastrofer, zombier och överlevnad, senast Monstersamhället: Från förnekelse till framtid (2022).

Herman Geijer

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Jag tror alla de nya vänsteropartierna är dödsdömda. https://blog.zaramis.se/2025/12/13/ar-de-nya-vansterpartierna-dodsdomda-projekt/"

Anders Svensson

Herman Geijer

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ann Heberlein

Författare och filosof.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Demonstration för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Rörelsen • 28 november, 2025

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal.

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”.

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor.

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva.

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)

Ammar Makboul, Anna Ardin och Valley Ghanem

Engagerade för Palestina och mot rasism.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Inrikes • 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)

Kjell Rautio

Tidigare facklig utredare vid TCO och LO, tidigare socialdemokrat, och ny krönikör i Flamman.

Silicon Valley föddes ur en kalifornisk hippiedröm om internet som en fredsskapare. När resultatet i stället blev ojämlikhet och övervakning har investerarna sökt sig söderut – till ett Texas präglat av reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor.

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

Diskutera på forumet (0 svar)

Fred Turner

Journalist och professor i kommunikation vid Stanforduniversitetet.

I helgen var Flamman på plats när den högerextrema demonstrationen i Salem gjorde återkomst. På plakaten stod allt från ”Ut med rasisterna” till ”Hitler hade bara en pungkula”, men uppslutningen bland nazister var mager. Det roligaste skälet som angavs på flera håll, bland annat från NMR-aktivisten Martin Saxlind, var att det ”krockade med lite julbord”.

Det här är bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”.

Vem visste att senapssill och Janssons var sådana pålitliga antifascister?

Tyvärr står julborden inte i vägen för okristlig politik. Först föreslog regeringen att nya medborgare ska skriva under kontrakt om ”svenska värderingar” (migrationsminister Johan Forsell förtydligade tyvärr inte om medlemskap i Aktivklubb ingår i paketet), och i fredags gick de vidare med förslaget om indraget medborgarskap för gängkriminella.

Magdalena Andersson är inte någon Maria Magdalena direkt, och föreslog fotboja på sexåringar inför sitt jultal i Kärrtorp för att inte bli omslädad. Nu väntar vi bara på att någon ska föreslå korsfästelse för upprorsmakare.

Jesus Kristus, vad sägs om att landets politiker tog en sked rödbetssallad och stämde upp i en ”Stilla natt”, i stället för att riva sönder rättsstaten som om den vore julklappspapper.

I fredags diskuterade jag indraget medborgarskap i SVT Aktuellt med Ivar Arpi. Där förklarade jag inte bara att åtgärden är verkningslös, då gängledare ofta föredrar att vistas utomlands – vilket gripandet av den högt uppsatta Foxtrotmedlemmen i Irak i somras visade. Utan att den också signalerar för oss med dubbla medborgarskap, i mitt fall svenskt och grekiskt, att vi inte är fullgoda svenskar.

Han tyckte att jag grät krokodiltårar och att om jag inte planerade något gängdåd skulle lagen inte gälla mig. Men för det första är det här bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”.

Och visst har även jag drömt om att utvisa Putinfjäskande sverigedemokrater till Ryssland, men jag tycker inte att det ska bli svensk lag. Och för det andra handlar det om att det är en grundbult i en rättsstat att alla är lika för lagen. Det ska inte spela någon roll var en terrorists föräldrar kommer från, båda ska ha samma straff. Det kan vi aldrig tumma på.

Läs mer

I lördags hölls demonstrationer i hela Italien, här vid Laterantorget i Rom. Foto: Roberto Monaldo/LaPresse/AP/TT.

Veckobrev • 08 oktober, 2025

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Du kan se ett klipp från framträdandet på min Instagram, och hela inslaget i SVT Play.

Det har blivit mycket där på senaste – ett klipp från min medverkan i högerpodden God ton, om Nato i Katalyspodden Avgå alla, och om Israel i Eurovision från TV4 Nyhetsmorgon. Så följ mig gärna där.

När jag ändå håller på får du gärna även följa Flamman på Instagram, Tiktok och Youtube så att du inte missar några röda vänsterklipp som gör upp med högergrincharna.

Ha en riktigt varm jul!

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

”För 25 år sedan skedde ett mord av vars sviter vi ännu plågas. Media var snabba att måla upp en förenklad bild, juridiken var inte bättre”, skriver Anna Nachman den 8 december, begravningsverksamhetens chef i Judiska församlingen, på Facebook.

Hon syftar på mordet på skinnskallen Daniel Wretström år 2000, som den svenska naziströrelsen använde som förevändning för att anordna årliga massmöten i Salems kommun utanför Stockholm.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Kontantupproret samlar de som fallit mellan den sedellösa ekonomins stolar, medan Positiva Pengar vill att Riksbanken tar digital kontroll över kronan. De kommer från olika håll, men samlas allt oftare mot sin gemensamma fiende – privata banker.

