Poliser bär bort klimataktivisten Greta Thunberg från brunkolsgruvan Garzweiler II, den 17 januari. Foto: Federico Gambarini/AP/TT.
Med sina spektakulära aktioner visar klimatrörelsen, Rojavakommittéerna – och faktiskt även Rasmus Paludan – att aktivism kan förändra världen.
Året har knappt pågått längre än ett bibliotekslån, men redan har vi sett flera exempel på aktivism som nått igenom mediebruset. För två veckor sedan hängde Rojavakommittérna upp en docka föreställande Turkiets president Erdogan utanför stadshuset i Stockholm. Bara några dagar senare såg vi bilder på en leende Greta Thunberg som två gånger på kort tid bars bort av tysk polis, efter en aktion mot brunkolsbrytning i staden Lützerath.
När aktivister förra året blockerade vägar och kastade mat på konstverk diskuterades om det verkligen gynnade rörelsen att provocera gemene man. De senaste veckorna har dock aktivismen gjort framsteg.
Demonstrationen som metod kan kanske tyckas hopplös, när man tågar med ett par hundra andra för att visa sitt missnöje med en hel diktatur. Men lördagens demonstration i Stockholm, mot ett svenskt Nato-medlemskap, får en ny slagkraft i skenet av reaktionerna mot dockan: motstånd lönar sig.
Fantasifulla aktioner är uppenbarligen ett ett effektivt sätt att höras – och det är dags att ta till fler medel än flygblad och namninsamlingar. Klimataktivisterna har en hel del att lära andra progressiva rörelser.
I dagarna var det också dags för Pontus Bergendahl att som första svenska klimataktivist infinna sig för att avtjäna sitt fängelsestraff, för att ha varit med och stoppat ett flygplan från att lyfta.
Att Thunberg deltog i de tyska protesterna är förstås centralt. Innan bilderna på henne nådde svensk media var kolbrytningen i Lützerath okänd hos oss, trots att protesterna pågått i flera år. Samtidigt är det lätt att glömma alla de andra, hundratals eller tusentals, som fört kampen i åratal.
Aktionen med Erdogandockan fick ringar på vattnet. Nu när både liberaler och vänstersympatisörer sluter upp bakom Flammans satirtävling är det tydligt att yttrandefrihetsfrågor förenar över de ideologiska gränserna.
En dröm inför 2023 är att vänsterns progressiva krafter samlas kring spektakulära och välplanerade aktioner. Brunhögern har med Rasmus Paludans koranbränningar i spetsen insett aktionens kraft. Erdogan har meddelat att det slutligen är Paludan som sätter käppar i hjulet för Sveriges Nato-ansökan. Men massaktivismen har alltid varit vänsterns styrka – och det är dags att återigen sätta agendan. Tänk bara om vi får se Erdogandockan vara med och blockera ett oljeraffinaderi?
