Åtta år efter den dramatiska veckan som följde på den kraftiga jordbävningen i östra Japan mars 2011 är minnena av tsunamin och kärnkraftsolyckan i Fukushima fortfarande inristade i min själ. Jag sov i Kantei (premiärministerns bostad, reds. anm). Vid de tillfällen då jag var ensam, alltjämt klädd i den brandmansutstyrsel som denna typ av extrema situationer kräver, slumrade jag på soffan i vardagsrummet. I själva verket låg jag bara ned för att vila min kropp medan jag oupphörligt funderade över vilka åtgärder jag skulle vidta.
Eftersom jag aldrig har haft något yrkesmässigt förhållande till kärnkraft var mina kunskaper begränsade till de grundläggande saker jag hade lärt mig under mina studier i tillämpad fysik. Jag hade läst rapporterna om katastrofen i Tjernobyl och kände till vilka skador som en kärnkraftsolycka kan medföra, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en ännu värre olycka kunde inträffa i Japan.
Central 1 i Fukushima (Daiichi), där olyckan ägde rum, har sex kärnreaktorer och sju kylbassänger för använt kärnbränsle. Central 2 (Daini) som ligger tolv kilometer därifrån har fyra reaktorer och fyra bassänger. Dessa två centralers samlade styrka var nästan nio gigawatt, dubbelt så stor som Tjernobyls.
Den 11 mars 2011, klockan 14.46, när en jordbävning av magnitud nio inträffar i östra Japan tar jag mig genast till krisrummet som ligger i källaren till mitt officiella residens. Enligt den första rapporten har samtliga kärnkraftverk i den drabbade regionen stängts av, i enlighet med nödföreskrifterna. Jag är lättad. Men strax därefter informeras vi om att en tsunami inte bara har sköljt över och förstört Daiichi-centralen, utan också översvämmat de dieselgeneratorer som är tänkta att användas i nödläge: praktiskt taget all elförsörjning till reaktorerna 1 till 4 är utslagen. I ett kärnkraftverk fortsätter bränslet att utsöndra energi även efter att kärnfissionen har stoppats. Utan strömtillförseln som är nödvändig för nedkylningen leder värmen till att härden smälter: eftersom jag vet detta känner jag hur blodet fryser till is i ådrorna.
Den följande veckan utvecklas till en mardröm. Eftermiddagen den 12 mars inträffar en vätgasexplosion i reaktor 1. Den 13 mars smälter härden i reaktor 3, vilket utlöser en ny vätgasexplosion den 14 mars. Tidigt på morgonen den 15 mars har reaktorbyggnaden i reaktor 2 skadats och en betydande mängd radioaktiv strålning läcker ut i atmosfären. Ungefär samtidigt exploderar den övre delen av reaktor 4.
Senare utredningar har visat att härden i reaktor 1 började smälta redan samma dag som olyckan inträffade, runt klockan 18. Denna process ledde sedan till att kärntanken frätte sönder. Det så kallade coriumet (2) som bildas av fusionen flöt ut på betongplattformen och hotade den sista reaktorbyggnaden. Vid olyckan i Three Mile Island i USA 1979 smälte reaktorhärden delvis, men den genomträngde inte kärntanken. I Fukushima – för första gången någonsin – smälte härdarna och genomträngde kärntanken i tre reaktorer (3).
Strax efteråt uppmanar USA sina medborgare att avlägsna sig från centralen med ett avstånd på minst 80 kilometer. Jag tvingas reflektera över det värsta tänkbara scenariot. Om det visar sig omöjligt att kontrollera situationen och alla reaktorer i Fukushima smälter riskerar en enorm mängd radioaktivitet att läcka ut under flera veckors eller till och med månaders tid. Jag ber därför Kondo Shunsuke, chefen för Japans kärnkraftskommission, att utvärdera situationen. Hans rapport från den 25 mars med titeln ”Det värsta scenariot” bedömer att en evakuering av ett område inom en radie på minst 250 kilometer kommer att vara nödvändig i detta fall. Ett sådant område inbegriper Stortokyo och härbärgerar 40 procent av Japans befolkning, det vill säga 50 miljoner människor. En evakuering under flera årtionden skulle utgöra ett hot mot Japans själva existens som nation.
