Utrikes 25 augusti, 2019

”Ni är alla direkt berörda. Acceptera att ge era liv.”

Med ett år kvar till de olympiska spelen i Tokyo försöker Japan visa världen att livet pågår som vanligt i regionen Fukushima som ödelades av tsunamin och kärnkraftsolyckan den 11 mars 2011. Det är långt ifrån fallet. Japans dåvarande premiärminister, Naoto Kan (1), vittnar om den svåra hanteringen av katastrofen. Numera kämpar han för den civila kärnkraftens avskaffande.

Åtta år efter den dramatiska veckan som följde på den kraftiga jordbävningen i östra Japan mars 2011 är minnena av tsunamin och kärnkraftsolyckan i Fukushima fortfarande inristade i min själ. Jag sov i Kantei (premiärministerns bostad, reds. anm). Vid de tillfällen då jag var ensam, alltjämt klädd i den brandmansutstyrsel som denna typ av extrema situationer kräver, slumrade jag på soffan i vardagsrummet. I själva verket låg jag bara ned för att vila min kropp medan jag oupphörligt funderade över vilka åtgärder jag skulle vidta.

Eftersom jag aldrig har haft något yrkesmässigt förhållande till kärnkraft var mina kunskaper begränsade till de grundläggande saker jag hade lärt mig under mina studier i tillämpad fysik. Jag hade läst rapporterna om katastrofen i Tjernobyl och kände till vilka skador som en kärnkraftsolycka kan medföra, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en ännu värre olycka kunde inträffa i Japan.
Central 1 i Fukushima (Daiichi), där olyckan ägde rum, har sex kärnreaktorer och sju kylbassänger för använt kärnbränsle. Central 2 (Daini) som ligger tolv kilometer därifrån har fyra reaktorer och fyra bassänger. Dessa två centralers samlade styrka var nästan nio gigawatt, dubbelt så stor som Tjernobyls.

Den 11 mars 2011, klockan 14.46, när en jordbävning av magnitud nio inträffar i östra Japan tar jag mig genast till krisrummet som ligger i källaren till mitt officiella residens. Enligt den första rapporten har samtliga kärnkraftverk i den drabbade regionen stängts av, i enlighet med nödföreskrifterna. Jag är lättad. Men strax därefter informeras vi om att en tsunami inte bara har sköljt över och förstört Daiichi-centralen, utan också översvämmat de dieselgeneratorer som är tänkta att användas i nödläge: praktiskt taget all elförsörjning till reaktorerna 1 till 4 är utslagen. I ett kärnkraftverk fortsätter bränslet att utsöndra energi även efter att kärnfissionen har stoppats. Utan strömtillförseln som är nödvändig för nedkylningen leder värmen till att härden smälter: eftersom jag vet detta känner jag hur blodet fryser till is i ådrorna.

Den följande veckan utvecklas till en mardröm. Eftermiddagen den 12 mars inträffar en vätgasexplosion i reaktor 1. Den 13 mars smälter härden i reaktor 3, vilket utlöser en ny vätgasexplosion den 14 mars. Tidigt på morgonen den 15 mars har reaktorbyggnaden i reaktor 2 skadats och en betydande mängd radioaktiv strålning läcker ut i atmosfären. Ungefär samtidigt exploderar den övre delen av reaktor 4.
Senare utredningar har visat att härden i reaktor 1 började smälta redan samma dag som olyckan inträffade, runt klockan 18. Denna process ledde sedan till att kärntanken frätte sönder. Det så kallade coriumet (2) som bildas av fusionen flöt ut på betongplattformen och hotade den sista reaktorbyggnaden. Vid olyckan i Three Mile Island i USA 1979 smälte reaktorhärden delvis, men den genomträngde inte kärntanken. I Fukushima – för första gången någonsin – smälte härdarna och genomträngde kärntanken i tre reaktorer (3).

