Utrikes

Nordkorea och kärnvapnen

En ubåtsmissil defilerar förbi en soldat under en militärparad på Kim Il-sung-torget i Pyongyang 15 april. Foto: Wong Maye-E/AP/TT.

För varje missiltest ökar spänningarna kring den koreanska halvön. Men det har de gjort till och från i över 70 år. Tvärtemot vad den etablerade bilden säger är Nordkoreas regering allt annat än irrationell och försöken att utveckla kärnvapen är till viss del en produkt av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.

Utrikes

 

Förra tisdagens provskjutning av en långdistansrobot i Nordkorea ledde till ännu ett blixtinkallat möte i FN:s säkerhetsråd. Donald Trump krävde nya och hårdare sanktioner och hans FN-ambassadör Nikki Haley uteslöt heller inte ett militärt svar. Sedan Trump kom till makten har spänningarna mellan USA och Nordkorea sakta men säkert ökat och i dagsläget anses Nordkorea vara det land som är troligast att råka i krig med USA. Men den senaste tidens krigsmuller ingår i en lång historia av eskalering och avspänning mellan länderna. Nordkoreas relation till omvärlden och i synnerhet USA är i själva verket till stora delar ett resultat av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.
Efter det rysk-japanska kriget mellan 1904 och 1905 ockuperade Japan den koreanska halvön samt delar av Kina. Korea gjordes till protektorat innan det annekterades 1910. Denna ockupation tog slut först i och med Japans nederlag i andra världskriget. Då befann sig plötsligt Koreahalvön på gränsen mellan två supermakters intressesfärer, med Sovjetunionen i norr och USA i det ockuperade Japan i söder. Liksom i andra besegrade länder i Europa delades landet upp i tillfälliga ockupationszoner. Men precis som i det ockuperade Tyskland skulle den planerade återföreningen visa sig svår att uppnå (jämförelsen med Tyskland är ett återkommande tema i den koreanska modernhistorien). Ett gemensamt förslag från USA och Sovjetunionen att införa ett delat styre mellan de koreanska kommunisterna och nationalisterna avvisades av parterna 1945.

I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet.

I den södra halvan av landet utropades i augusti 1948 Republiken Korea under USA:s beskydd. Mindre än en månad senare utropades Demokratiska Folkrepubliken Korea i norr under Sovjetunionens auspicier med den tidigare gerillaledaren Kim Il-sung som president. Den senare var övertygad om att många sydkoreaner skulle välkomna den nordkoreanska regeringen och 1950 invaderade Nordkorea sin södra granne med stöd av Sovjetunionen och senare Kina. USA sökte stöd i FN:s säkerhetsråd för en intervention och samlade ihop en internationell allians. Kriget böljade till en början raskt fram och tillbaka innan en frontlinje stabiliserades längs den 38:e breddgraden. 1953 utropades eldupphör efter att kriget nått ett dödläge. Planen var fortfarande att Korea skulle enas, men en fredskonferens som hölls 1954 ledde inte till någon överenskommelse. I stället upprättades en demilitariserad zon, kallad ”DMZ”, längs frontlinjen. Eftersom inget fredsavtal har skrivits under råder formellt fortfarande krig mellan länderna.

 

En förlorad chans

I början var det främst sydkoreanerna som fruktade en återförening. Nordkorea hade vid den här tiden, trots ödeläggelsen under kriget i vilket bland annat huvudstaden Pyongyang jämnades med marken, en dubbelt så stor bruttonationalprodukt än sin södra granne. Först under 1960-talet började den sydkoreanska ekonomin ta fart. I takt med att den nordkoreanska ekonomin började gå bakåt flyttade även rädslan för grannen norr om gränsen.
Trots att Nordkorea ekonomiskt och militärt kunde räkna med Sovjetunionens och Kinas stöd har landet sedan det grundades fört en påtagligt självständig politik med tanke på dess storlek. Denna politik sammanfattas till viss del i begreppet Juche, en ideologisk doktrin som lanserades av Kim Il-sung på 1950-talet och som gick ut på politisk självständighet, ekonomisk självförsörjning och militärt oberoende. I praktiken skulle allt visa sig svårt att uppnå (även om ett operationellt kärnvapenprogram drastiskt skulle minska det militära beroendet).
I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet. Det är en inte helt ogrundad beskrivning. 1969 kunde det ha blivit verklighet när den nordkoreanska militären sköt ned ett amerikanskt spionflygplan i sitt eget luftrum. USA:s dåvarande president Richard Nixon bedömde dock riskerna som alltför stora för att skrida till verket.
Men trots dessa spänningar fanns återföreningen hela tiden på bordet. 1972 skrevs en gemensam deklaration under som knöt båda parterna till en framtida återförening. Efter att Park Chung-hees diktatur i Sydkorea föll 1981 öppnades möjligheterna till dialog än mer. Men det var efter Berlinmurens fall som en återförening plötsligt framstod som uppnåelig i praktiken. Den sydkoreanske presidenten Roh Tae-woo var inte en lika besatt antikommunist som sina föregångare och lade grunden för ett avtal med Pyongyang. 1991 blev båda länderna medlemmar i FN och samma år undertecknades ett avtal om ”försoning, ickeaggression, utbyte och samarbete”.

Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet

Sovjetunionens fall öppnade ett unikt fönster i relationerna mellan Nordkorea och väst. George Bush den äldre och Mikhail Gorbatjov kom överens om att dra tillbaka alla kärnvapen från den koreanska halvön. Nordkorea stod plötsligt utan sin mäktiga beskyddare och hade möjligheten att antingen närma sig sin granne i söder och väst på lika villkor eller att isolera sig och räkna med Kinas beskydd. 1992 skickade Kim Il-sung en representant till New York för att meddela USA att hans regering var beredd att ge upp sitt krav på att USA drar tillbaka sina trupper från Sydkorea i utbyte mot garantier för Nordkoreas existens. President George Bush svarade med tystnad. Det var då Kim Il-sung övertygades om att Washington vill utradera Nordkorea från kartan. Han valde därför att sjösätta ett kärnvapenprogram som en garant för nationens överlevnad.

 

Kärnvapen som avskräckningsmedel

I slutet av 1980-talet hade Kim Il-sungs regering med stöd av Sovjetunionen inlett ett kärnkraftsprogram för att göra sig mer självförsörjande. Likt Iran började man i hemlighet att rikta in programmet på utveckling av kärnvapen, bland annat med stöd av Pakistan. Sovjetunionens kollaps, Kinas sentida ekonomiska utveckling – som har inneburit att Nordkoreas säkerhet har försvagats ytterligare – och USA:s dubbla invasioner av Irak och Afghanistan, och nu senast angreppen mot Syrien, har bara stärkt det nordkoreanska ledarskiktet i sin övertygelse att kärnvapen är den enda garantin för landets säkerhet.
USA, vars utrikespolitik har ickespridning av kärnvapen som övergripande ledprincip, har sedan dess sett Nordkorea som ett hot mot sin egen säkerhet. 1994 skedde ett försök från USA:s sida att övertala regeringen att upphöra med programmet. Ett avtal undertecknades om ett frysande av plutoniumproduktionen i utbyte mot hävda sanktioner, normaliserade relationer med USA samt assistans med energitillförsel. Men ingen av parterna respekterade avtalet. Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet samtidigt som de officiellt följde förbudet mot detsamma under det internationella atomenergiorganet IAEA:s övervakning.

Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet.

Under samma tid tillträdde Kim Young-sam som president i Sydkorea. Han var, likt de flesta amerikanska presidenter, övertygad om att den nordkoreanska regimen kommer att falla av sig själv och inledde en hårdför politik mot grannen, något som knappast förbättrade läget norr om gränsen. I Nordkorea präglades andra halvan av 1990-talet av kris och över en miljon människor dog i en svältkatastrof vars sviter märks av än i dag. Det var bara den hårda repressionen och befolkningens nationalistiska reflexer som hindrade att regeringen föll.
Svälten ledde paradoxalt nog till ökat samarbete mellan de två länderna som båda hade fått nya ledare – Kim Jong-il i Nordkorea 1994 och Kim Dae-jung i Sydkorea 1998. Den senare inledde den så kallade ”solskenspolitiken” som präglades av dialog och ekonomiskt samarbete med grannen. Bland annat öppnades en gemensam turistattraktion och den gemensamma industrizonen Kaesong på nordkoreansk mark med sydkoreanska företag. Men denna solskenshistoria skulle tyvärr inte bli långvarig.
2002 förklarade USA:s president George W. Bush att avtalet från 1994 var brutet med argumentet att Nordkoreas kärnvapenprogram hade gått in i en operationell fas. Det var inte sant, vilket senare också uppdagades för den amerikanska underrättelsetjänsten. Men Bush strategi att med en lögn få till stånd en konfrontation mellan länderna så att regeringen skulle destabiliseras och till slut falla fick motsatt effekt. I praktiken befriad från avtalet genomförde Kim Jong-il landets första provsprängning 2006. Sedan dess har ytterligare fyra sprängningar genomförts, varav två förra året.

