”Borra, fräsa, kapa, skruva, böja, skrapa, hamra, packa. Repetera.” skriver Eric Pettersson i fabriksliv. Foto: Malin Nauwerck.
Tre författare ur den senaste vågens arbetarlitteratur tar grepp på ett Sverige i förändring.
”Ett år har gått, igen. Hur många är det nu? Tiden har uppenbarligen ingen betydelse här.”
Nej, det är inte en rad ur en Beckett-pjäs, utan inledningen till Eric Petterssons fabriksliv från 2015. Jag vet inte om jag ska kalla det för en roman eller en diktsamling eller något mittemellan. Ett jag talar om sin depressiva tillvaro i en fabrik. Vi får inte veta något om honom eller fabriken, varken vad han tillverkar eller vad fabriken heter. Allting är avskalat, kallt, avpersonaliserat.
”Borra, fräsa, kapa, skruva, böja, skrapa, hamra, packa. Repetera.”
På dagarna står berättarjaget i fabriken, på nätterna drömmer han om den. Ibland pratar han med en kollega som fantiserar om att ta över fabriken. Själv drömmer han om att den ska brinna ner till grunden.
fabriksliv är en drabbande liten bok. En stark skildring av alienation och ett av de intressantaste formexperimenten på mycket länge. Den förmedlar prekariatets allt mörkare syn på arbetet. Jag läser fabriksliv tillsammans med två andra nyutkomna böcker: Henrik Johanssons Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse och Freke Räihäs Baggböleri. Tillsammans ger de en bild av arbetarlitteraturens spännvidd just nu. Tre helt olika böcker med tre helt olika tilltal. Men också: tre exempel på hur vital den realistiska litteraturen är i Sverige. Jag ska strax återkomma till det, men först en liten tillbakablick.
För bara tio år sedan hade arbetarlitteraturen inte alls samma bredd som idag. Då dominerades utgivningen av det som litteraturvetaren Åsa Arping har kallat för ”folkhemsromaner”. Bakåtblickande berättelser som skildrade efterkrigstidens Sverige, skrivna på ett rakt och enkelt språk. Ofta var böckerna ett slags familjekrönikor. Typiska var Elsie Johanssons Nancy-svit och Kjell Johanssons trilogi om de utsatta. Men så hände det något runt 2008–2009. En yngre generation arbetarförfattare trädde fram och berättade om sin tillvaro här och nu. Om sina erfarenheter av ett allt hårdare arbetsliv; att gå som timmis i äldrevården eller jobba via bemanningsföretag i industrin. Det började med Kristian Lundbergs Yarden och Johan Jönsons Efter arbetsschema. Sedan kom arbetslivsskildringarna i rasande takt: Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här, Marie Hållanders Tjänster i hemmet, Jenny Wrangborgs Kallskänken – för att bara nämna några.
Varför denna explosion skedde just då är svårt att ge någon entydig förklaring till. Kanske berodde det på en litterär ”trend”, kanske öppnade den ekonomiska krisen portarna för arbetslivsskildringar. Kanske handlade det om ett uppdämt behov att skriva om försämringarna på den svenska arbetsmarknaden sedan 90-talskrisen.
Oavsett vilket innebar uppsvinget en formmässig explosion. I dag kan arbetarlitteraturen se ut nästan hur som helst. Språkmaterialistisk poesi, rapportböcker, poetiska reportage, modernistiska romaner – arbetarlitteraturen är bredare än vad den någonsin har varit. Ta bara en bok som Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse. Den innehåller korttexter från arbetsplatser med en absurd eller fantastisk knorr. Här finns bland annat en omskrivning av prinsessan på ärten (i arbetarversion), en dystopisk historia om ett Sverige där Fredrik Federley är finansminister och en omgjord version av Kafkas Förvandlingen – i vilken en mjölbagge vaknar upp och upptäcker att han förvandlats till en bagare. Jag skulle vilja ordinera boken till alla som tror att arbetarlitteratur måste vara diskbänksrealistisk. Johansson skriver med humor och värme och ofta är hans berättelser författade i sagoform, som om det var en proletärlitteraturens H.C. Andersen som höll i pennan.
Baggböleri är något helt annat. Det är en långdikt om en arbetsplatskonflikt mellan skogsarbetare och skogsbolag i Lossmen/Ekträsk. En märklig berättelse om Sveriges längsta lockout (1924–1931) och en historia om klasskamp, uppoffringar och kamratskap. Men dikten drar också paralleller till i dag: hur papperslösa och bemanningsföretagsanställda utnyttjas på samma sätt som skogsarbetarna utnyttjades då. Baggböleri får mig flera gånger att tänka på 1970-talets arbetarlitteratur som ofta sökte sig bakåt, mot arbetarrörelsens rötter, för att närma sig samtidens problem. Samtidigt är det en modern diktsamling som tidsenligt innehåller en kör av röster.
Vad är det då som binder samman dessa tre nyutkomna böcker? Till stil och innehåll är de ju tämligen olika. Ändå har de något viktigt gemensamt: de utvidgar vår förståelse av vad realism är. När jag läser böckerna kommer jag flera gånger att tänka på en essä om verklighetsåtergivning av Kjell Johansson i antologin Vägval. Där skriver han att realism inte är en form eller en stil, utan ett förhållningssätt till verkligheten. Realism, skriver Johansson, innebär en vilja att avslöja vad som egentligen sker. Jag tror att det är med denna syn som vi ska närma oss böckerna. Sverige är ett land som har förändrats drastiskt de senaste tjugo åren. Genom globalisering och ett hårdnande klassamhälle. Pettersson, Johansson och Räihä visar att det är arbetarlitteraturen som närmar sig den förändrade verkligheten mest frimodigt just nu. De visar att realism kan vara allt från proletära fabler och beckettsk fabrikslyrik till strejkhistorisk dikt.