Strax efteråt uppmanar USA sina medborgare att avlägsna sig från centralen med ett avstånd på minst 80 kilometer. Jag tvingas reflektera över det värsta tänkbara scenariot. Om det visar sig omöjligt att kontrollera situationen och alla reaktorer i Fukushima smälter riskerar en enorm mängd radioaktivitet att läcka ut under flera veckors eller till och med månaders tid. Jag ber därför Kondo Shunsuke, chefen för Japans kärnkraftskommission, att utvärdera situationen. Hans rapport från den 25 mars med titeln ”Det värsta scenariot” bedömer att en evakuering av ett område inom en radie på minst 250 kilometer kommer att vara nödvändig i detta fall. Ett sådant område inbegriper Stortokyo och härbärgerar 40 procent av Japans befolkning, det vill säga 50 miljoner människor. En evakuering under flera årtionden skulle utgöra ett hot mot Japans själva existens som nation.

Det är i detta sammanhang som Shimizu Masataka, vd och styrelseordförande för Tokyos elenergiföretag (Tepco (4)), upprepade gånger ber ministern för ekonomi, handel och industri, Kaieda Banri, om att de anställda vid centralen Fukushima-Daiichi ska evakueras. Från det att olyckan inträffade hade jag funderat över vilket svar jag skulle ge på en sådan förfrågan. Jag visste att ett tjugotal brandmän som hade inkallats för att släcka branden i Tjernobyl hade dött och att ett flertal av de personer som byggde sarkofagen kring reaktorn hade skadats av strålningen. Utan deras ingripande hade olyckans konsekvenser utan tvivel blivit långt mycket allvarligare och ett mycket större område hade blivit obeboeligt.

Kravet som representanten från Tepco ställde var legitimt. Men i egenskap av premiärminister kunde jag inte bara tänka på de anställdas säkerhet. Jag var också tvungen att betänka vad som skulle kunna ske i händelse av en evakuering. När en brand utbryter i ett värmekraftverk vet man att olyckan kommer att nå ett slut – även om elden skulle nå bränslereservoaren – när allt bränsle har förbränts. Om situationen blir farlig måste de anställda evakueras. Det är till och med möjligt att avlägsna brandmännen.

Vid en kärnkraftsolycka är situationen radikalt annorlunda. Om ingenjörerna lämnar kraftverkets kontrollrum kommer härdarna i de sex reaktorerna till slut att smälta en efter en, kärntankarna kommer att förstöras, och en enorm mängd radioaktivitet kommer att släppas ut, för att inte tala om kärnbränslet som lagrats i kylbassängerna. Vad skulle hända med Japan om dessutom de fyra reaktorerna vid Fukushima-Daini, tolv kilometer därifrån, också skulle behöva evakueras? Om det inte kontrolleras släpper plutoniet som finns i kärnavfallet ut kraftig strålning med en halveringstid på 80 000 år… Det fanns alltså en stor risk att vårt land skulle utplånas och att det även skulle drabba grannländerna, vilka i så fall inte hade hållit sig tysta inför faran.

Jag visste att i egenskap av premiärminister var beslutet om evakuering i slutändan mitt. För att tekniskt kunna hantera centralen och följderna av olyckan kunde vi inte undvika att behålla en minimal personalstyrka från Tepco på plats, det ansvariga företaget. Jag kallade in företagets chef Shimizu till mitt kontor för att tala om för honom att vi inte har något val och att de inte kan evakuera centralen, vilket han förstod. Vi upprättade en krisgrupp under mitt ledarskap i företagets huvudkontor som bestod av medlemmar av regeringen och Tepco. Den 15 mars klockan fem tar jag mig dit för att göra följande uttalande: ”Jag tror att ni är de första som inser vidden av olyckan. Så länge inte allt har gjorts för att bringa situationen under kontroll, även till priset av våra liv, kommer vi inte att kunna lämna platsen eller låta situationen utvecklas utan kontroll. Ni är alla direkt berörda. Acceptera att ge era liv. Undvik inte någon ansträngning. Vidarebefordra all nödvändig information. Det spelar ingen roll hur högt priset är. När Japan kan vara på väg att försvinna kan ingen gömma sig. Ni alla, även ni herr ordförande: var redo att göra allt. Även de som är över 60 år måste ta sig dit. Även jag är beredd att göra allt. Det är omöjligt att rygga tillbaka.”