Det är i detta sammanhang som Shimizu Masataka, vd och styrelseordförande för Tokyos elenergiföretag (Tepco (4)), upprepade gånger ber ministern för ekonomi, handel och industri, Kaieda Banri, om att de anställda vid centralen Fukushima-Daiichi ska evakueras. Från det att olyckan inträffade hade jag funderat över vilket svar jag skulle ge på en sådan förfrågan. Jag visste att ett tjugotal brandmän som hade inkallats för att släcka branden i Tjernobyl hade dött och att ett flertal av de personer som byggde sarkofagen kring reaktorn hade skadats av strålningen. Utan deras ingripande hade olyckans konsekvenser utan tvivel blivit långt mycket allvarligare och ett mycket större område hade blivit obeboeligt.
Kravet som representanten från Tepco ställde var legitimt. Men i egenskap av premiärminister kunde jag inte bara tänka på de anställdas säkerhet. Jag var också tvungen att betänka vad som skulle kunna ske i händelse av en evakuering. När en brand utbryter i ett värmekraftverk vet man att olyckan kommer att nå ett slut – även om elden skulle nå bränslereservoaren – när allt bränsle har förbränts. Om situationen blir farlig måste de anställda evakueras. Det är till och med möjligt att avlägsna brandmännen.
Vid en kärnkraftsolycka är situationen radikalt annorlunda. Om ingenjörerna lämnar kraftverkets kontrollrum kommer härdarna i de sex reaktorerna till slut att smälta en efter en, kärntankarna kommer att förstöras, och en enorm mängd radioaktivitet kommer att släppas ut, för att inte tala om kärnbränslet som lagrats i kylbassängerna. Vad skulle hända med Japan om dessutom de fyra reaktorerna vid Fukushima-Daini, tolv kilometer därifrån, också skulle behöva evakueras? Om det inte kontrolleras släpper plutoniet som finns i kärnavfallet ut kraftig strålning med en halveringstid på 80 000 år… Det fanns alltså en stor risk att vårt land skulle utplånas och att det även skulle drabba grannländerna, vilka i så fall inte hade hållit sig tysta inför faran.
Jag visste att i egenskap av premiärminister var beslutet om evakuering i slutändan mitt. För att tekniskt kunna hantera centralen och följderna av olyckan kunde vi inte undvika att behålla en minimal personalstyrka från Tepco på plats, det ansvariga företaget. Jag kallade in företagets chef Shimizu till mitt kontor för att tala om för honom att vi inte har något val och att de inte kan evakuera centralen, vilket han förstod. Vi upprättade en krisgrupp under mitt ledarskap i företagets huvudkontor som bestod av medlemmar av regeringen och Tepco. Den 15 mars klockan fem tar jag mig dit för att göra följande uttalande: ”Jag tror att ni är de första som inser vidden av olyckan. Så länge inte allt har gjorts för att bringa situationen under kontroll, även till priset av våra liv, kommer vi inte att kunna lämna platsen eller låta situationen utvecklas utan kontroll. Ni är alla direkt berörda. Acceptera att ge era liv. Undvik inte någon ansträngning. Vidarebefordra all nödvändig information. Det spelar ingen roll hur högt priset är. När Japan kan vara på väg att försvinna kan ingen gömma sig. Ni alla, även ni herr ordförande: var redo att göra allt. Även de som är över 60 år måste ta sig dit. Även jag är beredd att göra allt. Det är omöjligt att rygga tillbaka.”
