Flera personer knivskärs av nazister på väg från en Ta natten tillbaka-demonstration på 8 mars. En av dem så allvarligt att skadorna till en början var livshotande. Han är i skrivande stund fortfarande nedsövd. Den här veckan inleds även rättegången mot de nazister som tog sig in på ett antirasistiskt möte i Ludvika och misshandlade vänsterpolitikern Daniel Riazat för ett år sedan. Händelserna passar in i ett obehagligt mönster. Mellan 1999 och 2009 gjorde sig svenska nazister skyldiga till 14 politiska mord. Det finns ingen annan extremistgruppering i Sverige som har gjort sig skyldig till mord.
Så sent som i slutet av förra året presenterade Säpo en rapport som gjorde klart att nazister inte utgjorde ett hot mot demokratin jämfört med exempelvis våldsbejakande grupper på vänsterkanten. Ahn-Za Hagström, chefsanalytiker på Säpo, sade för någon dag sedan i ett inslag i SVT att nazister inte utgör ett hot mot demokratin eftersom de inte har resurser att ändra statsskicket. Men att de utgör ett allvarligt hot mot enskilda individer.
Först: Det är för många händelser för att kunna tala om enskildheter. Dessutom måste man också se hur våldet och hoten påverkar samhället. För det är inte bara den som har oturen att just den gången komma i vägen för nazister och högerextremister som drabbas. Det riktigt farliga är när alla vi andra ser vad som händer och blir rädda. Det vet naturligtvis högerextremisterna om. Det är en del av deras strategi.
Parallellt med de riktigt allvarliga händelserna finns en vardagsrädsla som riskerar äta sig in hos oss. Jag tänker på saker jag hört av vänner och bekanta det senaste halvåret. Någon vill inte flytta till ett annars attraktivt bostadsområde. Området är känt för hög nazistisk aktivitet och personen ifråga har bakgrund i ett utomeuropeiskt land. Någon annan tvekar inför att delta i en antirasistisk demonstration på grund av risken för attacker. En tredje ser nedklottrade nazistiska slagord på vägen till jobbet. Så sent som för någon dag sedan klottrades hakkors och slagord på Vasa real i Stockholm, som har ett judiskt högstadium. Det handlar inte om att ta över samhället genom en statskupp, utan att förändra det genom lågintensiv terror.
Om det inte är ett hot mot ett demokratiskt samhällssystem att människor inte vågar bo var de vill, utnyttja sina demokratiska rättigheter som de vill, eller att 13-åringar kallas ”judeäckel” på skolans väggar så vet inte jag vad som är ett hot demokratin. Jag höll på att fråga mig om en bomb mot regeringsbyggnaden skulle vara tillräckligt för att skaka om Säpos syn på högerextremism, men kom på att det redan skett, i Oslo.
Exakt hur nazism och högerextremism bäst bekämpas kan diskuteras. Men en miniminivå borde i alla fall vara en poliskår och säkerhetspolis som tar hoten på allvar och arbetar efter det. Antirasistiska demonstrationer och andra manifestationer som riskerar utsättas för attacker måste garanteras skydd. Efter Kärrtorp är det omöjligt för polisen att säga att de inte visste att det fanns någon hotbild mot ett antirasistiskt arrangemang, vilket det än må vara.
Vid sidan av det behövs en bred och folkrörelsebaserad antirasistisk rörelse. Vi får aldrig glömma bort att vi är i överlägset numerärt överläge mot rasisterna.
