Utrikes 30 augusti, 2018

Nicaraguas två verkligheter

I Nicaragua fortsätter våldet mellan demonstranter och regering. Samtidigt är vänstern splittrad. Flamman har talat med både sandinister och regimkritikern Eva Zetterberg, vänsterpartist och tidigare ambassadör i landet.

Den våldsamma konflikten mellan regering och demonstranter i Nicaragua har åter satt det centralamerikanska landet i världspressens fokus. Hundratals människor har mist livet. Vänstern är splittrad. Är demonstranterna finansierade av USA för att störta en folkvald vänsterregering? Eller handlar det om legitima protester mot en auktoritär regim? Eva Zetterberg, vänsterpartist och ambassadör i Nicaragua mellan 2003 och 2008, är inne på det senare:
– Det är väldigt smärtsamt att se att hjältarna från 70- och 80-talet, som stred mot tyranniet som Somoza representerade, i dag inte förstår att de har gått åt helt fel riktning politiskt. Det är på väg mot en fullödig diktatur igen, förklarar hon.
Men det finns också en annan bild. Mario Malespin, advokat ansluten till landets största fackförbund FNT, berättar:
– Situationen i Nicaragua är ett led i USA:s offensiv för att störta regionens progressiva regeringar. De behöver länder som tillåter dem att fortsätta lägga beslag på rikedomar och råvaror som de är i behov av. Brasilien, Argentina, Paraguay, Honduras och Ecuador har redan fallit. Venezuela, Bolivia, Nicaragua och El Salvador är de sista fienderna att besegra, säger han.
Hur kunde en en gång så hyllad regering hamna i denna situation?

Hjälten Ortega

1979 stod både Eva och Mario bakom samma sandinistiska vänsterrörelse som befriat landet från Somozas diktatur. Men alla var inte nöjda. Diktatorn och oligarkerna hade förlorat både makt och egendom. USA:s ledning var bekymrad över ytterligare en granne med vänstertendenser. Under insyn av CIA började därför kontrarevolutionära grupper, eller contras i folkmun, operera för att störta regeringen. Bland annat genom systematiska våldtäkter och mord. Trots det vann sandinisterna under ledning av Daniel Ortega valet 1984 med 67 procent av rösterna.
1988 drog Sovjetunionen in sitt stöd vilket fick USA:s ekonomiska blockad att drabba landet ytterligare. Efter påtryckningar gick därför en segerviss Ortega med på att tidigarelägga valet 1990. Det slutade med fiasko för presidenten. Högeralliansen ledd av Violeta Chamorro vann övertygande. Samtidigt hade ett fredsavtal undertecknats och landet kunde andas ut. Över 55 000 människor hade dött sedan krigets början. 1986 beslutade den Internationella brottmålsdomstolen i Haag att USA skulle ersätta de 17 miljarder dollar som kriget beräknas ha kostat Nicaragua. USA vägrade och blockerade genom sin position i säkerhetsrådet FN:s möjlighet till sanktioner. 1992 drog Violeta Chamorro dessutom tillbaka kravet.

Numera är det inte bara palmer och plataner som pryder huvudstaden Managuas gator. 140 gigantiska metallträd i pastellfärg har rests runtom i huvudstaden. Los árboles de la vida, livsträden, är ett påfund av vicepresidenten Rosario Murillo, tillika Daniel Ortegas fru, som efter 16 år av högerstyre återtog makten i valet 2006. Träden symboliserar sandinisternas valparoll: ”det kristna, socialistiska och solidariska Nicaragua”. Fram till nyligen verkade det receptet fungera. Nationen var den säkraste och mest stabila i regionen. Runt 90 procent av livsmedlen producerades inom landet. Dessutom har man haft en årlig tillväxt på cirka 4 procent under det senaste decenniet. Michèle Faure, lärare och partner till Mario Malespin, flyttade hit från Frankrike för 30 år sedan och är imponerad över utvecklingen:
– Det är ett helt annat land. Fattigdomen har minskat och FN har till och med gratulerat regeringen. Allt har moderniserats. Sjukhusen, socialförsäkringen, vägarna. Kommunikationen till avlägsna samhällen har förbättrats. Medelklassens levnadsstandard har gynnats avsevärt av regeringens politik. De konsumerar och det finns betydligt fler varor än tidigare, men som man kunde förutse stöttar de nu högern, berättar hon.

Impopulär pensionsreform

Efter den övertygande valvinsten 2016, med 72 procent av rösterna, tydde ingenting på att någon förändring var nära. Men så kom den 18 april 2018. Landets socialförsäkringssystem hade ett underskott på 80 miljoner dollar som behövde täppas till. Internationella valutafonden föreslog en höjning av pensionsåldern. Regeringen nekade till detta och föreslog i stället en femprocentig sänkning av pensionen med höjda avgifter för arbetare och fram förallt höginkomsttagare. Trots impopularitet, bland både sandinister och opposition, var det svårt att förutse att den reformen skulle leda till våldsamheter med hundratals dödsfall.