När rörelsen Kontantupproret tog sina första steg 2015, omgavs ordförande Björn Eriksson av en liten skara ”udda existenser” som brann för sedlar och mynt. Kontanter sågs som ”dödfött”, framtiden var digital.

– Det är intressant att börja rota i en fråga som kontanter, för man kommer snabbt i kontakt med alla grupper som ”stängts ute”. Kvinnor som flytt från kontrollerande, våldsamma män, handikappade med god man, gamla som har svårt med tekniken, och andra som inte ses som lönsamma att bry sig om, berättar Björn Eriksson.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Efter att ha blandat sig i flera europeiska val verkar världens rikaste man nu rikta in sig på Sverige. Under de senaste veckorna har Elon Musk interagerat med flera kända högeraktivister på den egna plattformen X. Och enligt forskaren Carl Heath är Sverige inte rustat för en aktör som Elon Musk.

”Jag är tillbaka! Tack från botten av mitt hjärta till alla som hjälpte mig att få mitt konto tillbaka genom att dela mitt inlägg. Och ett speciellt tack till Elon Musk som personligen steg in och fick det att ske. Jag är verkligen tacksam.”

Så skriver den svenska högerextrema profilen Evelina Hahne, 30, på Musks plattform X. Detta efter att hennes make William Hahne, 33, fått spridning på ett inlägg där han uppmuntrade följare att hjälpa hustrun att få sitt konto tillbaka.

”Kollar på det”, skrev Musk i ett svar till William Hahne, som är tidigare vice partiledare i Alternativ för Sverige, där också hans fru stod på riksdagslistan i förra valet. Strax därefter ska kontot ha återställts.

Interaktionen mellan Elon Musk och det högerextrema paret Hahne är långt ifrån den första. Sammanlagt har Musk skrivit nio svar direkt till Evelina Hahne under året – varav fem under den senaste månaden. Evelina Hahne har drygt 100 000 följare, och är ett av de drygt 1 000 konton som mångmiljardären följer på plattformen. Musk själv har runt 229 miljoner följare.

”Om du kommer till Sverige och våldtar våra kvinnor borde du deporteras, oavsett om du är livsfarlig även för ditt hemland”, lyder ett av Evelina Hahnes inlägg från i november.

”Absolut” svarar mångmiljardären 45 minuter senare. ”Galet att det här ens är en fråga!”

Evelina Hahne har även skrivit ett inlägg riktat direkt till USA:s president, där hon uppmanar honom att ”skrida till handling” mot Sveriges Television, på grund av ett inslag hon menar är klippt på ett försåtligt sätt.

Motivationen verkar ideologisk snarare än ekonomisk – han har en tydlig politisk agenda.

”De har hänsynslöst smutskastat dig från dag ett, och styrs av vänsterextremister. Låt dem inte komma undan med detta.”

Inlägget följde på att Trump stämt brittiska BBC på motsvarande 11 miljarder svenska kronor.

Paret Hahne sitter båda i styrelsen för bolaget Nordic Empire AB, som omsatte 100 miljoner kronor förra året. Bolaget säljer bland annat plastsugrör, men har inte velat svara på vilka andra verksamheter man bedriver när Flamman tidigare frågat. Enligt uppgifter till Konsumentverket står man även bakom en webbutik för lampor, vars returadress listas som kinesiska Shenzhen, strax utanför Hongkong.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

När civilisationen hänger på en svamptråd

Herman Geijer

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Flammans forum

Herman Geijer

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Ann Heberlein

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Ammar Makboul, Anna Ardin och Valley Ghanem

Varför kallar Fokus människor för ohyra?

Leonidas Aretakis

Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

Kjell Rautio

Den texanska ideologin

Fred Turner

Varför vill Ivar Arpi att jag ska kunna utvisas?

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Leonidas Aretakis

Paulina Sokolow: Ska en nazistvän begrava judar?

Paulina Sokolow

”Kontanter är en kraftfull protest mot bankernas övervinster”

Liz Fällman

Musk närmar sig svenska högerextremister: ”Politisk agenda”

Jacob Lundberg

Herman Geijer

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Flammans forum

Herman Geijer

Prenumerera och läs direkt!

Ann Heberlein

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Ammar Makboul, Anna Ardin och Valley Ghanem

Leonidas Aretakis

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

Kjell Rautio

Prenumerera och läs direkt!

Fred Turner

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Leonidas Aretakis

Prenumerera och läs direkt!

Paulina Sokolow

Prenumerera och läs direkt!

Liz Fällman

Prenumerera och läs direkt!

Jacob Lundberg

Flammans veckobrev