Inför första maj i år läser jag om Bertolt Brechts ”Questions from a worker who reads”. Dikten består av en serie frågor: vem eller vilka byggde de mytologiska palatsen och underverken? Vem eller vilka står bakom segrarna, kungarna och hjältarna? Eller snarare: vems berättelse överlever historien? Arbetarna är dolda och anonymiserade, menar dikten, men alltid centrala. Det är arbetarna som egentligen äger historien – och därför också framtiden.
I dessa tider står en särskild rad från dikten ut: ”Även i det mytiska Atlantis, natten då havet svalde den/Skrek de drunknade ut efter sina slavar”. Även under en katastrof förväntas vissa underkasta sig dem som skriker högst. Samma sak gäller också för den pågående pandemin.
För några dagar sedan dog en sjuksköterska av covid-19. Kvinnan, som ska ha vårdat folk som hade sjukdomen, skrev innan hon testades: ”Be för mig att resultatet är negativt så vi kan fortsätta att ta hand om dem som behöver oss”.
Inom äldrevården rapporteras det att folk går till jobbet trots att de är sjuka. Det finns inget alternativ. Så ser det även ut i hemtjänsten, där folk arbetar utan skyddsutrustning och exponeras för smittan. De tar en oerhörd risk, men istället för bättre arbetsvillkor – som sjuksköterskor och undersköterskor inom äldreomsorgen och hemtjänstarbetare har propagerat för i flera år – får man hyllningar eller utskällningar. Ses som hjälte eller smittspridare. Men egentligen är arbetarna inom omsorgen fångade av samhällsordningen: de måste gå till jobbet för att överleva, men de riskerar att inte överleva om de går till jobbet.
Under en katastrof förväntas vissa underkasta sig dem som skriker högst. Samma sak gäller också för den pågående pandemin
Om pandemin har belyst någonting är det själva nyliberalismens grund: pratet om valfrihet döljer att den handlar om att begränsa folks val. Begränsning, exploatering och bestraffning, som när Ebba Busch försöker få svensksomaliers utsatthet för viruset att handla om integration snarare än klass, tillgång till vård och exponering i yrkeslivet.
Det här är rätt tid att prata om villkoren för dem som har samhällsbärande yrken – inte bara under pandemin, men också efter. Vad innebär det att faktiskt kunna välja – vad man vill göra av sitt liv, sin tid, sin kropp? Hur skapar vi ett samhälle som vilar på den tanken?
Det är en märklig första maj i år. Inga tåg, inga demonstrationer, inga plötsliga möten på gatan och under plakaten. Men det är tydligare än någonsin vad svaret på Brechts dikt är. Vem håller Atlantis över ytan? Arbetarna. Hos vem ligger då makten? Hos dem.