 

Kort- och långsiktig strategi

USA:s politik gentemot Nordkorea har länge präglats av extrem kortsiktighet. Nordkoreas regering har däremot, tvärtemot den allmänna uppfattningen, alltid opererat långsiktigt. Enligt den franske Nordkorea-experten Philippe Pons stämmer bilden av Nordkoreas regering som oberäknelig och irrationell helt enkelt inte. Varken det faktum att landet sedan Kim Il-sungs tillträde har odlat en personkult som saknar motstycke och som fick Göran Persson att kalla det en ”nekrokrati”, eller det faktum att befolkningen lever i konstant skräck för att skickas till arbetsläger eller avrättas, som skildras i vittneslitteratur såsom den på svenska nyligen utkomna novellsamlingen Anklagelsen av pseudonymen Bandi, eller ens rykten om att den nuvarande ledaren Kim Jong-un, likt vilken Bondskurk som helst, ska ha kastat rådgivare åt hundarna och låtit avrätta generaler med luftvärnskanoner och eldkastare, motsäger det faktum att Nordkoreas politik följer en överlevnadslogik och i hög utsträckning är en direkt reaktion på USA:s och Sydkoreas politik.
USA:s ledarskikt präglas i sin tur av en påfallande brist på förståelse för konfliktens dynamik. Det beror till viss del på det demokratiska styrelseskickets natur där en ny president helt kan lägga om utrikespolitiken beroende på vilken politisk övertygelse hen har, vilket framförallt den sydkoreanska historien vittnar om. Men i USA:s fall präglas politiken sedan minst tjugo år av en anmärkningsvärd tondövhet. Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet. Det skulle innebära att regeringen inte längre kan legitimera det lidande som folket utsätts för till förmån för landets försvar, men också att landet gör sig sårbart för en invasion likt den i Irak.

I Sydkorea finns ultramoderna missilsystem, inklusive det nyligen installerade THAAD-systemet, och 29 000 amerikanska trupper. USA, som till en början utförde militärövningar tillsammans med den sydkoreanska militären för att främst bekämpa infiltrationen från nordkoreanska specialstyrkor, har sedan 2013 ändrat målet med övningarna. I dag övar man med kärnvapenbestyckade ubåtar, bombplan som kan utrustas med kärnvapen, jaktplan och jagare utrustade med avancerade anti-missilsystem. Inför ett sådant hot precis intill de egna gränserna borde det inte överraska någon att Nordkoreas regering, vars beteende på intet sätt är mindre hotfullt, ser sig berättigade att fortsätta utföra kärnvapenprover.

 

Kinas dubbla roll

Den nordkoreanska regeringens mål är att bli erkänd som kärnvapenmakt likt Pakistan, Indien, Israel och andra i militära sammanhang ”mindre” länder. De vill ha säkerhetsgarantier och normalisera relationerna till USA. Enligt journalisten Martine Bulard skulle det enda alternativet vara ett avtal liknande det som Barack Obama nyligen slöt med Iran. Men för det krävs att USA överger sin konfrontatoriska linje och inlåter sig på bilaterala förhandlingar med Nordkorea, vilket man hittills har vägrat. En skillnad är dock att Iran inte hade Kina vid sin sida.
Kina har alltid spelat en motsägelsefull roll i frågan om Nordkorea. Regeringen röstar lydigt för sanktioner i FN:s säkerhetsråd varje gång en ny provsprängning genomförs men i praktiken genomför man dem bara halvhjärtat. Efter det senaste kärnvapentestet röstade man återigen för nya sanktioner men samtidigt fortsatte Beijing att leverera bland annat förnödenheter och olja till Nordkorea. Det är därför inte fel av Donald Trump att peka finger åt just Kina.
Ända sedan Berlinmurens fall har Kina hållit Nordkorea under armarna. Landet är med stor marginal Nordkoreas största handelspartner och besitter därför starka påtryckningsmedel. Men Kina har också andra prioriteringar än USA, vilket Pyongyang spelar på. Kina är inte positiva till att Nordkorea skaffar kärnvapen, men ännu mindre vill man pressa regeringen och isolera den så att landet kollapsar. Det skulle innebära en risk för inbördeskrig vid gränsen till den kinesiska regionen Yanbian där många etniska koreaner bor. Men det skulle framförallt innebära en risk för att de koreanska republikerna återförenas på Sydkoreas villkor och att amerikanska trupper plötsligt skulle stå vid Kinas gräns.

