Ledare

Per Björklund: När jag hör Greta tala blir jag mest deprimerad

Det är inte Greta Thunbergs jobb att presentera alla klimathotets lösningar. Men någon skulle behöva göra det. Foto: Jason DeCrow/AP/TT.

Varför vågar vi inte prata om klimatkrisens lösningar så väl som dess problem?

Ledare

Greta Thunbergs tal till FN:s klimatmöte har höjts till skyarna som ett retoriskt mästerstycke. Anledningen är lätt att förså. Det är befriande höra någon säga sanningen rakt i ansiktet på de församlade makthavarna: ni ljuger när ni säger att allt går enligt planen, liksom de sovjetiska politrukerna under Tjernobylkatastrofen för ni världen bakom ljuset för att ärerädda er själva och ert misslyckade system.

Greta Thunbergs klarspråk har gett miljontals människor hopp om en lösning på klimatkrisen, men när jag hör henne tala blir jag ändå mest deprimerad.

Att det inte kan vila på Greta att presentera färdiga lösningar är en sak. Men när hon dessutom attackerar politiker för att ”prata om pengar”, föreslå ”tekniska lösningar” och sprida ”sagor om ekonomisk tillväxt” så blir jag desto mer bekymrad. Går det ens att föreställa sig en lösning på klimatkrisen som inte involverar pengar – faktiskt ofantliga summor – och investeringar i just tekniska lösningar? Och går det att föreställa sig en global rörelse som kämpar för en sådan utan löftet om ett bättre liv, vilket är hur de flesta människor trots allt tolkar begreppet ekonomisk tillväxt?

Att miljontals ungdomar går ut på gatorna för klimatet väcker hopp. Men utan lösningar som både framstår som möjliga och värda att kämpa för blir hoppet aldrig lång­livat. Här finns både klimatrörelsens och den breda vänsterns akilleshäl i dag. Vi låter alltför ofta våra strategier och visioner begränsas av det som den marxistiske filosofen och författaren Mark Fisher kallat för ”kapitalistisk realism” – den utbredda känslan att kapitalismen, trots sina uppenbara brister, är bättre än alla andra tänkbara ekonomiska system.

För klimatrörelsen är den kapitalistiska realismen en särskilt dödlig fiende, eftersom rörelsens själva existens bygger på insikten att kapitalismen kommer att leda till mänsklighetens undergång. Om vi inte kan föreställa oss ett bättre system än så blir slutsatsen oundvikligen att en verklig lösning på klimatkrisen kräver att vi alla får det sämre.

Hos Greta Thunberg kommer denna motsättning till uttryck i en djup desperation, i en vägran att presentera egna lösningar, i ett fokus på personliga uppoffringar och ytlig kritik av ekonomisk tillväxt. Och även om parollen ”lyssna på experterna” framstår som subversiv i en tid där en dokusåpakändis leder världens största supermakt och politiken alltmer liknar en fars, så ligger den helt i linje med vår tids besatthet av teknokratiska och ”realistiska” lösningar.

För klimatrörelsen är den kapitalistiska realismen en särskilt dödlig fiende, eftersom rörelsens själva existens bygger på insikten att kapitalismen kommer att leda till mänsklighetens undergång

Även klimatrörelsens röda gren sitter alltför ofta fast i den kapitalistiska realismens logik. Med begrepp som ”klimaträttvisa” vill man distansera sig från den gröna rörelsens brist på klassanalys. Klimatomställningen kräver ökad jämlikhet, både för att de rikas livsstil förstör planeten och för att vinna brett folkligt stöd, men begreppet ”klimaträttvisa” bygger i grund och botten också på stora uppoffringar – skillnaden är bara att de ska vara rättvist fördelade.

Det kanske kommer att krävas uppoffringar. Det är trots allt inte bara mängden koldioxid i atmosfären som utgör en barriär för fortsatt ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion, utan en lång rad andra planetära begränsningar, som brist på mark, vatten och sällsynta mineraler. Ändå finns det skäl att fråga sig om det omöjliga i att kombinera en lösning på klimatfrågan med en hygglig levnadsstandard för hela mänskligheten ibland upphöjs till dogm.

De senaste årtiondena har enorma framsteg gjorts inom allt från högproduktiva grödor och förnyelsebar energi till energieffektivisering och klimatsmart byggteknik. Ny teknik som minskar användningen av begränsade resurser är inte bara en from förhoppning utan måste stå i centrum för klimatpolitiken, med massiva satsningar på både forskning och utveckling och på snabb utbyggnad som pressar kostnaderna genom skalfördelar.

Just forskning och utveckling står dock sällan högt upp på klimataktivisters önskelista. För många tycks det tvärtom oacceptabelt att föreslå en lösning som inte enbart förlitar sig på väl beprövad teknik.

Greta Thunberg har själv förespråkat trädplantering, som av forskare beskrivs som en de kostnadseffektivaste insatserna i kampen mot klimathotet. Upp till 200 miljarder ton koldioxid kan bindas i nya träd på mark som i dag inte odlas. Det motsvarar två tredje­delar av världens samlade utsläpp.

Redan det är fantastiskt, men med ny teknik kan potentialen mångdubblas. Om de senaste årens utveckling inom ”cellulärt jordbruk” – ”odlat kött” och andra proteinkällor framställda ur till exempel genmodiferad jäst – fortsätter i samma takt kan vi snart föda hela mänskligheten på en liten bråkdel av den mark som i dag går åt till att odla djurfoder, vilket är en majoritet av all odlingsbar mark i världen.

Att ”teknikoptimist” är ett skällsord inom vänstern och klimatrörelsen är lätt att förstå med tanke på att löften om ny teknik ofta används som en ursäkt för att göra ingenting. Vi måste fortsätta flyga annars kommer flyg­industrin aldrig ha råd att utveckla elektriska flygplan, menar liberala debattörer på fullaste allvar. Men i stället för att ta avstånd från tekniska lösningar borde vänstern och klimatrörelsen återerövra tekniken. Socialisera den.

Om fossilfria flygplan faktiskt var inom räckhåll – för att bara ta ett exempel – så borde utvecklingen av dessa inte tillåtas vara beroende av marknaden. Samma sak gäller många områden där det i dag ofta är riskkapitalister som driver utvecklingen i hopp om att nå tätpositionen på en ny global marknad. Resurser kanaliseras dit där snabba vinster hägrar: syntetiska årgångsviner före mat till världens fattiga. Med statens finansiella muskler kan utvecklingen både påskyndas och styras bättre.

Ny teknik är naturligtvis inte allt. Vi måste också slåss för lokaliserade, gemensamma former av ägande. Mot utvinning av fossila bränslen. För omfördelning – och ett totalförbud mot privata jetflygplan. Men framförallt måste vi beväpna oss själva med lösningar och få det omöjliga att verka möjligt.

  • FN
  • Greta Thunberg
  • klimatmöte
  • klimaträttvisa
  • klimatrörelsen

Ledare