Brandbilarna lyckades sakta men säkert spruta in tillräckligt mycket vatten i reaktorerna för att kyla ned dem. Situationen förbättrades stegvis från och med den 15 mars. Katastrofen kunde kontrolleras tack vare alla dem – Tepco-anställda, brandmän, poliser, militärer från civilförsvaret, etc. – som med risk för sina liv kämpade på plats. Deras ansträngningar hjälptes av en rad lyckosamma omständigheter, som man skulle kunna tolka som ett slags välsignelse. På så sätt lyckades man till exempel undvika en fusion av det radioaktiva avfallet i kylbassängen i reaktor 4. Efter att vätgasexplosionen skadade byggnaden uttryckte USA:s myndighet för kärnsäkerhet (NRC) oro över den sjunkande kylan i denna del av reaktorn som befinner sig på utsidan av kärntanken. Av en händelse råkade det finnas vatten kvar. Dessutom hade det stigande trycket i reaktor 2 tidigt på morgonen den 15 mars skadat kärntanken, men den hade inte brustit.
Varför bör vi sträva efter en kärnkraftfri värld i dag? Den första anledningen är omöjligheten att undvika risken för en olycka. Den i kraftverket i Fukushima utlöstes av en stor jordbävning som följdes av en tsunami. Men är man skyddad från en katastrof i Frankrike och i andra länder där denna typ av naturfenomen väldigt sällan förekommer? Olyckorna i Three Mile Island 1979 och i Tjernobyl 1986 utlöstes inte av en jordbävning eller en flodvåg, utan av mänskliga misstag. Och det är omöjligt att undvika sådana till hundra procent.
Den andra anledningen är det faktum att en kärnkraftsolycka kan innebära att miljontals människor måste evakueras, eller till och med att ett helt land utplånas. Flyg- eller båtolyckor kan medföra många offer. Men en kärnkraftsolycka kan leda till ojämförliga skador. Föreställ er att ett område blir obeboeligt i årtionden inom en 250 kilometers radie från ett kraftverk. Vi talar om lika stora förluster och skador som dem efter ett stort krig.
Under ett möte som jag deltog i förklarade Gregory Jaczko, dåvarande chef för USA:s myndighet för kärnsäkerhet NRC, att inga kärnkraftverk bör byggas på platser där de i händelse av en olycka riskerar att drabba befolkningen. Det finns dock praktiskt taget inget land där ingen människa bor längre bort än 250 kilometer från ett kärnkraftverk (5).
Den tredje anledningen är att det inom en snar framtid kommer att vara möjligt att producera tillräckligt med elektricitet med naturliga energiresurser för att de ska kunna ersätta atomkraften och de fossila bränslena. 2018 stod världens 443 kärnreaktorer för ungefär tio procent av all producerad elektricitet, och denna andel har i princip inte förändrats alls de senaste åren (6). Efter olyckan i Fukushima har utbyggnaden av nya kärnkraftverk avstannat, med undantag för i Kina och Indien: i bland annat USA, Tyskland, Storbritannien och Japan minskar antalet aktiva kraftverk. Samtidigt ökar den andel av den producerade elektriciteten som kommer från förnybara källor såsom luft- och solenergi. Lägger man till vattenkraft representerar de förnybara energikällorna redan 26 procent av den producerade elektriciteten i världen (7). Runt 2050 bör det vara möjligt att producera en tillräckligt stor mängd elektricitet utan kärnkraft eller fossila bränslen.
Vissa tror att de förnybara resurserna inte räcker. Men energin i den mängd solstrålar som träffar jorden är ungefär tiotusen gånger större än vad mänskligheten konsumerar (8). Med andra ord räcker det med att förvandla en minimal resursandel för att tillfredsställa våra nuvarande energibehov. Dessa energikällor är förvisso beroende av klimatet och därför instabila. Men meteorologiska och IT-tekniska prognoser samt tekniker för att kontrollera efterfrågan gör det redan möjligt att garantera en stabil strömtillförsel från förnybara energikällor i flera länder.
Många internationella konflikter uppstår kring energiresurser. Förnybara energikällor främjar inte bara miljön. De gör det också möjligt att garantera energimässig självförsörjning. De flesta länder skulle själva kunna producera den elektricitet som de behöver.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
