Utrikes 26 april, 2019

Nytt landskap för Podemos

För tre år sedan såg Podemos ut att kunna kullkasta det spanska partisystemet. I dag kämpar de i motvind mot såväl spion­samman­svärj­ningar som inre fraktions­strider och en gryende extrem­höger.

De senaste åren har i politiskt hänseende varit händelserika i flera europeiska länder. Av dem är Spanien det land där utvecklingen har varit som allra mest omskakande. På mindre än fyra år kommer snart tre parlamentsval ha hållits, och när spanjorerna på söndag går till valurnorna är det i ett på flera sätt annorlunda land än för tre år sedan. För vänsterpartiet Podemos del är situationen särskilt svår: efter att först ha bidragit till att forma utvecklingen tvingas man i dag reagera på en utveckling som drivs av andra aktörer, varav vissa knappt existerade för ett par år sedan. Dessutom har en långdragen inre konflikt gjort att partiet har förlorat mycket av den dynamism som ledde det till dess tidiga framgångar.

Ända sedan grundandet 2014, i kölvattnet av de folkliga protesterna mot nedskärningarna efter finanskrisen, har Podemos präglats av de två huvudsakliga tendenserna i indignados-rörelsen som utgör partiets bas: en reformistisk och transformatorisk. Den första företräds av den prekariserade och tidigare relativt opolitiserade unga medelklass som kom att bli Podemos väljarbas i storstadsregionerna. För detta skikt handlade den politiska striden främst om att ersätta den korrupta politikerklassen med ett nytt garde som förstod vanligt folks problem och inte bedrev politik för att berika sig själva. Den andra tendensen är mer traditionellt radikal och har i stället som mål att omforma det politiska systemet som sådant. Denna tendens tog sig uttryck i tältlägren och råden som grundades under gatuprotesterna, och utvecklades senare till de så kallade Podemos-cirklarna.

Enligt författaren José Antonio Garcia Simon och statsvetaren Jaime Vindel har Podemos ledarskap främjat den första tendensen på bekostnad av den andra. Detta blev uppenbart vid den andra partikongressen 2017 då man i princip fråntog cirklarna all deras makt. I stället satsade man på en toppstyrd struktur centrerad kring partiledaren Pablo Iglesias persona. Orsaken är att ledningen inte ville att partiet skulle få en alltför antikapitalistisk framtoning, eftersom en sådan skulle vara oförenlig med partiets vänsterpopulistiska strategi. Detta val innebar dock också att man marginaliserade de professionella partiaktivisterna eftersom man betraktade dem som alltför ”elitistiska”. Den interna debatten förpassades till onlineomröstningar om sakfrågor medan den dagliga partiverksamheten sköttes av ledningen.

Detta val innebar dock också att man marginaliserade de professionella partiaktivisterna eftersom man betraktade dem som alltför ”elitistiska”

Den populistiska ådran har framförallt företrätts av den tidigare partisekreteraren Íñigo Errejón medan Pablo Iglesias har stått för den mer traditionella klassbaserade traditionen. Denna allians fungerade de första åren när Podemos red på en våg av missnöje med såväl den sittande konservativa regeringen som EU-trojkan. Men efter att ingen ny regering lyckades bildas efter valet i december 2015 blev det uppenbart att en ny strategi behövdes. Under hela våren 2016 låg partiet fast på drygt 20 procent av rösterna, strax bakom socialdemokratiska PSOE. Inför nyvalet i juni det året valde man därför att bilda en allians med det klassiska vänsterpartiet Izquierda Unida under namnet Unidos Podemos. Gruppen kring Iglesias gjorde analysen att det politiska fönster som hade öppnats i och med krisen 2011 nu hade stängts eftersom befolkningen hade vant sig vid den ekonomiska krisen. Podemos hade därför inget annat val än att bli ett vanligt vänsterparti.

Detta ledde till att en spricka för första gången uppenbarades mellan Iglesias och Errejón. För den senare var alliansen ett misstag eftersom Podemos därmed förlorade sin hegemoniska roll och blev del av den traditionella vänstern. Detta bekräftades enligt hans anhängare av det faktum att partiet trots alliansen bara fick 21 procent av rösterna i valet och inte lyckades gå om PSOE som man hade hoppats på. Konflikten mellan ”errejónister” och ”pablister” blev därefter alltmer uppslitande och fick sitt slut först i januari i år då Errejón valde att lämna partiet och i stället ansluta sig till Madrids borgmästare Manuela Carmenas valplattform Mas Madrid. Under hela denna period har Podemos stadigt tappat i väljarstöd, mycket på grund av att partiet inte har kunnat visa upp en enad front. Inför valet på söndag får man knappt 13 procent i mätningarna.

Det finns dock fler orsaker till den elektorala kräftgången än interna bråk. Utvecklingen i omvärlden har på flera sätt bidragit till att försämra Podemos chanser. En första nyckelhändelse var det grekiska regeringspartiet Syrizas kapitulation inför trojkan i Bryssel sommaren 2015. Högerns framgångar i de val som har hållits runtom i Europa sedan dess har gjort att utsikterna för ett gemensamt sydeuropeiskt motstånd mot nyliberalismen har försämrats drastiskt.

Därtill kommer den eskalerande krisen i Venezuela. För Podemos ledarskikt som tidigare hade nära band till regeringen i Caracas har den blivit en allt större börda i takt med att krisen har förvärrats. Trots att Iglesias och Errejón har tagit avstånd från Nicolás Maduros regering på senare tid attackeras partiet regelbundet så fort Venezuela är i mediefokus. Till detta kommer en lika långdragen som osannolik spionhärva som har kulminerat de senaste veckorna.

