Utrikes 15 juli, 2017

Nordkorea och kärnvapnen

För varje missiltest ökar spänningarna kring den koreanska halvön. Men det har de gjort till och från i över 70 år. Tvärtemot vad den etablerade bilden säger är Nordkoreas regering allt annat än irrationell och försöken att utveckla kärnvapen är till viss del en produkt av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.

 

Förra tisdagens provskjutning av en långdistansrobot i Nordkorea ledde till ännu ett blixtinkallat möte i FN:s säkerhetsråd. Donald Trump krävde nya och hårdare sanktioner och hans FN-ambassadör Nikki Haley uteslöt heller inte ett militärt svar. Sedan Trump kom till makten har spänningarna mellan USA och Nordkorea sakta men säkert ökat och i dagsläget anses Nordkorea vara det land som är troligast att råka i krig med USA. Men den senaste tidens krigsmuller ingår i en lång historia av eskalering och avspänning mellan länderna. Nordkoreas relation till omvärlden och i synnerhet USA är i själva verket till stora delar ett resultat av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.
Efter det rysk-japanska kriget mellan 1904 och 1905 ockuperade Japan den koreanska halvön samt delar av Kina. Korea gjordes till protektorat innan det annekterades 1910. Denna ockupation tog slut först i och med Japans nederlag i andra världskriget. Då befann sig plötsligt Koreahalvön på gränsen mellan två supermakters intressesfärer, med Sovjetunionen i norr och USA i det ockuperade Japan i söder. Liksom i andra besegrade länder i Europa delades landet upp i tillfälliga ockupationszoner. Men precis som i det ockuperade Tyskland skulle den planerade återföreningen visa sig svår att uppnå (jämförelsen med Tyskland är ett återkommande tema i den koreanska modernhistorien). Ett gemensamt förslag från USA och Sovjetunionen att införa ett delat styre mellan de koreanska kommunisterna och nationalisterna avvisades av parterna 1945.

I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet.

I den södra halvan av landet utropades i augusti 1948 Republiken Korea under USA:s beskydd. Mindre än en månad senare utropades Demokratiska Folkrepubliken Korea i norr under Sovjetunionens auspicier med den tidigare gerillaledaren Kim Il-sung som president. Den senare var övertygad om att många sydkoreaner skulle välkomna den nordkoreanska regeringen och 1950 invaderade Nordkorea sin södra granne med stöd av Sovjetunionen och senare Kina. USA sökte stöd i FN:s säkerhetsråd för en intervention och samlade ihop en internationell allians. Kriget böljade till en början raskt fram och tillbaka innan en frontlinje stabiliserades längs den 38:e breddgraden. 1953 utropades eldupphör efter att kriget nått ett dödläge. Planen var fortfarande att Korea skulle enas, men en fredskonferens som hölls 1954 ledde inte till någon överenskommelse. I stället upprättades en demilitariserad zon, kallad ”DMZ”, längs frontlinjen. Eftersom inget fredsavtal har skrivits under råder formellt fortfarande krig mellan länderna.

 

En förlorad chans

I början var det främst sydkoreanerna som fruktade en återförening. Nordkorea hade vid den här tiden, trots ödeläggelsen under kriget i vilket bland annat huvudstaden Pyongyang jämnades med marken, en dubbelt så stor bruttonationalprodukt än sin södra granne. Först under 1960-talet började den sydkoreanska ekonomin ta fart. I takt med att den nordkoreanska ekonomin började gå bakåt flyttade även rädslan för grannen norr om gränsen.
Trots att Nordkorea ekonomiskt och militärt kunde räkna med Sovjetunionens och Kinas stöd har landet sedan det grundades fört en påtagligt självständig politik med tanke på dess storlek. Denna politik sammanfattas till viss del i begreppet Juche, en ideologisk doktrin som lanserades av Kim Il-sung på 1950-talet och som gick ut på politisk självständighet, ekonomisk självförsörjning och militärt oberoende. I praktiken skulle allt visa sig svårt att uppnå (även om ett operationellt kärnvapenprogram drastiskt skulle minska det militära beroendet).
I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet. Det är en inte helt ogrundad beskrivning. 1969 kunde det ha blivit verklighet när den nordkoreanska militären sköt ned ett amerikanskt spionflygplan i sitt eget luftrum. USA:s dåvarande president Richard Nixon bedömde dock riskerna som alltför stora för att skrida till verket.
Men trots dessa spänningar fanns återföreningen hela tiden på bordet. 1972 skrevs en gemensam deklaration under som knöt båda parterna till en framtida återförening. Efter att Park Chung-hees diktatur i Sydkorea föll 1981 öppnades möjligheterna till dialog än mer. Men det var efter Berlinmurens fall som en återförening plötsligt framstod som uppnåelig i praktiken. Den sydkoreanske presidenten Roh Tae-woo var inte en lika besatt antikommunist som sina föregångare och lade grunden för ett avtal med Pyongyang. 1991 blev båda länderna medlemmar i FN och samma år undertecknades ett avtal om ”försoning, ickeaggression, utbyte och samarbete”.

Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet

Sovjetunionens fall öppnade ett unikt fönster i relationerna mellan Nordkorea och väst. George Bush den äldre och Mikhail Gorbatjov kom överens om att dra tillbaka alla kärnvapen från den koreanska halvön. Nordkorea stod plötsligt utan sin mäktiga beskyddare och hade möjligheten att antingen närma sig sin granne i söder och väst på lika villkor eller att isolera sig och räkna med Kinas beskydd. 1992 skickade Kim Il-sung en representant till New York för att meddela USA att hans regering var beredd att ge upp sitt krav på att USA drar tillbaka sina trupper från Sydkorea i utbyte mot garantier för Nordkoreas existens. President George Bush svarade med tystnad. Det var då Kim Il-sung övertygades om att Washington vill utradera Nordkorea från kartan. Han valde därför att sjösätta ett kärnvapenprogram som en garant för nationens överlevnad.

 

Kärnvapen som avskräckningsmedel

I slutet av 1980-talet hade Kim Il-sungs regering med stöd av Sovjetunionen inlett ett kärnkraftsprogram för att göra sig mer självförsörjande. Likt Iran började man i hemlighet att rikta in programmet på utveckling av kärnvapen, bland annat med stöd av Pakistan. Sovjetunionens kollaps, Kinas sentida ekonomiska utveckling – som har inneburit att Nordkoreas säkerhet har försvagats ytterligare – och USA:s dubbla invasioner av Irak och Afghanistan, och nu senast angreppen mot Syrien, har bara stärkt det nordkoreanska ledarskiktet i sin övertygelse att kärnvapen är den enda garantin för landets säkerhet.
USA, vars utrikespolitik har ickespridning av kärnvapen som övergripande ledprincip, har sedan dess sett Nordkorea som ett hot mot sin egen säkerhet. 1994 skedde ett försök från USA:s sida att övertala regeringen att upphöra med programmet. Ett avtal undertecknades om ett frysande av plutoniumproduktionen i utbyte mot hävda sanktioner, normaliserade relationer med USA samt assistans med energitillförsel. Men ingen av parterna respekterade avtalet. Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet samtidigt som de officiellt följde förbudet mot detsamma under det internationella atomenergiorganet IAEA:s övervakning.

Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet.

Under samma tid tillträdde Kim Young-sam som president i Sydkorea. Han var, likt de flesta amerikanska presidenter, övertygad om att den nordkoreanska regimen kommer att falla av sig själv och inledde en hårdför politik mot grannen, något som knappast förbättrade läget norr om gränsen. I Nordkorea präglades andra halvan av 1990-talet av kris och över en miljon människor dog i en svältkatastrof vars sviter märks av än i dag. Det var bara den hårda repressionen och befolkningens nationalistiska reflexer som hindrade att regeringen föll.
Svälten ledde paradoxalt nog till ökat samarbete mellan de två länderna som båda hade fått nya ledare – Kim Jong-il i Nordkorea 1994 och Kim Dae-jung i Sydkorea 1998. Den senare inledde den så kallade ”solskenspolitiken” som präglades av dialog och ekonomiskt samarbete med grannen. Bland annat öppnades en gemensam turistattraktion och den gemensamma industrizonen Kaesong på nordkoreansk mark med sydkoreanska företag. Men denna solskenshistoria skulle tyvärr inte bli långvarig.
2002 förklarade USA:s president George W. Bush att avtalet från 1994 var brutet med argumentet att Nordkoreas kärnvapenprogram hade gått in i en operationell fas. Det var inte sant, vilket senare också uppdagades för den amerikanska underrättelsetjänsten. Men Bush strategi att med en lögn få till stånd en konfrontation mellan länderna så att regeringen skulle destabiliseras och till slut falla fick motsatt effekt. I praktiken befriad från avtalet genomförde Kim Jong-il landets första provsprängning 2006. Sedan dess har ytterligare fyra sprängningar genomförts, varav två förra året.

