Kultur

Näringslivet efter detta

Från vänster: Den fransk-schweiziska prästen Jean Calvin, den tyske teologen Martin Luther och Kristdemokraternas Ebba Lindsö. Foto: Keystone/Salvatore Di Nolfi/AP/Pixabay/Jonas Ekströmer/TT.

Klassintresset skymtar fram när andligt sökande direktörer försöker förena bibelns evangelium med kapitalismens.

Kultur

Att religionen är ett opium för folket vet vi. Men vad är den för härskarna? Affärsjournalisten och kommunikatören Mats Hallvarsson har satt sig ned med 20 företagsledare för att finna svaret på frågan i sin nyutkomna intervjubok Vad tror direktörer på?

Där kan vi läsa att fastighetsmagnaten Hans Wallenstam är övertygad om att ”det finns en försyn” som sett till så att företaget klarat sig ur ekonomiska kriser. Arbetsgivarorganisationen Almegas vd Thomas Erséus menar i sin tur att det var ”en gudomlig närvaro” som grep in när han stämdes i samband med den så kallade HQ-affären och kristdemokraten Ebba Lindsö, styrelseordförande i pensions­placerar­bolaget Allra tills anklagelser om oegentligheter tvingade henne att avgå, berättar hur hon förärades epitetet ”näringslivets Carola” i samband med att hon tillträdde posten som vd i Svenskt näringsliv.

Ärligt talat trodde jag att läsningen skulle bjuda på mer lyteskomik än så. Den andlighet som borgerlighetens företrädare vanligtvis gillar att kokettera med brukar grunda sig i nyandligt mumbojumbo, vulgärbuddhism eller skräddarsydda herremansfilosofier på socialdarwinistisk grund. Tron på ett hopkok av reinkarnation, karma och den starkes rätt kommer väl till pass när den som gudarna belönat med mycket pengar och makt ställs inför svårigheten att moraliskt och filosofiskt rättfärdiga sitt anspråk.

Men intervjuobjekten i Vad tror direktörer på? har i regel en mer välgenomtänkt livssyn och avfärdar till exempel med en mun helt den nyandliga krämarideologi som florerar inom dagens managementpsykologi. Hallvarsson bidrar också med en väl underbyggd bakgrund till hur kristendomen och kapitalismen löste sin inneboende konflikt i samband med att den feodala ordningen omkullstörtades. Förbud mot tagande av ränta, månglare som jagas ut ur tempel och bibelns uttryckliga varningar åt ”ni som är rika! Gråt och klaga över de olyckor som ska drabba er” (Jakobs brev 5: 1–6) gifte sig inte längre tillräckligt väl med den nya erans dyrkan av entreprenören, bankmannen och ockraren.

Reformatorer som Luther och Calvin predikade den formella jämlikhetens lov utan att tumma på vikten av vördnad och underkastelse inför de världsliga makterna och beredde därmed vägen för en teologi mer kompatibel med borgarklassens behov. Kalvinismens idéer om att rikedomen rentav kan ses som en nådegåva från Gud bidrog inte minst till att den fick sitt starkaste fäste i just köpmännens trakter som Nederländerna och Schweiz.

Inte heller Hallvarssons tjugo direktörer kan undvika att fundera kring religionens betydelse för sina företags fortsatta framgångar. Till viss del handlar det om att fånga in nya icke-materialistiska och miljömedvetna kundgrupper. Etik och moral är big business i dagens affärsvärld, vilket kan noteras i allt från löften om ”grön” el till moraliskt ansvarstagande onlinecasinon och influencers som bedyrar att valet av juicefabrikör ytterst handlar om att tillvarata vardagens möjligheter (”Brämhults – take a shot”).

Men den verkliga knäckfrågan är det som marxisten kallar för alienationen. Hur får vi arbetaren att känna att de är med och ”bygger en katedral” och inte bara släpar sten för brödfödan? Vad händer om de på sikt rentav stannar upp och frågar vad i helvete de håller på med och i vems intresse? Livsåskådningsfrågor, konstaterar Hallvarsson, handlar således om ”en långsiktig överlevnadsfråga för näringslivet”.

Här och var skymtar även det nakna klassintresset fram. Eva Redhe, tidigare hemmahörande på Wallenbergarnas Investor och numera styrelseledamot i Första AP-fonden, säger sig vara oroad för ungdomars psykiska mående men spårar det till en andlig, snarare än materiell, brist där ”folkhemmet verkar ha rationaliserat bort Gud”. Unga i dag, fyller Maryam Ghahremani (Schibsted, Bambuser) i, ”vill vara lånefria, behöver inte äga sin bostad eller ha bil” och präglas av ett behov av självförverkligande snarare än trygghet, vilket passar perfekt med borgerlighetens mantra som legitimerar allt från osäkra anställningar till samtidens bostadsmarknad.

När Thomas Erséus förklarar att han vägrar tro att det är ”en slump att det finns en typ av varelse som fått makten och ansvaret att förvalta och fördela jordens resurser”, är det alltså inte människan i allmänhet så mycket som den klass han själv tillhör han beskriver.

  • bokrecenison
  • religion

Kultur