De parallella system som vuxit fram i och med #Metoo har inte varit det bästa alternativet, det har varit det enda. Men våra berättelser får inte vara det enda vapen vi har i kampen mot patriarkatet.
Det beskrivs som en revolution, som en spik i patriarkatets kista. #Metoo får oss att känna att något är på väg att hända, men vad? Kvinnor från olika branscher avlöser varandra i upprop. Med berättelser och med systerskap. De vill ta tillbaka makten över sina kroppar och liv från männen som utnyttjat dem. Men vi får inte glömma: det som uppvisas i #Metoo är det ultimata uttrycket för maktlöshet.
Vi har inget utom våra berättelser. Vi har provat alla instanser när vi har utsatts, eller så har vi inte vågat för att vi redan vet hur det kommer sluta. Instanserna vi kunnat vända oss till har visat sig vara befolkade av människor som är fast i eller nöjda med patriarkala strukturer. Som en partisekreterare som inte vill skapa konflikt med en närstående politisk organisation, som en chefredaktör som inte vill uppröra eller anklaga en uppskattad kolumnist, som en teaterchef som inte vill vara utan den store manlige stjärnan.
Men plötsligt betyder våra berättelser något; män förlorar sina jobb. Våra ord som inte betytt något för rättsväsendet skapar plötsligt stora efterskalv i media och på arbetsplatser. Det är inte tack vare de traditionella systemen eller rättsväsendet detta blivit möjligt, utan tack vare en samlad kollektiv styrka. Vi hade inte haft något utan varandra. Och när alla nuvarande system och strukturer sviker, så har vi skapat ett eget system. Därför är #Metoo framför allt ett sätt att gå runt det patriarkala systemet och skapa ett eget, parallellt – där vi sätter reglerna. I den nya gemenskapen skapas en egen kultur som inte är befläckad av gamla unkna värderingar och dålig kvinnosyn. Men målet kan inte vara ett parallellt system, utan en förändring av det nuvarande.
#Metoo-uppropen är inte den bästa vägen framåt, det har varit den enda vägen framåt. Men nu står vi inför ett vägskäl: vad blir resultatet i framtiden av den här rörelsen? Det här är inte bara en tillfällig eldstrid, utan ett långsiktigt pedagogiskt arbete som vi påbörjat, oavsett om det var vår intention eller inte. En undervisning i vad patriarkatet är. Vi vill aldrig mer utsättas för en chef som kan säga ”jag visste inte”. Ingen man ska kunna hävda att han inte förstår. Samtidigt behöver vi se makten förflyttas på riktigt, så att dagens lektion inte glöms bort i morgon.
Men till dess kommer styrkan i kollektivet behöva kompensera för bristen på makt i samhället. Bristen på makt gentemot chefen, den manliga kollegan och professorn på högskolan. Överallt där maktmissbruk finns och normaliseras, det vill säga i hela det patriarkala samhället. Och vi som enskilda individer är maktlösa inför det, fram tills att vi går ihop. Det säger emot idén om att vi alla kan om vi vill. Men vi kan inget så länge vi inte gör det tillsammans.