Brandbilarna lyckades sakta men säkert spruta in tillräckligt mycket vatten i reaktorerna för att kyla ned dem. Situationen förbättrades stegvis från och med den 15 mars. Katastrofen kunde kontrolleras tack vare alla dem – ­Tepco-anställda, brandmän, poliser, militärer från civilförsvaret, etc. – som med risk för sina liv kämpade på plats. Deras ansträngningar hjälptes av en rad lyckosamma omständigheter, som man skulle kunna tolka som ett slags välsignelse. På så sätt lyckades man till exempel undvika en fusion av det radioaktiva avfallet i kylbassängen i reaktor 4. Efter att vätgasexplosionen skadade byggnaden uttryckte USA:s myndighet för kärnsäkerhet (NRC) oro över den sjunkande kylan i denna del av reaktorn som befinner sig på utsidan av kärntanken. Av en händelse råkade det finnas vatten kvar. Dessutom hade det stigande trycket i reaktor 2 tidigt på morgonen den 15 mars skadat kärntanken, men den hade inte brustit.

Varför bör vi sträva efter en kärnkraftfri värld i dag? Den första anledningen är omöjligheten att undvika risken för en olycka. Den i kraftverket i Fukushima utlöstes av en stor jordbävning som följdes av en tsunami. Men är man skyddad från en katastrof i Frankrike och i andra länder där denna typ av naturfenomen väldigt sällan förekommer? Olyckorna i Three Mile Island 1979 och i Tjernobyl 1986 utlöstes inte av en jordbävning eller en flodvåg, utan av mänskliga misstag. Och det är omöjligt att undvika sådana till hundra procent.

Den andra anledningen är det faktum att en kärnkraftsolycka kan innebära att miljontals människor måste evakueras, eller till och med att ett helt land utplånas. Flyg- ­eller båtolyckor kan medföra många offer. Men en kärnkraftsolycka kan leda till ojämförliga skador. Föreställ er att ett område blir obeboeligt i årtionden inom en 250 kilo­meters radie från ett kraftverk. Vi talar om lika stora förluster och skador som dem efter ett stort krig.

Under ett möte som jag deltog i förklarade Gregory Jaczko, dåvarande chef för USA:s myndighet för kärnsäkerhet NRC, att inga kärnkraftverk bör byggas på platser där de i händelse av en olycka riskerar att drabba befolkningen. Det finns dock praktiskt taget inget land där ingen människa bor längre bort än 250 kilometer från ett kärnkraftverk (5).

Den tredje anledningen är att det inom en snar framtid kommer att vara möjligt att producera tillräckligt med elektricitet med naturliga energiresurser för att de ska kunna ersätta atomkraften och de fossila bränslena. 2018 stod världens 443 kärnreaktorer för ungefär tio procent av all producerad elektricitet, och denna andel har i princip inte förändrats alls de senaste åren (6). Efter olyckan i Fukushima har utbyggnaden av nya kärnkraftverk avstannat, med undantag för i Kina och Indien: i bland annat USA, Tyskland, Storbritannien och Japan minskar antalet aktiva kraftverk. Samtidigt ökar den andel av den producerade elektriciteten som kommer från förnybara källor såsom luft- och solenergi. Lägger man till vattenkraft representerar de förnybara energikällorna redan 26 procent av den producerade elektriciteten i världen (7). Runt 2050 bör det vara möjligt att producera en tillräckligt stor mängd elektricitet utan kärnkraft eller fossila bränslen.

Vissa tror att de förnybara resurserna inte räcker. Men energin i den mängd solstrålar som träffar jorden är ungefär tiotusen gånger större än vad mänskligheten konsumerar (8). Med andra ord räcker det med att förvandla en minimal resursandel för att tillfredsställa våra nuvarande energibehov. Dessa energikällor är förvisso beroende av klimatet och därför instabila. Men meteorologiska och IT-tekniska prognoser samt tekniker för att kontrollera efterfrågan gör det redan möjligt att garantera en stabil strömtillförsel från förnybara energikällor i flera länder.

