Jag läser klart Bortom systemskiftet på tåget mellan Stockholm och Malmö en varm sommardag 2022. Toaletten är smutsig, det trådlösa nätverket är långsamt och tåget försenat. Om vi som samhälle hade bestämt oss för att folk ska åka tåg i stället för att flyga och åka bil i den akuta klimatkrisen, så märks det knappast på detta SJ-tåg. Om något straffas människor för att de väljer tåget. Jag nås av nyheter om ännu en kris i vården. För hundraelfte gången säger sjuksköterskor upp sig.

Ibland sägs från moderater och socialdemokrater att vi satsar ”mer pengar än någonsin” på vård och skola. Men då räknar man inte med att befolkningen ökat kraftigt eller att stora delar av våra skattepengar går till vinster i privata företag eller kostsamma upphandlingsprocesser. Så det relevanta perspektivet på välfärden, alltså hur mycket vi får ut i effekt per person, fuskas bort. Ett annat argument från höger är att det inte alls var bättre förr. För den som åkte SJ-tåg på monopolets tid, säg 1982, så var det inte så muntert heller. Kanske inte, men sedan dess har Sveriges BNP ökat med 469 procent (!), samtidigt som tekniken utvecklats i rasande takt. Alla dessa kvasiargument finns där för att dölja ett beklagligt faktum: att vi är rikare än någonsin, medan fler och fler områden präglas av attityden att vi inte ”har råd”. Framförallt diskuterar vi inte längre att staten Sverige fördärvats genom missriktad högerpolitik. Allt skylls på invandringen. Antologin Bortom systemskiftet handlar om hur nyliberalismen tog över i Sverige, vilka som drabbats av effekterna, och hur lagarna anpassats för att fortsätta på samma väg. Det är en värdefull kartläggning av en viktig del i svensk nutidshistoria, och en påminnelse om hur allt – framförallt offentlig verksamhet – hänger samman. Här finns några kapitel som beskriver ett slags kärna, ett DNA från 1980-och 1990-talens debatt om ekonomi och styrningsmodeller som präglar vad som kommer senare.

Ekonomihistorikern Elisabeth Lindberg beskriver hur 1980-talets industridöd av dåtidens liberala och konservativa ekonomer analyserades som en effekt av euroskleros. Genom att staten höll ineffektiva företag under armarna klarade inte europeiska företag längre av konkurrensen med USA och de nya industrinationerna i Asien och Latinamerika. Denna debatt lade fast en syn som sedan kom att bli dominerande och låg bakom det faktum att svenska socialdemokratiska regeringar i flera årtionden var inställda på att minska statens ekonomiska roll, sluta med en aktiv finanspolitik och minska de offentliga utgifterna. De privata företagen sågs inte längre som föremål för statlig politik, utan som förebilder för offentlig verksamhet.

Statsvetaren Linda Alamaa påpekar att den styrning som präglar offentlig verksamhet idag, new public management, är en slags fusion av den nyliberala övertygelsen att marknadens mekanismer är de mest effektiva och managerialism, idén att offentlig verksamhet ska styras som företag. Båda förenas i att de anställdas inflytande ses som ett problem snarare än en tillgång.

Även det demokratiska inflytandet hålls i den nyliberala modellen i stränga tyglar. Forskaren och skoldebattören Åsa Plesner skriver om hur svenska kommuner skapar en budgetpraxis som tillåter för politiker att lova förbättringar som obönhörligen måste tas från hyvling av den egna verksamheten. Mest drabbar det personalen som alltid förväntas ”göra mer med mindre”.

Många av de kapitel som sedan följer beskriver detaljerat effekterna av underfinansiering, privatiseringar och NPM inom en rad områden – betygsinflation i skolan, tidsbrist och svårighet att mäta kvalitet i den privatiserade äldreomsorgen, svårigheten att få en tillräcklig personlig assistans, en sjukförsäkring som sätter långvarigt sjuka i ekonomiska problem, krav på arbetssökande som är svåra att uppnå för arbetslösa, rättslöshet och väntan för dem som kommer till Sverige som flyktingar och en stenhård bostadsmarknad som inte har plats för låginkomsttagare. Flera kapitel tillför en existentiell dimension: vad händer med människorna som kläms i byråkratins hjul? Vad händer när hela ens liv sätts på paus i väntan på besked? En av denna antologins förtjänster är hur det politiska beslutsfattandet synliggörs: både bakåt genom att placera det i en idémässig och historisk ram, men också framåt genom processerna till de ofta nedbrytande effekterna på människor.

Jag hoppas att Bortom systemskiftet kan bli en start på en diskussion som för var dag blir mer akut eftersom det nyliberala projektet inte bara tappat fart, utan snart kan utmanas på allvar. I den diskussionen kommer det behövas mer av framåtblickande. Trots sina 570 sidor handlar antologin till största delen om själva systemskiftet, inte vad som kan ersätta det. Det finns med, men utan passion. Det är också ett stort fokus på utsatta grupper, som självklart lider mest av högerpolitik, men det skapar ett problem som jag tror bokens författare inte avsett: nyliberalismen verkar inte ha skapat några direkta problem för den breda massan av arbetare och tjänstemän, ett resultat som borde få Timbro att jubla. För om enbart så kallade svaga grupper drabbas så kan högern sova lugnt. En annan paradox för en antologi som är skriven av forskare med erfarenhet av politisk aktivism och som till stora delar handlar om offentlig styrning, är avståndet till det politiska: partier, parlamentarisk strategi, fackföreningarnas utveckling, långsiktigt nätverks- och rörelsebyggande, är närmast frånvarande. I den mån ett motstånd presenteras är det alltid i relativt begränsad och kortlivad, närmast spontan, utomparlamentarisk form. Men med tanke på hur massivt systemskiftet är, krävs betydligt mer än så för att vända matchen.

Aron Etzler

Partisekreterare Vänsterpartiet.