 

Kort- och långsiktig strategi

USA:s politik gentemot Nordkorea har länge präglats av extrem kortsiktighet. Nordkoreas regering har däremot, tvärtemot den allmänna uppfattningen, alltid opererat långsiktigt. Enligt den franske Nordkorea-experten Philippe Pons stämmer bilden av Nordkoreas regering som oberäknelig och irrationell helt enkelt inte. Varken det faktum att landet sedan Kim Il-sungs tillträde har odlat en personkult som saknar motstycke och som fick Göran Persson att kalla det en ”nekrokrati”, eller det faktum att befolkningen lever i konstant skräck för att skickas till arbetsläger eller avrättas, som skildras i vittneslitteratur såsom den på svenska nyligen utkomna novellsamlingen Anklagelsen av pseudonymen Bandi, eller ens rykten om att den nuvarande ledaren Kim Jong-un, likt vilken Bondskurk som helst, ska ha kastat rådgivare åt hundarna och låtit avrätta generaler med luftvärnskanoner och eldkastare, motsäger det faktum att Nordkoreas politik följer en överlevnadslogik och i hög utsträckning är en direkt reaktion på USA:s och Sydkoreas politik.
USA:s ledarskikt präglas i sin tur av en påfallande brist på förståelse för konfliktens dynamik. Det beror till viss del på det demokratiska styrelseskickets natur där en ny president helt kan lägga om utrikespolitiken beroende på vilken politisk övertygelse hen har, vilket framförallt den sydkoreanska historien vittnar om. Men i USA:s fall präglas politiken sedan minst tjugo år av en anmärkningsvärd tondövhet. Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet. Det skulle innebära att regeringen inte längre kan legitimera det lidande som folket utsätts för till förmån för landets försvar, men också att landet gör sig sårbart för en invasion likt den i Irak.

I Sydkorea finns ultramoderna missilsystem, inklusive det nyligen installerade THAAD-systemet, och 29 000 amerikanska trupper. USA, som till en början utförde militärövningar tillsammans med den sydkoreanska militären för att främst bekämpa infiltrationen från nordkoreanska specialstyrkor, har sedan 2013 ändrat målet med övningarna. I dag övar man med kärnvapenbestyckade ubåtar, bombplan som kan utrustas med kärnvapen, jaktplan och jagare utrustade med avancerade anti-missilsystem. Inför ett sådant hot precis intill de egna gränserna borde det inte överraska någon att Nordkoreas regering, vars beteende på intet sätt är mindre hotfullt, ser sig berättigade att fortsätta utföra kärnvapenprover.

 

Kinas dubbla roll

Den nordkoreanska regeringens mål är att bli erkänd som kärnvapenmakt likt Pakistan, Indien, Israel och andra i militära sammanhang ”mindre” länder. De vill ha säkerhetsgarantier och normalisera relationerna till USA. Enligt journalisten Martine Bulard skulle det enda alternativet vara ett avtal liknande det som Barack Obama nyligen slöt med Iran. Men för det krävs att USA överger sin konfrontatoriska linje och inlåter sig på bilaterala förhandlingar med Nordkorea, vilket man hittills har vägrat. En skillnad är dock att Iran inte hade Kina vid sin sida.
Kina har alltid spelat en motsägelsefull roll i frågan om Nordkorea. Regeringen röstar lydigt för sanktioner i FN:s säkerhetsråd varje gång en ny provsprängning genomförs men i praktiken genomför man dem bara halvhjärtat. Efter det senaste kärnvapentestet röstade man återigen för nya sanktioner men samtidigt fortsatte Beijing att leverera bland annat förnödenheter och olja till Nordkorea. Det är därför inte fel av Donald Trump att peka finger åt just Kina.
Ända sedan Berlinmurens fall har Kina hållit Nordkorea under armarna. Landet är med stor marginal Nordkoreas största handelspartner och besitter därför starka påtryckningsmedel. Men Kina har också andra prioriteringar än USA, vilket Pyongyang spelar på. Kina är inte positiva till att Nordkorea skaffar kärnvapen, men ännu mindre vill man pressa regeringen och isolera den så att landet kollapsar. Det skulle innebära en risk för inbördeskrig vid gränsen till den kinesiska regionen Yanbian där många etniska koreaner bor. Men det skulle framförallt innebära en risk för att de koreanska republikerna återförenas på Sydkoreas villkor och att amerikanska trupper plötsligt skulle stå vid Kinas gräns.