I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Trots det tjänar Kina heller inte på den nuvarande upptrappningen. I april upphörde man därför med kolimporten från Nordkorea, även om man ökade importen av andra varor. Nordkorea ses alltmer som ett hot mot den nationella säkerheten även i Kina, som har utvecklat relationerna med både Sydkorea och Japan på senare år. Det är symptomatiskt att Kinas president Xi Jinping aldrig har träffat Kim Jong-un men både sina sydkoreanska och japanska kollegor. Till skillnad från USA som alltjämt vill kuva Nordkoreas regering med våld vill dock Kina att Nordkorea utvecklas ekonomiskt och integreras i den globala ekonomin för att reducera riskerna för destabilisering. Det skulle innebära att frågan om kärnvapen diskuteras som en av flera punkter inom ramen för ett övergripande avtal.

 

En osannolik återförening

Det finns visst fog för den kinesiska strategin. I media, som tenderar att fokusera på de mest uppseendeväckande aspekterna av Nordkorea, såsom arbetslägren, disciplinerade militärparader eller bisarra historier om ledarskiktets grymhet, talas det sällan om de framsteg som faktiskt har skett i landet. När Kim Jong-un kom till makten 2011 genomförde han flera reformer som har förbättrat landets ekonomi. Efter att brutalt ha kväst all opposition och konsoliderat sin makt förbättrade han relationerna till Japan, till exempel genom att släppa flera av de kidnappade japanska medborgare som tidigare regeringar använde som spioner. Japan har i utbyte lyft vissa sanktioner mot landet. Kim Jong-un har även nått en uppgörelse med Vladimir Putin om den skuld som landet har haft till Ryssland sedan Sovjetunionens dagar och Putin gick med på att skriva av 90 procent av den. I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Den förbättrade ekonomin skulle i förlängningen också kunna innebära att en framtida återförening mellan Nord- och Sydkorea blir mer sannolik. Men det skulle förutsätta en djup attitydförändring i Sydkorea, där många konservativa fortfarande hoppas att grannen i norr ska gå samma öde till mötes som Östtyskland. Så sent som 2014 presenterade den förra presidenten Park Geun-hye under ett tal i östtyska Dresden en plan för en fredlig återförening helt på Sydkoreas villkor.
Men jämförelsen med Öst- och Västtyskland haltar betänkligt. Till skillnad från de länderna har Nord- och Sydkorea befunnit sig i krig med varandra, ett krig som dessutom formellt aldrig har upphört. Trots en gemensam historia och kultur lever ett djupt hat mellan de två länderna kvar. Samtidigt är Nordkorea fortfarande extremt underutvecklat i jämförelse med Syd. Den västtyska ekonomin var fyra gånger så stor som den östtyska – den sydkoreanska ekonomin är 60 gånger större än Nordkoreas. Det är inte konstigt att många framförallt unga sydkoreaner som har svårt att etablera sig i det sydkoreanska samhället inte vill betala för 25 miljoner fattiga nordkoreaner. Trots att Sydkoreas nye socialliberale president Moon Jae-in har nordkoreanska föräldrar är det ett faktum att nordkoreanska flyktingar i Sydkorea diskrimineras och tvingas ta de sämsta jobben. Det vittnar om att förutsättningarna för en lycklig återförening är långt ifrån uppnådda.
Oavsett om man någon gång i framtiden väljer att göra verklighet av det nordkoreanska förslaget om en konfederation eller förslaget om en EU-liknande federation, som många progressiva sydkoreaner omhuldar, krävs en rejäl militär nedtrappning från alla sidor. Så länge Donald Trump är president i USA lär det dock inte bli aktuellt. Så sent som förra veckan hotade han med ett ”väldigt strängt svar” på Nordkoreas senaste missiltest och i helgen flög amerikanska bombplan över halvön i en tydlig styrkedemonstration. Men manöverutrymmet är litet även för Trump. Philippe Pons påminner om att USA måste ha tre parametrar i åtanke: Nordkoreas ledare är inte irrationella men beredda att ta risker, regimen är inte på väg att kollapsa, och den kommer inte att ge upp sina kärnvapen. Samt att varje attack kommer att besvaras med en motattack.

  • kärnvapen
  • Nordkorea
  • Utrikespolitik

Utrikes