Alla älskar småföretagen. Det finns nästan ingen grupp som politiker nämner lika ofta, och det är behändigt att ha småföretagarna nära till hands oavsett om du tänker föreslå nedskärningar, ökade utsläppsrätter, försämringar i arbetsrätten eller ideologiska skattesänkningar. Greppet används så klart flitigt av det traditionella högerblocket men det är inte alls ovanligt att även Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna medvetet försöker fjäska för näringslivets intresseorganisationer som mellan sig tävlar om vem som kan säga ”småföretagare” flest gånger varje dag. Ingen hejar på storbolagen. Men småföretagare är ofta bara en retorisk proxy för att vinna din sympati.
Du ska tänka på det där lokala stället eller företaget där du känner igen ägaren; språket producerar en neutral underdog som du enkelt och politiskt kan identifiera dig med. Och det är sant att det ofta kan vara lätt att hitta delar av ditt liv som matchar med småföretagarens. Det är inte ovanligt med prekära förhållanden när du driver en verksamhet, och många småföretagare kan känna igen sig i det desperata att vara begraven i risk eller att bara vara en dålig månad från botten.
I dag finns det runt 1,2 miljoner företag i Sverige. En förkrossande majoritet av företagen anställer mellan noll och tio personer, hela 96 procent. Småföretag med noll till 49 anställda utgör 99,6 procent av alla företag, och stora bolag med fler än 250 anställda utgör bara en promille. Ändå står stora och små bolag för ungefär lika stor del av företagens totala omsättning och antal anställda i näringslivet, runt 40 procent var. Resterande står de medelstora företagen för.
Ingen hejar på storbolagen. Men småföretagare är en riktigt bra retorisk proxy för sympati.
Här synliggörs det liberala indoktrineringsprojektet som försöker övertyga ägare till småbolag om att de alltid kommer att ha mer gemensamt med Sveriges miljonärer och miljardärer än vanligt folk. De som har samma reella politiska makt tjänar ungefär lika mycket eller är verksamma i samma områden som småföretagarna. Den oheliga allians som ska förena kvartersbutiken med näringslivets högavlönade Linkedin-futurister är uppenbart ologisk: det sätts upp ett automatiskt och felaktigt likhetstecken mellan företagens behov, helt oberoende av förutsättningar, storlek eller mål.
Skälet till det smala fokuset och ihopklumpningen i näringslivets kommunikation är så klart att det inte låter lika trovärdigt eller charmigt om Svenskt Näringsliv eller Företagarna eller Centerpartiet skulle säga ”vi företräder framför allt de allra största, rikaste och mäktigaste bolagen och deras politiska krav” i stället för den klassiska bilden av en kämpande småföretagare. De allra flesta skulle nog tycka att det var ett problem om storbolagen oftare än andra hade politikens öra. Nu kan just det ske med mindre företag som infanteri och sköld.
Inom det här särintresset är det ett vanligt retoriskt grepp att prata om mänskliga kostnader iform av krånglig administration eller svårbegripliga myndighetsregler. Titta på småföretagaren, säger man, hur ska han kunna leva på sin verksamhet när han måste fylla i skatteblanketter dagarna i ända? När det handlar om att montera ned de sociala skyddsnät som behövs när det mindre företaget går i konkurs är småföretagaren plötsligt försvunnen ur Näringslivets kommunikation.
Småföretagares riktiga fiender hittar du i storbolagens dagordningar, och i specifika storbolags verksamheter, med gigantiska monopol som enkelt och godtyckligt kan trycka ned eller förstöra hela branscher.
I slutändan döljs också klassintresset – oljebolagens och riskkapitalbolagens ägare och chefer har självklart betydligt mer att tjäna på avregleringar och skattesänkningar än frisören i förortscentrumet. Den romantiska bilden av småföretaget som en unikt viktig politisk kraft utnyttjas för att spela kapitalet rakt i händerna.