Situationen i Nicaragua är ett led i USA:s offensiv för att störta regionens progressiva regeringar

Rapporterna om vad som hände är diametralt motsatta. Proteströrelsen hävdar att Ortega och Murillo är maktmissbrukande, valfuskande, våldsbejakande och korrupta. Demonstranterna består främst av studenter med stöd av näringslivet, katolska kyrkan, högerpartier och ”nysandinister” från rörelsen MRS, Movimiento Renovador Sandinista. Reformen beskylldes för att vara nyliberal. Sedan tidigare jäste missnöjet över planerna på en kanal mellan Stilla havet och Atlanten, som skulle tvinga människor att flytta. Dessutom anklagades regeringen för att ha agerat passivt vid branden i naturreservatet Indio Maíz. Slutligen ledde detta till protester som ska ha besvarats med övervåld och beskjutning från polis och paramilitära grupper. Enligt CIDH (Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter) har 322 personer avlidit sedan protesternas början. När våldet eskalerade drogs reformen in. Demonstranterna övergick då till att kräva presidentens avgång och nyval, vilket regeringsanhängarna pekat ut som den verkliga bevekelsegrunden. En del städer är alltjämt ockuperade och ett antal ”livsträd” har rivits ner och bränts.

Eva Zetterberg delar i stora drag demonstranternas bild, men uttrycker samtidigt en oro över att oppositionen inte lyckats kanalisera missnöjet till ett seriöst politiskt alternativ. Hon uppmärksammade tidigt vad hon såg som auktoritära drag hos regeringen och blev därefter utsatt för en förtalskampanj, där hon bland annat blev kallad ”diabla”, djävul, av landets vice utrikesminister.
– När Ortega tillträdde var jag optimistisk och avfärdade dem som talade om hur skräckartat allt skulle bli, men allteftersom blev det tydligt att det inte skulle bli någon idyll. När jag uttryckte oro för hur man behandlade oliktänkande tog det hus i helvete. Jag var ändå internationell diplomat. Därefter kunde jag bättre förstå aktörer i det civila samhället som utsattes för värre saker.
Någon nordamerikansk inblandning tror hon inte på:
– Jag ser inga tecken på att USA är inblandat. Jag tror att Trump mer eller mindre struntar i Nicaragua. Det är att appellera till gammal vänsterretorik som inte stämmer i det här fallet.

”Statskuppsterrorism”

Regeringsanhängarna är övertygade om motsatsen. Framför allt på grund av oppositionens ekonomiska resurser. Demonstranterna ska ha varit tungt beväpnade och marscherat med kriminella gäng. Närvaron av krypskyttar som ska ha skjutit in i folkmassan för att skapa kaos ses som ett annat bevis (oppositionen menar att krypskyttarna var på polisens sida). Den amerikanske journalisten Max Blumenthal rapporterade i juli om att representanter från oppositionsgruppen M19 reste till USA för att få hjälp med att störta Ortega. Nordamerikanerna ska ha stöttat initiativet med miljontals dollar, bland annat genom organisationen NED, National Endowment for Democracy. Förtroendet för CIDH, som anses vara partisk, är lågt och polisen har tagit fram en egen rapport där man redogör för 450 döda till följd av ”statskuppsterrorism” samt mord och trafikolyckor som använts för att smutskasta regeringen.

Motivet till ”den mjuka statskuppen” sägs vara en nordamerikansk strategi för att öka inflytandet i regionen. Den bilden delas av miljoner latinamerikaner. Michèle och Mario är två av dem.
– Ortega valdes av en överväldigande majoritet vilket visar att demonstranterna är i minoritet. Om en protest av den här typen leder till nyval eller presidentens avgång skulle Nicaragua bli omöjligt att styra och utelämnat till kaos. Det är därför helt omöjligt att tänka sig. Vad som har skett i Nicaragua är ett medialt krig styrt från utlandet, säger Mario.
Kampen om verkligheten lär fortsätta.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lösningen som föreslås i Abundance är att stimulera utbudssidan: att se till att det byggs mer och därigenom få priserna att sjunka. Framför allt måste en sådan satsning ske inom nyckelbranscher som energi, bostäder, klimat och infrastruktur.

Det är en liberalism som vill använda statsmakten och genomföra storskaliga statliga investeringar. Men författarna är noga med att påpeka att investeringarna ska inriktas på att stärka utbudet, inte betalas ut i form av bidrag eller stöd för att öka köpkraften och hålla igång konsumtionen. Det är ingen återgång till keynesianism.

