Kulturkriget tar slut först när debatten handlar mindre om prideflaggor och värderingar och mer ekonomi, arbetsvillkor och välfärdens finansiering.
Hörby kommun är en liten skånsk landsbygdskommun. Kommunstyrelsens ordförande Cecilia Bladh in Zito är Sverigedemokrat. Med inspiration från en annan SD-ledd kommun, Sölvesborg, har kommunstyrelsen nyligen bestämt att kommunen behöver en flaggpolicy.
I den vill SD att det ska stå att bara den svenska flaggan och kommunens egen flagga får hissas utanför kommunhuset. Motiveringen är att alla inte känner sig bekväma med tillexempel pride-flaggan.
I sin bok Om man älskar frihet (Wahlström & Wistrand, 2020) skriver Nina Björk hur kapitalismen i vårt tidevarv effektivt bakbinder politiker till att följa marknadens vilja. De låter sig styras av ekonomin i stället för att själva styra den. Är det inte EU:s regelverk om budgettak och offentliga finanser, så är det kapitalägarna som hotar med att flytta utomlands om staten inte sänker bolagsskatten. Björk menar att nästintill alla politiska partier har kapitulerat inför den här situationen och nu föreslår reformer, budgetar och lagändringar inom de ramar som är acceptabla för kapitalisterna.
Vad händer med politisk kamp i ett politiskt system som formar behoven efter ekonomin snarare än tvärtom?, frågar sig Björk.När ekonomin aldrig blir spelplanen för politisk konflikt, vad finns då kvar att ha konflikter om? Jo, de frågor som handlar om kultur, religion och värderingar.
Kändisar och influerare ägnade förra veckan några av sina knapptryck åt att uppmana sina följare att gå in och kommentera på Hörby kommuns Instagramsida med en pride-flagga-emoji. 15 000 personer gjorde det.
I verkligheten utanför Instagram hände sedan nästan ingenting. Moderaterna backade från förslaget, alla andra stod kvar. Det blev några artiklar på nästan alla mediehus sajter. Det är inte emojipostarnas fel, naturligtvis. I slaget mellan kommunstyrelsens ordförande Cecilia Bladh in Zito och internetaktivismen vann internetaktivisterna en solklar seger.
Vad händer med politisk kamp i ett politiskt system som formar behoven efter ekonomin snarare än tvärt om?
Men vem vinner i längden på att flaggfrågan får vingar och hörs långt utanför Hörby?
Hörby kommun har blivit föremål för debatt tidigare, då på grund av tjänstemän som slutat som en konsekvens av SD:s förda kulturpolitik. När SVT:s Agenda i söndags följde SD-ledare Jimmie Åkesson under hans Skåne-tur i förra veckan blev det återigen uppenbart att detta är strategin för att tillskansa sig makt och inflytande. Inga prideflaggor, införandet av slöjförbud, flyktingstopp och tiggeriförbud är alla frågor som ligger högst upp på dagordningen i kommuner där SD är med och styr.
Det är på värderingskonflikter som den i Hörby som SD-stödet baseras. Vad ska vi göra för att mota den utvecklingen?
När fokuset för debatten ligger på materiella sakfrågor och inte enbart är begränsad till värderingar vinner vi. Det syntes tydligt i inledningen av pandemin då SD fick lite utrymme för sina frågor till förmån för debatt om välfärdsarbetares villkor. Det syntes i partiledardebatten i Agenda när las-frågan puttade ned invandringsfrågan som kvällens viktigaste ämne.
Influerare och kändisar som säger sig tro på rättvisa och gemenskap borde rikta sina tummar och klick mer mot hemtjänstpersonalens villkor, slavlönerna som cykelbuden kör hem mat för, kommunernas underfinansiering och friskolesystemets destruktiva inverkan på framtiden.
Då skulle deras inflytande verkligen göra skillnad.
