Det finns så många moraliska dilemman här i världen. Aftonbladets internetomröstningar till exempel. Ena dagen ska man ta ställning till om mobiltelefonsamtal i bilen ska förbjudas (ja, nej eller vet ej), och nästa dag till hur Victorias senaste ragg borde tituleras om han gifter sig med kronprinsessan (du, ni, ers majestät eller h.k.h Prinsen). När det gällde omröstningen om Stockholm Pride-reklamen, hade jag extra svårt att bestämma mig. Jag borde, rent teoretiskt, svara nej, men kunde inte.
Jag och Danne hade retat oss på Pride-reklamen i flera veckor. Gnällig som jag är, är jag lite skeptisk till det där jippot överhuvudtaget. Och årets reklam var mer fånig än vanligt.
Några ledande personer från Stockholm Pride hade letat upp gamla bilder på sig själva som barn, och sen skrev man på ”Anders, 7 år, bög”, ”Alexandra, 4 år, transsexuell” och så vidare. Reklamen var tramsig, biologistisk och normativ. Föds vi verkligen till homo-, bi- eller transsexuella? Ska vi börja leta efter homo-genen nu också? Det var antagligen någon dyr jävla reklambyrå som hade fått pengar för att göra annonserna. Alltså borde svaret i Aftonbladets nätomröstning ha varit ganska självklart. Tycker du att Stockholm Prides nya reklamkampanj är ok? (Ja, nej eller vet ej).
Jag tyckte ju att kampanjen var usel, och borde alltså klicka nej. Men nu ställdes inte frågan apropå att kampanjen var mesig och biologistisk. Reklamen hade attackerats från helt annat håll. Någon kristdemokratisk riksdagsledamot hade reagerat, eftersom hon tyckte att kampanjen sexualiserade barn. Och sen hade någon välbetald konsult i barn- porrsbekämpning hängt på. Deras logik är enkel. Barn är per definition heterosexuella. Om man säger att ett barn är, eller riskerar att bli, homosexuellt, tvingar man på det en sexualitet. Heterosex har nämligen ingenting med sex att göra. Homosex däremot, har väldigt mycket med sex att göra. Att klä småflickor i spetstrosor är alltså inte att sexualisera barn. Att låta småpojkar vicka på rumpan i Småstjärnorna är inte heller att sexualisera barn. Att skriva tjugo böcker om tjejtjusaren Sune är inte heller att sexualisera barn, eller att pådyvla dem en viss sexuell läggning.
Men att ens antyda att alla barn inte växer upp till heterosexuella, det är att sexualisera barn.
Om jag hade svarat nej på Aftonbladets fråga hade jag deltagit i en bisarr hetskampanj. Det ville jag inte. Jag hamnade alltså i försvarsställning för Pride-reklamen trots att jag inte tyckte om den. Det är nämligen lögn att reklamkampanjen skulle sexualisera barn.
Och sen var det diskussion i TV4:s morgonprogram, veckan innan festivalen skulle börja. Debatten var redan uppgjord. En osympatiskt tjock och lite lagom fjollig man med pipröst från föreningen Stockholm Pride skulle försvara reklamkampanjen. En demagogisk, men ändå sådär mjukt kvinnlig, ordentlig kvinna var mot, och undrade om reklamkampanjen egentligen inte handlade om att bögarna och flatorna ville ha sex med barn. Det förnuftiga resonerandet har aldrig någon chans mot den populistiska hetsen. Och när det ska hetsas, är pedofilen väldigt praktisk. Massmediernas pedofil, liksom massmediernas rasist, massmediernas kvinnomisshandlare eller massmediernas krigsförbrytare, är alltid någon annan. Han finns alltid någon annanstans. Pedofilen lurar i busken. Eller – numera – på internet. Han är per definition ond, och därför kan de som är goda aldrig vara just pedofiler, rasister, kvinnomisshandlare eller krigsförbrytare. Därför kan den gode familjefadern som sitter med i fotbollsklubbens styrelse, aldrig vara en pedofil (även om han råkar våldta sin dotter). Liksom Storbritanniens trevlige och radikale premiärminister inte kan vara krigsförbrytare (även om han råkar bomba andra länder).
Men i verkligheten finns pedofilen oftast varken i busken eller på Lunarstorm. De flesta övergrepp mot barn begås av en förälder eller nära släkting. Det är alltså viktigare att barnen lär sig hävda sin integritet och sin rätt mot sina närstående, än att de lär sig att vara försiktiga på chattsidor. Även om det ena förstås inte utesluter det andra.
Aftonbladets nätomröstning slutade hursomhelst med 55,1 procent för att Pride-reklamen var ok, och 42,8 procent för att den inte var det. Och hur ska man tolka det? Kanske som att de flesta, hetero som homo som mittemellan, lärt sig att känna igen åtminstone de allra dummaste hetskampanjer som företas under tidningarnas sommartorka. Man kan ju alltid hoppas.