Luleåbiennalen fortsätter att stå fast förankrad i lokala konflikter och kamper. Tillsammans med nästan trettio konstnärer visar årets upplaga upp nya verk på väntade och oväntade platser i en av de i särklass största konsthändelserna i år.
Det var för två år sedan som Konstfrämjandet beslöt att blåsa liv i den sedan många år insomnade Luleåbiennalen. Årets upplaga har fått titeln ”Tiden på jorden” och tar ett grepp om samtidskonsten och en ny sorts realism.
– Vi tänkte mycket på det där med att vi har så svårt att föreställa oss en annan värld, att något annat eller bättre inte är realistiskt. Vi vill lyfta en konstnärlig ambition att göra världen hel och begriplig, det är en för oss ny sorts realism. Eller som situationisterna formulerade det i slutet av sextiotalet: var realistisk, begär det omöjliga, säger Karin Bähler Lavér som är curator för årets upplaga tillsammans med Asrin Haidari och Emily Fahlén.
Biennaler, stora utställningar med många inblandade konstnärer, kan ofta vara ambulerande och inte alltid nödvändigtvis förankrade i platsen där de äger rum. Det motsatta gäller Luleåbiennalen, där historiska förlopp, politiska stråk, lokala berättelser och kamper som ägt rum på väster- och norrbottnisk mark är fundamentet på vilken biennalen vilar. I centrum för förra upplagan stod bland annat attentatet mot Norrskensflammans redaktionshus 1940, då fem personer mördades av högerkrafter.
Luleås strategiska läge och Sveriges neutralitet under andra världskriget utgjorde två skäl till att Luleå blev tyskarnas logistiknav. Konstnären Susanna Jablonski, som kommer att visa nya verk i Havremagasinet, har till exempel tittat närmare på de så kallade ”tyskmagasinen” i Karlsvik utanför centrala Luleå. Där förvarade nazisterna material för vidare transport till Norge och Finland. För ett par år sedan brann magasinen ner till grunden och bara förbränt bråte, smält glas och metallskrot blev kvar. Bevis för Sveriges hållning under andra världskriget utraderades. Susanna Jablonski har undersökt platsen och samlat in de brända fynden som ser ut som abstrakta skulpturer men också tjänstgör som vittnesmål och påminnelser. En installation som ställer frågor om vad som räknas som viktig historia.
Bland övriga bidrag märks konstnären Erik Thörnqvist som har hittat superåttafilm från sin farfar från tiden då han konstruerade en väg på uppdrag av rymdforskningsstationen Esrange i Övre Soppero som går rakt över ett samiskt vinterviste. Vägen var till för utrymning i händelse av nedfallande skrot från rymden.
Tommy Tommie, vars bilder visas i flera av biennalens utställningar, tillhörde en grupp fotografer som kallade sig Bildaktivisterna. Mellan 1968 och 1971 dokumenterande han från händelsernas centrum, från demonstrationer, gruvstrejken och landexploatering. Bilderna satte han samman till (den aldrig publicerade) boken Norrbotten ska leva.
Konstnären Beatrice Gibsons film för biennalen, Two sisters who are not sisters, är baserad på ett manus av Gertrude Stein från före andra världskriget som reflekterar över hur vi kan relatera till varandra i en fascistisk tid.
Gibson gjorde filmen i samband med att Jair Bolsonaro blev vald till president i Brasilien.
Asrin Haidari berättar att de under arbetet med årets biennal även funnit andra särskilt laddade platser att utgå ifrån.
– Vita duvan, det förra länsfängelset, till exempel. Vi hade gått förbi där många gånger eftersom det ligger i centrala Luleå. Inför den här biennalen kikade vi in och upptäckte att allt är bevarat som när det var i bruk. Där finns en intressant kvinnohistoria. Bland annat hölls kvinnor som dräpt sina barn inlåsta där.
Kompositören Maria W Horn har gjort ett ljudverk som en påminnelse om hur rösten och sången användes som kommunikationsmedel i fängelset. Sång kom senare att förbjudas för de intagna, men en pastor som tyckte att de skulle höra psalmer sjöng för dem. Det månghörniga tornrummet (Sveriges enda panoptikon) ger också upphov till ljudstudsar som skapar körklang med en enda röst.