I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Trots det tjänar Kina heller inte på den nuvarande upptrappningen. I april upphörde man därför med kolimporten från Nordkorea, även om man ökade importen av andra varor. Nordkorea ses alltmer som ett hot mot den nationella säkerheten även i Kina, som har utvecklat relationerna med både Sydkorea och Japan på senare år. Det är symptomatiskt att Kinas president Xi Jinping aldrig har träffat Kim Jong-un men både sina sydkoreanska och japanska kollegor. Till skillnad från USA som alltjämt vill kuva Nordkoreas regering med våld vill dock Kina att Nordkorea utvecklas ekonomiskt och integreras i den globala ekonomin för att reducera riskerna för destabilisering. Det skulle innebära att frågan om kärnvapen diskuteras som en av flera punkter inom ramen för ett övergripande avtal.

 

En osannolik återförening

Det finns visst fog för den kinesiska strategin. I media, som tenderar att fokusera på de mest uppseendeväckande aspekterna av Nordkorea, såsom arbetslägren, disciplinerade militärparader eller bisarra historier om ledarskiktets grymhet, talas det sällan om de framsteg som faktiskt har skett i landet. När Kim Jong-un kom till makten 2011 genomförde han flera reformer som har förbättrat landets ekonomi. Efter att brutalt ha kväst all opposition och konsoliderat sin makt förbättrade han relationerna till Japan, till exempel genom att släppa flera av de kidnappade japanska medborgare som tidigare regeringar använde som spioner. Japan har i utbyte lyft vissa sanktioner mot landet. Kim Jong-un har även nått en uppgörelse med Vladimir Putin om den skuld som landet har haft till Ryssland sedan Sovjetunionens dagar och Putin gick med på att skriva av 90 procent av den. I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Den förbättrade ekonomin skulle i förlängningen också kunna innebära att en framtida återförening mellan Nord- och Sydkorea blir mer sannolik. Men det skulle förutsätta en djup attitydförändring i Sydkorea, där många konservativa fortfarande hoppas att grannen i norr ska gå samma öde till mötes som Östtyskland. Så sent som 2014 presenterade den förra presidenten Park Geun-hye under ett tal i östtyska Dresden en plan för en fredlig återförening helt på Sydkoreas villkor.
Men jämförelsen med Öst- och Västtyskland haltar betänkligt. Till skillnad från de länderna har Nord- och Sydkorea befunnit sig i krig med varandra, ett krig som dessutom formellt aldrig har upphört. Trots en gemensam historia och kultur lever ett djupt hat mellan de två länderna kvar. Samtidigt är Nordkorea fortfarande extremt underutvecklat i jämförelse med Syd. Den västtyska ekonomin var fyra gånger så stor som den östtyska – den sydkoreanska ekonomin är 60 gånger större än Nordkoreas. Det är inte konstigt att många framförallt unga sydkoreaner som har svårt att etablera sig i det sydkoreanska samhället inte vill betala för 25 miljoner fattiga nordkoreaner. Trots att Sydkoreas nye socialliberale president Moon Jae-in har nordkoreanska föräldrar är det ett faktum att nordkoreanska flyktingar i Sydkorea diskrimineras och tvingas ta de sämsta jobben. Det vittnar om att förutsättningarna för en lycklig återförening är långt ifrån uppnådda.
Oavsett om man någon gång i framtiden väljer att göra verklighet av det nordkoreanska förslaget om en konfederation eller förslaget om en EU-liknande federation, som många progressiva sydkoreaner omhuldar, krävs en rejäl militär nedtrappning från alla sidor. Så länge Donald Trump är president i USA lär det dock inte bli aktuellt. Så sent som förra veckan hotade han med ett ”väldigt strängt svar” på Nordkoreas senaste missiltest och i helgen flög amerikanska bombplan över halvön i en tydlig styrkedemonstration. Men manöverutrymmet är litet även för Trump. Philippe Pons påminner om att USA måste ha tre parametrar i åtanke: Nordkoreas ledare är inte irrationella men beredda att ta risker, regimen är inte på väg att kollapsa, och den kommer inte att ge upp sina kärnvapen. Samt att varje attack kommer att besvaras med en motattack.

Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara av krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sin sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men det där är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka det.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)