Civilminister Ida Karkiainens sambo spelar i ett metalband som heter Raubtier. Det har orsakat rabalder. I replokalen hänger en sydstatsflagga, och på bilder från liveframträdanden syns sambon iklädd samma flagga. Enligt enstaka personer som säger sig minnas sambons tonårstid spelade han ofta det nazistiska bandet Pluton Sveas musik på fest.
Jag känner inte till bandmedlemmarnas personliga övertygelser, men en sak är säker: hårdrockskillar gillar att framstå som farliga. Ofta är det en desperat kamp, förd med alla till buds stående medel. Jag vet, eftersom jag själv har försökt. Inspirerad av det satanistiska black metal-bandet Watain (som duschade publiken i grisblod), den amerikanska dödsmetalgruppen Cannibal Corpse (som gurglade fram ord om att skära halsen av varandra) och de brasilianska thrash metal-gudarna Sepultura (som framför allt hade enorma dreadlocks) försökte jag hantera tonåringens skräck inför omvärlden genom att själv bli skräckinjagande.
Det gick inget vidare. Jag minns hur jag förklarade för min mamma att jag ville ha en lång svart rock och långt svart hår eftersom det var befriande att ”se ond ut men vara snäll”. Det var nog framför allt jag som brydde mig om min nya hårfärg. Men oavsett verklighetsförankringen har jag aldrig glömt den rusiga upplevelsen av autonomi. Den oerhörda maktkänslan i att tro att man kan skrämma sin omgivning och klara sig själv.
Jag tänker på det när jag läser den liberala tankesmedjan Timbros intervju med Raubtiers sångare Pär Hulkoff, som fått nytt liv i samband med regeringsskandalen. Hans svar, liksom bandets texter, dryper av övertygelsen om att omvärlden föraktar dem och att deras livsstil bara kan skyddas med vapen, motorer och djupt manliga överlevnadskunskaper. De norrbottniska skogarna som omger Hulkoff vill honom illa, sörlänningarna vill honom illa, den vagt definierade kultureliten vill honom allra mest illa. Kamphundar och napalm är hans svar.
Det är en världsbild som tveklöst påminner om den högerextrema. Men det är också en världsbild som återfinns i all möjlig metal, country och rockabilly. Den tar sig uttryck i satanism, libertarianism och idiotiskt historielös användning av symboler från amerikanska inbördeskriget. Den gemensamma nämnaren är att de flesta växer ifrån alltihop när de inser att de inte behöver vara rädda för sin omvärld. Även om de, precis som undertecknad, fortsätter att älska själva musiken.
Om Ida Karkiainens sambo kommit dit vet jag inte. Klart är i alla fall att han – den morrande trummisen som framför texter om att ”fostras utav diesel, blodigt kött och hembränd sprit” – blivit ihop med en välkammad socialdemokratisk karriärpolitiker. Det är väl den egentliga skandalen.