Varför fungerar inte den politiken nu? Klein och Thompson menar att problemet ligger i USA:s juridifierade system, med en växande byråkrati, allt krångligare regelverk och allt starkare lokala påtryckningsinitiativ, Nimby-grupper (Not in my backyard), som lyckas bromsa och stoppa stora satsningar. Där måste Demokraterna rensa upp.

Kommunismens spöke? Ånga stiger från avloppsbrunnar en tidig morgon i New York. Foto: Wong Maye-E/AP.

Detaljplanerna i stadsplaneringen, hälsoskydd och handikappsanpassning, buller- och miljölagar, lokalbefolkningens rätt att överklaga beslut och villkorade upphandlingar skapar blockeringar som omöjliggör byggsatsningar och infrastrukturprojekt, menar författarna.

Argumentationen är inte ny, det är standardpunkterna från bygglobbyn Yimby (Yes in my backyard). Under Alliansens år vid makten i Sverige var detta den gängse politiska uppfattningen inom högern, och Timbro fäktas fortfarande för att källarskrubbar utan fönster ska kunna räknas som fullvärdiga bostäder. I USA lanseras motståndet mot regleringar som nytänkande.

Just nu sitter USA ”fast mellan en progressiv rörelse som är rädd för tillväxt och en konservativ rörelse som är allergisk mot statlig inblandning”, menar Klein och Thompson. Vänstern har låst fast sig i tillväxtkritik. Därför behövs en tredje väg.

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu.

”Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari”, skriver de. När bostäder, tågbiljetter och elräkningar sjunker i pris kommer väljarnas rädsla för en klimatomställning försvinna.

Som motstånd mot president Donald Trumps vanstyre av USA måste alltså de blåa storstäderna, som San Francisco och New York, lyftas fram som skyltfönster för Demokraterna. Men i nuläget kan Trump snarare använda dem avskräckande, varnar Klein och Thompson, som exempel på misskötta städer med skenande bostadsbrist, ökad segregering och kapsejsade infrastruktursatsningar. Demokraterna har inte ens klarat av att färdigställa Kaliforniens höghastighetståg mellan San Francisco och Los Angeles – hur skulle de kunna styra ett land?

Mitt i vurmen för avreglering väcker Kleins och Thompsons Abundance en viktig fråga: varför råder det brist hos en så stor del av befolkningen i världens rikaste land – och varför är motsättningen störst i de blå städerna styrda av Demokraterna? De frågar sig hur ett överflöd ska kunna skapas, ett ökat utbud som täcker bristen. Men de vägrar diskutera omfördelning som en möjlighet.

Mitt i denna liberala förnyelsedebatt av Demokraterna dundrar Mamdani in, direkt från vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) och blir Demokraternas borgmästarkandidat i uppvisningsstaden New York. Med sig har han sin egen plan för att skapa överflöd. Han föreslår gratis bussar och förskola, stärkta hyresregleringar och frysta hyror, ökat bostadsbyggande och kommunalt drivna matbutiker med prisreglerade basvaror.

Inspirerande. Occupy Wall Street-protesterna i New York 2012 har påverkat Mamdanis kampanj. Foto: Mary Altaffer/AP.

Programmet trillar ned som en bomb i den liberala överflödsdebatten. Zohran Mamdani tar priskamperna till en annan nivå, som kräver politisk planering, regionala investeringar, förändrade regelverk och offentligt ägande. Rena rama Sverige, larmar motståndarna.

Klart är att Mamdani har läst Abundance och plockat upp delar av retoriken från liberalerna. Men innehållet liknar snarare en ompaketerad version av de diskussioner om brist och överflöd som varit centrala i den våg av vänsterpopulism som pågått sedan 2011. De föreställningarna kommer inte från poddande nyliberaler, utan från en bloggande vänster.

I Storbritannien pågick en diskussion under Jeremy Corbyns partiledarskap i Labour, om hur vänstern skulle kunna vinna framtiden åter. Diskussionen startades på en rad bloggar kring ett manifest för ”vänsteraccelerationism”. Vad som från början var en abstrakt och teoretisk diskussion, inspirerad av fransk kontinentalfilosofi och autonom marxism, fick ett nytt, konkret uttryck i Nick Srniceks och Alex Williams bok Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), vilken startade en livlig debatt om en politik som kunde ta oss bortom kapitalismen.

Paul Mason menade i Postkapitalism (2015) att sjunkande marginalkostnader höll på att förvandla produktionen till en ”gratismaskin” och skapa en djup spricka i kapitalismen. Aaron Bastani vände blicken uppåt och identifierade rymden och solen som en oändlig källa till resurser och energi i sin Helautomatisk lyxkommunism: ett manifest (2019), som med sin titeln skamlöst hakade på ett populärt nätmem vid tidpunkten. De ser en befriande potential i en skenande kapitalism som producerar allt mer överflöd – en intern motsättning i produktionen som öppnar för en vänsterpolitik.

Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari.

För att bygga vidare på denna postkapitalistiska diskussion grundades för några år sedan en tankesmedja i Storbritannien. Namnet? Abundance.

I stället för en ekonomi baserad på privat-offentliga partnerskap, där privata aktörer blir drivande inom välfärden och det offentliga ska fungera enligt marknadsprinciper, utforskar brittiska Abundance ”public-common”-partnerskap. De lyfter hur den offentliga sektorn kan drivas i samarbete med civilsamhället som allmänningar och gemensamma nyttigheter. I höst kommer deras bok Radical abundance – How to win a green democratic future, som diskuterar olika former av demokratiserad och kooperativ skötsel av det offentliga, i områden som beslutsfattande, stadsplanering, matsuveränitet och klimatomställning.

Ett överflöd av överflöd, alltså. Men är det kompatibelt med kapitalismen? I amerikanska Jacobin-skribenten Peter Frases Fyra framtider: Visioner om en postkapitalistisk värld (2016) diskuteras fyra framtidsscenarier utifrån om det kommer att råda brist eller överflöd och demokrati eller totalitarism. Frase lyfter hur kapitalismen skyr överflöd och påför en artificiell brist, för att kunna göra störst vinster. Det innebär att överflödsvaror i stället för att säljas på en marknad till allt lägre pris görs till avgiftsbelagda föremål eller tjänster att hyra och abonnera på.

De sektorer Klein och Thompson vill se kraftiga prisras i, som skapar det ökade utbud och överflöd som ska lindra befolkningens levnadsomkostnader, fortsätter att vara bristvaror genom en skapad artificiell brist. Hushållsekonomin ansträngs av höga elabonnemang, bostadshyror, sjukvårdsförsäkringar och transportavgifter. Jodi Dean menar i Capital’s grave: Neofeudalism and the new class struggle (2025) att detta produktionssätt mer liknar en ny form av feodalism än kapitalism. Vi har blivit livegna med mobiltelefoner.

Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren.

Flera kritiska recensioner av Abundance menar också att förenklade byggregler sällan leder till de prisras Klein och Thompson föreställer sig. Byggbolag väljer att ändå hålla nyproduktionen begränsad för att hålla efterfrågan och priserna uppe. De bygger hellre i attraktiva områden som ger större avkastning än att skapa billiga bostäder i avreglerade förortszoner. Politiken måste styra med järnhand.

Zohran Mamdanis projekt för New York har fått namnet green abundance, grönt överflöd. Han tar därmed stafettpinnen från Alexandria Ocasio-Cortez nya gröna giv vidare. Men Kleins och Thompsons bok lyfter problem som även Mamdanis projekt kommer att ställas inför. Det gäller, precis som för avloppssocialisterna, att faktiskt leverera de förbättringar man talar om. Demokraterna måste förändras, som Marylands progressiva guvernör Wes Moore konstaterade, från att vara partiet för ”no and slow” till att bli ett parti för ”yes and fast”.

Mycket pekar också på att dagens liberala Yimby-grupper kan bli morgondagens Nimbys. De kommer hävda att marknadsvärdet på deras bostäder och butiksvinster sänks, om Mamdanis gröna överflöd-projekt faktiskt genomförs. Här i Sverige kan vi se en tydlig Nimbyfiering av högern, i hur de politiskt understött lokala protestgrupper mot vindkraftverk, flyktingförvar, reduktionsplikt för bensin och åtgärder mot segregering (”tvångsblandning” på Tidösvenska).

Samtidigt är Tidöregeringens stora ekonomiska satsningar på kärnkraft och försvar, stöd till skogs-, gruv- och bilindustrin och raseriet mot en blockerande ”grön myndighetsaktivism” ett konservativt och högerpopulistiskt uttryck för ett eget överflödsprojekt, som uppvisar likheter med Kleins och Thompsons liberala.

Läs mer

Problemet med denna form av överflöd är att den inte reproducerar välståndet, utan plundrar och kör slut på resurserna. Haven fiskas ut, skogarna avverkas, de fossila utsläppen återbinds inte. Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren. Eller så flyttas bara problemen till andra platser, utplundringen rör sig över jorden för att upprätthålla överflödet i väst.

Klein och Thompson hamnar inte i den fällan. Men deras gröna nyliberala vision är teknokratisk och teknikoptimistisk, utan att involvera civilsamhället. De har inga lösningar på de växande klassklyftorna eller på den artificiella brist som kapitalet påför marknaderna för att hålla priserna uppe. Det internationella perspektivet saknas helt.

Med Zohran Mamdanis projekt har nu också vänstern ett svar, som redan tycks ge politisk utdelning. Nog ser läget skit ut i dag, men socialism kan komma även ur rännstenen. Avloppssocialismen kanske till och med kan vara en framtid för vänstern.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)