Alla som följde norska valet 2013 på TV kommer ihåg detta ögonblick: Siv Jensen, Fremskrittspartiets ledare, går upp i talarstolen och skriker så högt hon kan: MORNA, JENS! (”hejdå, Jens”). Jens Stoltenbergs (Arbeiderpartiet) statsministerperiod var slut. Siv Jensen var mer än redo. Nu var det äntligen deras tur.
Fremskrittspartiets motsvarighet finns inte i Sverige. Visst kan man ibland jämföra dem med Sverigedemokraterna, men de historiska och kontextuella skillnaderna är stora (en jämförelse med det kortlivade missnöjespartiet Ny Demokrati vore kanske mer träffande). Frp bildades redan 1973. Den bärande idén var mesta möjliga ekonomiska liberalism. Ett liberalt parti till höger om Høyre (motsvarande Moderaterna), ännu större motståndare mot skatter, avgifter och offentlig styrning än Høyre. Redan i sitt första val fick partiet 5 procent. Mot slutet av 90-talet började det gå riktigt bra för partiet – sedan dess har man stabiliserat sig som Norges tredje största parti.
Invandringsfientlighet
Det är emellertid inte ekonomisk liberalism som har varit partiets viktigaste kännetecken under de här 20 åren. Fremskrittspartiet är mest känt för sin hårda invandringspolitik. För inte att nämna sin hårda invandringsretorik. Frp är partiet som först ”vågade ta debatten”. Nu, när de flesta partierna mer än vågar ta denna debatt (”vi kan inte hjälpa alla”, ”vi måste ställa krav”, ”de som kommer hit måste anpassa sig”), säger Fremskrittspartiet: Vad var det vi sa?
På många sätt är Frp typiska populister. Man vill ha bättre sjukvård, mer pengar till polisen och lägre alkoholpriser. Människor ska få bestämma mer över sina liv, politikerna ska inte bestämma vilket åldershem som ”passar dig bäst”. Invandrarna ska inte få komma här och få försörjningsstöd när norska äldre lider på slitna äldreboende. Inte komma hit och få arbete när fler och fler norrmän saknar jobb. Någon jävla ordning måste det vara. På det här sättet har Frp fått hundratusentals röster från besvikna äldre, före detta socialdemokrater å ena sidan och (i huvudsak) män från arbetarklassen å andra sidan, som känner sig förbisedda av resten av den politiska eliten.
Ekonomisk missnöjespolitik
Men det finns också en annan viktig väljargrupp för Frp – en osympatisk grupp rika, vita män. Den här gruppen vet att det inte kommer bli någon bättre sjukvård, mindre kriminalitet eller ekonomisk förbättring för slitna arbetare med Frp. De vet att det är ekonomisk liberalism, privatisering och mindre skatt som fortfarande är partiets kärna och de röstar på Frp av just den anledningen. De lutar lite mer åt höger och är ännu mer emot välfärdsstaten än sina business-kompisar i Høyre.
Den som äger en Porsche 911 Turbo i Norge får i år 200 000 kronor i skattelättnad. Varsågod
Och självklart är det dessa mäns önskemål, och inte arbetarnas eller de besvikna äldres, som har blivit tillgodosedda under de senaste fyra åren. De allra rikaste i Norge har länge haft anledning att festa (det har man ju ofta om man är stenrik) och med Høyre och Frp i regeringen har de kunnat höja musiken och skaka loss än mer. De 1 000 rikaste i Norge har, efter att förmögenhetsskatten reducerats, fått 800 000 kr mer om året. Arvsavgiften har regeringen tagit bort helt. Statens bolagsdirektörer har fått en miljon i löneökning och det har blivit mycket billigare att köra lyxbil. Den som äger en Porsche 911 Turbo i Norge får i år 200 000 kronor i skattelättnad. Varsågod. Hälsningar Høyre och Fremskrittspartiet. De två partiernas respektive slagord är ”Muligheter for alle” och ”For folk flest”.
Naivitet öppnade för regeringsmakt
Apropå möjligheter för alla: med regeringsmakt fick Fremskrittspartiet äntligen göra allvar av sin restriktiva invandringspolitik. Det innebar att de fick accelerera en politik som redan var rasistisk och alltför sträng (Norge fick även under sossarnas regeringsinnehav kritik av FN för att vara för hårda.) Invandringsminister Sylvi Listhaug från Frp vill att Norge ska vara bland de länder det är svårast att ta sig till och få stanna i. I sitt senaste utspel menade hon att asylsökandes mänskliga rättigheter borde kunna förbises i de fall där dessa rättigheter ”försvagar norrmäns säkerhet”. Tyvärr är inte sådana utspel särskilt förvånande – detta har blivit vardagsmat i offentligheten i Norge. Sedan omvandlas dessa kommentarer till politik och det öppnas nya rum för vad man får säga och göra mot icke-vita människor.
För inte så länge sedan var det för många otänkbart att Fremskrittspartiet skulle hamna i regeringsposition. ”Inte de!” sa många. ”De är ju helt galna!”, ”Då flyttar jag utomlands!”, var vanliga kommentarer i vänsterkretsar. En annan, som man ofta kunde höra på universitetet, var: ”Kanske är det bra om de får prova, då kommer folk se att det inte funkar”. Detta tror jag bara man kan säga om man är väldigt privilegierad eller väldigt naiv. Om Frp:s politik fungerar eller inte beror på vilket samhälle man vill ha. Det som i alla fall är säkert är att de sociala och ekonomiska klyftorna i Norge ökar. Och vi vet att i samhällen med stora skillnader ökar risken för att högern och högerpopulisterna
vinner val.