Många internationella konflikter uppstår kring energiresurser. Förnybara energikällor främjar inte bara miljön. De gör det också möjligt att garantera energimässig självförsörjning. De flesta länder skulle själva kunna producera den elektricitet som de behöver.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter


Japans premiärminister mellan 8 juni 2010 och 2 september 2011. Han var då ledare för det Demokratiska partiet (mitten-vänster).
En extremt radioaktiv massa bestående av använt kärnbränsle och material från byggnadsstrukturen som bildas under fusionsprocessen i en reaktor.
Vid olyckan i Tjernobyl 1986 gjorde explosionen i reaktor 4 att reaktorkupolen flög av och härden blottades för luften, vilket gjorde att grafiten började brinna. Coriumet hittades senare på botten av reaktorblocket.
Det privata företaget Tokyo Denryoku, känt i Japan under namnet Toden och i utlandet under förkortningen Tepco, räddades 2012 efter katastrofen genom en partiell nationalisering.
Vilket motsvarar halva Japan och en tredjedel av Frankrike.
”World Nuclear Power Plants 2018, Japan Atomic Industrial Forum.”
Siffrorna gäller 2018, ”Renewables 2019. Global Status Report”, Renewable Energy Policy Network for the 21st Century.
Kaya Yoichi, Energi-encyklopedin (på japanska), Maruzen, Tokyo, 2001; se även ”Energistatistisk och ekonomisk manual 2019”, Japans energiekonomiska institut (på japanska), Tokyo.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Inrikes/Nyheter 21 mars, 2024

Pehrson-kopplat säkerhetsbolag bakom arrestkaos

Brist på väktarpersonal har lett till kaos på arresterna i polisregion Nord. Foto: Johan Nilsson/TT.

Sedan ett år råder en akut brist på arrester i polisregion Nord på grund av personalbrist. Det ansvariga bolaget heter Securum, där Johan Pehrson var delägare fram till årsslutet 2022. I samband med upphandlingen ändrade regeringen polislagen för att gynna auktoriserade bevakningsbolag som Securum. ”Osnyggt”, säger korruptionsforskaren Andreas Bågenholm.

Sedan ett år genomgår arresterna i norra Sverige en akut kris. Endast 6 av 29 arrester är öppna, vilket tvingar poliser till timslånga transporter i stället för att röra sig på gatorna.

– Vi förlorar väldigt mycket resurser, förklarar Micael Säll Lindahl, chef i polisregion Nord i Polistidningen (11/3). Han säger att allt fungerade bra fram till i fjol, då bolaget Securus tog över uppdragen som arrestvakter och brottsplatsövervakare efter Securitas och Avarn. I somras var det så illa att han själv tvingades jobba en vecka i arresten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 mars, 2024

Vackert men präktigt om trans

I Levan Akins ”Passage” är det skådespelarna och det vackra fotot som bär fram berättelsen om ett transbarn på rymmen. Foto: Edje Ali.

Trots ett angeläget ämne och bedårande karaktärer blir ”Passage” en feelgood-film med duktig eftersmak.

And the we danced-regissören Levan Akins följer upp sin succé med en film som inleds i den georgiska kuststaden Batumi, och förflyttar sig till Turkiet. Den pensionerade historieläraren Lia har lovat sin bortgångna syster att försöka hitta syskonbarnet som förskjutits av släkten för att det visat sig vara trans, och därför stuckit till Istanbul. En ung slarver, Achi, som bor med sin aggressiva bror och dennes hunsade fru, lovar att hjälpa till och följer med till Turkiet.

På resan möter de Istanbuls sexarbetare, transor och gatubarn och navigerar genom världar de inte är vana vid, utan att hitta den försvunna släktingen. Damen och den unga killen dricker och dansar och en vänskap växer fram mellan dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr