Nytt landskap för Podemos

Utrikes

De senaste åren har i politiskt hänseende varit händelserika i flera europeiska länder. Av dem är Spanien det land där utvecklingen har varit som allra mest omskakande. På mindre än fyra år kommer snart tre parlamentsval ha hållits, och när spanjorerna på söndag går till valurnorna är det i ett på flera sätt annorlunda land än för tre år sedan. För vänsterpartiet Podemos del är situationen särskilt svår: efter att först ha bidragit till att forma utvecklingen tvingas man i dag reagera på en utveckling som drivs av andra aktörer, varav vissa knappt existerade för ett par år sedan. Dessutom har en långdragen inre konflikt gjort att partiet har förlorat mycket av den dynamism som ledde det till dess tidiga framgångar.

Ända sedan grundandet 2014, i kölvattnet av de folkliga protesterna mot nedskärningarna efter finanskrisen, har Podemos präglats av de två huvudsakliga tendenserna i indignados-rörelsen som utgör partiets bas: en reformistisk och transformatorisk. Den första företräds av den prekariserade och tidigare relativt opolitiserade unga medelklass som kom att bli Podemos väljarbas i storstadsregionerna. För detta skikt handlade den politiska striden främst om att ersätta den korrupta politikerklassen med ett nytt garde som förstod vanligt folks problem och inte bedrev politik för att berika sig själva. Den andra tendensen är mer traditionellt radikal och har i stället som mål att omforma det politiska systemet som sådant. Denna tendens tog sig uttryck i tältlägren och råden som grundades under gatuprotesterna, och utvecklades senare till de så kallade Podemos-cirklarna.

Enligt författaren José Antonio Garcia Simon och statsvetaren Jaime Vindel har Podemos ledarskap främjat den första tendensen på bekostnad av den andra. Detta blev uppenbart vid den andra partikongressen 2017 då man i princip fråntog cirklarna all deras makt. I stället satsade man på en toppstyrd struktur centrerad kring partiledaren Pablo Iglesias persona. Orsaken är att ledningen inte ville att partiet skulle få en alltför antikapitalistisk framtoning, eftersom en sådan skulle vara oförenlig med partiets vänsterpopulistiska strategi. Detta val innebar dock också att man marginaliserade de professionella partiaktivisterna eftersom man betraktade dem som alltför ”elitistiska”. Den interna debatten förpassades till onlineomröstningar om sakfrågor medan den dagliga partiverksamheten sköttes av ledningen.

Detta val innebar dock också att man marginaliserade de professionella partiaktivisterna eftersom man betraktade dem som alltför ”elitistiska”

Den populistiska ådran har framförallt företrätts av den tidigare partisekreteraren Íñigo Errejón medan Pablo Iglesias har stått för den mer traditionella klassbaserade traditionen. Denna allians fungerade de första åren när Podemos red på en våg av missnöje med såväl den sittande konservativa regeringen som EU-trojkan. Men efter att ingen ny regering lyckades bildas efter valet i december 2015 blev det uppenbart att en ny strategi behövdes. Under hela våren 2016 låg partiet fast på drygt 20 procent av rösterna, strax bakom socialdemokratiska PSOE. Inför nyvalet i juni det året valde man därför att bilda en allians med det klassiska vänsterpartiet Izquierda Unida under namnet Unidos Podemos. Gruppen kring Iglesias gjorde analysen att det politiska fönster som hade öppnats i och med krisen 2011 nu hade stängts eftersom befolkningen hade vant sig vid den ekonomiska krisen. Podemos hade därför inget annat val än att bli ett vanligt vänsterparti.

Detta ledde till att en spricka för första gången uppenbarades mellan Iglesias och Errejón. För den senare var alliansen ett misstag eftersom Podemos därmed förlorade sin hegemoniska roll och blev del av den traditionella vänstern. Detta bekräftades enligt hans anhängare av det faktum att partiet trots alliansen bara fick 21 procent av rösterna i valet och inte lyckades gå om PSOE som man hade hoppats på. Konflikten mellan ”errejónister” och ”pablister” blev därefter alltmer uppslitande och fick sitt slut först i januari i år då Errejón valde att lämna partiet och i stället ansluta sig till Madrids borgmästare Manuela Carmenas valplattform Mas Madrid. Under hela denna period har Podemos stadigt tappat i väljarstöd, mycket på grund av att partiet inte har kunnat visa upp en enad front. Inför valet på söndag får man knappt 13 procent i mätningarna.

Det finns dock fler orsaker till den elektorala kräftgången än interna bråk. Utvecklingen i omvärlden har på flera sätt bidragit till att försämra Podemos chanser. En första nyckelhändelse var det grekiska regeringspartiet Syrizas kapitulation inför trojkan i Bryssel sommaren 2015. Högerns framgångar i de val som har hållits runtom i Europa sedan dess har gjort att utsikterna för ett gemensamt sydeuropeiskt motstånd mot nyliberalismen har försämrats drastiskt.

Därtill kommer den eskalerande krisen i Venezuela. För Podemos ledarskikt som tidigare hade nära band till regeringen i Caracas har den blivit en allt större börda i takt med att krisen har förvärrats. Trots att Iglesias och Errejón har tagit avstånd från Nicolás Maduros regering på senare tid attackeras partiet regelbundet så fort Venezuela är i mediefokus. Till detta kommer en lika långdragen som osannolik spionhärva som har kulminerat de senaste veckorna.

2015 stals Pablo Iglesias assistents mobiltelefon. Kort därefter började privata meddelanden som skickats mellan Iglesias och assistenten att spridas i högermedia för att misskreditera Podemos ledare. Målet var att omöjliggöra att en koalition med Podemos och PSOE skulle bildas efter valet 2015. Den 27 mars i år avslöjades att en utredning har inletts av stölden. En polisöverste har i en rättegång erkänt att han har spionerat på och bedrivit utpressning mot Iglesias och andra politiska mål på uppdrag av högt uppsatta politiker i det konservativa partiet Partido Popular (PP). Enligt domaren i målet misstänks mobiltelefonen ha stulits av anställda vid inrikesministeriet, som då styrdes av regeringspartiet PP.

Det märkvärdiga är hur samtliga delar av den spanska oligarkin, från politiker i regeringspartiet till polisväsendet och den konservativa mediesektorn, aktivt slöt sig samman för att med olagliga medel sabotera för Podemos och vänstern. Inte heller PSOE som sitter i minoritetsregering sedan i somras är fläckfria. Så sent som för ett par veckor sedan tvingades regeringens biträdande kommunikationschef avgå sedan det avslöjats att han som tidigare redaktör hade hanterat information från den stulna telefonen.
Hela denna soppa har gjort det svårare för Podemos att nå ut med och fokusera på sina valfrågor. Trots att man har försökt vända saken till sin fördel tycks frågan bara ha bidragit till en viss mättnad med Podemos hos väljarkåren.

De allra viktigaste händelserna har dock ägt rum på det identitära planet. Ända sedan det stod klart att Katalonien skulle hålla en folkomröstning om självständighet i oktober 2017 har det spanska samhällslivet i princip kluvits itu av frågan. Strax efter omröstningen och den brutala polisrepressionen som hade beordrats från Madrid började spanska flaggor synas på balkonger och i fönster runtom i landet, något som annars är ovanligt på grund av flaggans kopplingar till Francoregimen. Plötsligt hade den spanska nationalismen vaknat. Bara dagar efter omröstningen gav kung Felipe VI i ett tv-sänt tal de katalanska separatisterna hela skulden för den uppslitande konflikten. Polariseringen gynnade inte Podemos som hade intagit en pragmatisk hållning: man var för en folkomröstning men rekommenderade katalanerna att rösta för att stanna kvar i ett ”plurinationellt” Spanien. Rösttappet har sedan dess gynnat PSOE som har drivit en mycket hårdare linje i Katalonienfrågan och nu får närmare 30 procent i mätningarna.

I dag är Vox huvudfiende ”kulturmarxismen”, ett sedvanligt hjärnspöke för den nyvakna internationella extremhögern. Detta tar sig uttryck i ett hat mot alla traditioner som kan förknippas med vänstern

Det politiska samtalet som därefter kom att domineras av frågor om nationell och regional identitet i stället för åtstramning och fattigdom gjorde dock att vänstern i stort förlorade det politiska initiativet. I stället började de konservativa partierna PP och Ciudadanos att tävla om vem som kunde visa sig mest pålitlig som beskyddare av den spanska nationens enighet. Efter att bilderna på kravallpoliser som buntar ihop katalanska väljare, unga som gamla, kablades ut ökade stödet för Mariano Rajoys PP-regering hos den högerlutande delen av väljarkåren något. Men hotet om en splittring av nationen var för starkt för att de traditionella högerpartierna helt skulle kunna suga upp missnöjet.

I december förra året fick det lilla högerextrema partiet Vox elva procent av rösterna i regionalvalet i Andalusien. Det var uppseendeväckande på fler än ett sätt. Ända sedan övergången till demokrati 1978 har Spanien (och Portugal) varit befriade från några betydande högerextrema partier och rörelser. Inte ens efter finanskrisen och den påföljande eurokrisen som drabbade länderna särskilt hårt upplevde extremhögern den typen av renässans som den hade gjort i till exempel Grekland. Slutsatsen att Spanien därför skulle vara immunt mot sådana ideologier, som har hävdats på flera håll, är dock förhastad.

Som europaparlamentarikern Miguel Urbán Crespo från Podemos har påpekat karaktäriseras den spanska extremhögern av sin ”frånvarande närvaro” som ”döljer den neokonservativa och främlingsfientliga frankismens fortlevnad”. Denna fortlevnad har de senaste 40 åren kunnat pågå ostört inom Partido Populars hägn där extremhögern har utgjort en av de flera konservativa tendenserna. Vox genombrott är därför en viktig händelse i Spaniens moderna politiska historia. Det faktum att det ägde rum i Andalusien som är landets folkrikaste region och traditionellt PSOE:s starkaste fäste är också symboliskt viktigt. Med Vox hjälp lyckades man för första gången sedan återgången till demokrati bilda en högerregering i regionen.

Vox bildades 2013 av en tidigare ledare för Partido Popular med målet att samla väljare som var missnöjda med regeringspartiets alltför mjuka politik. Partiet lyckades dock inte och hamnade snabbt i kris. Året därpå blev Santiago Abascal ny partiledare. Under hans ledarskap började partiet vrida sitt fokus från traditionella konservativa frågor till reaktionära värderingar förknippade med den postmoderna extremhögern. I dag är Vox huvudfiende ”kulturmarxismen”, ett sedvanligt hjärnspöke för den nyvakna internationella extremhögern. Detta tar sig uttryck i ett hat mot alla traditioner som kan förknippas med vänstern. Bland dessa ingår av någon anledning alla tendenser till nationell separatism, som i partiets värld förknippas med ”röd” politik. Vox säger sig i sin tur försvara ”la hispanidad”, spanskheten – en grumlig föreställning om den historiska spanska identiteten med tydliga koloniala övertoner. Partiets allra viktigaste måltavlor är dock HBTQ-rörelsen och feminismen.

De senaste åren har Spanien, till råga på allt annat, genomgått vad som kan beskrivas som ett feministiskt uppvaknande. Det uppmärksammade gruppvåldtäktsfallet med den så kallade ”Vargflocken” under tjurrusningen i Pamplona 2016, då fem män våldtog en ung kvinna, är bara ett av flera fall av sexuellt våld mot kvinnor som har skakat det spanska samhället de senaste åren. Kvinnostrejker, MeToo-vittnesmål och otaliga feministiska demonstrationer har sedan dess gjort att kvinnofrågan har hamnat högt på dagordningen. Detta till den grad att Unidos Podemos till och med har bytt namn till det mer feminina Unidas Podemos. PSOE meddelade i sin tur i förra veckan att de kommer att gå till val på att kriminalisera sexköp, bekämpa surrogatmödraskap och införa en delad föräldraförsäkring i ett försök att locka den kvinnliga delen av de 40 procent av väljarna som inte har bestämt sig för hur de ska rösta än.

Enligt Vox har fokuset på kvinnofrågor och feminism i Spanien lett till vad de beskriver som en häxjakt på män ledd av ”feminazis”. Därför vill de bland annat riva upp existerande lagstiftning om våld i nära relationer och inskränka aborträtten. Med sitt fokus på eliten – den politiskt korrekta i detta fall – och sitt motstånd mot invandring har partiet även lyckats kanalisera det politiska missnöjet och vinna röster inom arbetarklassen där många tidigare hade röstat på Podemos.

I ett landskap präglat av identitetsfrågor och kulturkrig, vare sig de handlar om nationell tillhörighet eller genuspolitik, har vänstern av naturliga skäl uppförsbacke. Podemos ser därför ut att göra ett misslyckat val. Trots att partiet i höstas ingick ett budgetsamarbete med PSOE vilket skulle kratta vägen för en vänsterkoalition är det högern som har vind i seglen. Vox som för ett halvår sedan knappt fick över en procent av rösterna ser nu ut att få över tio procent nationellt. Detta genombrott har i sin tur fått PP och Ciudadanos att radikaliseras. I Spanien där fascismen aldrig riktigt försvunnit eftersom ingen utrensningsprocess skedde vid övergången till demokrati finns heller inga större hinder för de konservativa partierna att inleda ett samarbete med Vox. Ett tecken på det är att PP:s nye partiledare Pablo Casado vägrar att kalla partiet extremhöger.

Ännu finns inget formellt samarbete etablerat mellan de tre konservativa partierna. Men oavsett utgången kommer Spanien, som för bara tre år sedan gick från ett tvåpartisystem till ett fyrpartisystem, snart att ha fem partier, varav ett konkurrerar på samma territorium som Podemos. Möjligheterna att driva framgångsrik vänsterpopulistisk politik i Spanien lär därför bli sämre framöver.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.