2015 stals Pablo Iglesias assistents mobiltelefon. Kort därefter började privata meddelanden som skickats mellan Iglesias och assistenten att spridas i högermedia för att misskreditera Podemos ledare. Målet var att omöjliggöra att en koalition med Podemos och PSOE skulle bildas efter valet 2015. Den 27 mars i år avslöjades att en utredning har inletts av stölden. En polisöverste har i en rättegång erkänt att han har spionerat på och bedrivit utpressning mot Iglesias och andra politiska mål på uppdrag av högt uppsatta politiker i det konservativa partiet Partido Popular (PP). Enligt domaren i målet misstänks mobiltelefonen ha stulits av anställda vid inrikesministeriet, som då styrdes av regeringspartiet PP.

Det märkvärdiga är hur samtliga delar av den spanska oligarkin, från politiker i regeringspartiet till polisväsendet och den konservativa mediesektorn, aktivt slöt sig samman för att med olagliga medel sabotera för Podemos och vänstern. Inte heller PSOE som sitter i minoritetsregering sedan i somras är fläckfria. Så sent som för ett par veckor sedan tvingades regeringens biträdande kommunikationschef avgå sedan det avslöjats att han som tidigare redaktör hade hanterat information från den stulna telefonen.
Hela denna soppa har gjort det svårare för Podemos att nå ut med och fokusera på sina valfrågor. Trots att man har försökt vända saken till sin fördel tycks frågan bara ha bidragit till en viss mättnad med Podemos hos väljarkåren.

De allra viktigaste händelserna har dock ägt rum på det identitära planet. Ända sedan det stod klart att Katalonien skulle hålla en folkomröstning om självständighet i oktober 2017 har det spanska samhällslivet i princip kluvits itu av frågan. Strax efter omröstningen och den brutala polisrepressionen som hade beordrats från Madrid började spanska flaggor synas på balkonger och i fönster runtom i landet, något som annars är ovanligt på grund av flaggans kopplingar till Francoregimen. Plötsligt hade den spanska nationalismen vaknat. Bara dagar efter omröstningen gav kung Felipe VI i ett tv-sänt tal de katalanska separatisterna hela skulden för den uppslitande konflikten. Polariseringen gynnade inte Podemos som hade intagit en pragmatisk hållning: man var för en folkomröstning men rekommenderade katalanerna att rösta för att stanna kvar i ett ”plurinationellt” Spanien. Rösttappet har sedan dess gynnat PSOE som har drivit en mycket hårdare linje i Katalonienfrågan och nu får närmare 30 procent i mätningarna.

I dag är Vox huvudfiende ”kulturmarxismen”, ett sedvanligt hjärnspöke för den nyvakna internationella extremhögern. Detta tar sig uttryck i ett hat mot alla traditioner som kan förknippas med vänstern

Det politiska samtalet som därefter kom att domineras av frågor om nationell och regional identitet i stället för åtstramning och fattigdom gjorde dock att vänstern i stort förlorade det politiska initiativet. I stället började de konservativa partierna PP och Ciudadanos att tävla om vem som kunde visa sig mest pålitlig som beskyddare av den spanska nationens enighet. Efter att bilderna på kravallpoliser som buntar ihop katalanska väljare, unga som gamla, kablades ut ökade stödet för Mariano Rajoys PP-regering hos den högerlutande delen av väljarkåren något. Men hotet om en splittring av nationen var för starkt för att de traditionella högerpartierna helt skulle kunna suga upp missnöjet.

I december förra året fick det lilla högerextrema partiet Vox elva procent av rösterna i regionalvalet i Andalusien. Det var uppseendeväckande på fler än ett sätt. Ända sedan övergången till demokrati 1978 har Spanien (och Portugal) varit befriade från några betydande högerextrema partier och rörelser. Inte ens efter finanskrisen och den påföljande eurokrisen som drabbade länderna särskilt hårt upplevde extremhögern den typen av renässans som den hade gjort i till exempel Grekland. Slutsatsen att Spanien därför skulle vara immunt mot sådana ideologier, som har hävdats på flera håll, är dock förhastad.

Som europaparlamentarikern Miguel Urbán Crespo från Podemos har påpekat karaktäriseras den spanska extremhögern av sin ”frånvarande närvaro” som ”döljer den neokonservativa och främlingsfientliga frankismens fortlevnad”. Denna fortlevnad har de senaste 40 åren kunnat pågå ostört inom Partido Populars hägn där extremhögern har utgjort en av de flera konservativa tendenserna. Vox genombrott är därför en viktig händelse i Spaniens moderna politiska historia. Det faktum att det ägde rum i Andalusien som är landets folkrikaste region och traditionellt PSOE:s starkaste fäste är också symboliskt viktigt. Med Vox hjälp lyckades man för första gången sedan återgången till demokrati bilda en högerregering i regionen.

Vox bildades 2013 av en tidigare ledare för Partido Popular med målet att samla väljare som var missnöjda med regeringspartiets alltför mjuka politik. Partiet lyckades dock inte och hamnade snabbt i kris. Året därpå blev Santiago Abascal ny partiledare. Under hans ledarskap började partiet vrida sitt fokus från traditionella konservativa frågor till reaktionära värderingar förknippade med den postmoderna extremhögern. I dag är Vox huvudfiende ”kulturmarxismen”, ett sedvanligt hjärnspöke för den nyvakna internationella extremhögern. Detta tar sig uttryck i ett hat mot alla traditioner som kan förknippas med vänstern. Bland dessa ingår av någon anledning alla tendenser till nationell separatism, som i partiets värld förknippas med ”röd” politik. Vox säger sig i sin tur försvara ”la hispanidad”, spanskheten – en grumlig föreställning om den historiska spanska identiteten med tydliga koloniala övertoner. Partiets allra viktigaste måltavlor är dock HBTQ-rörelsen och feminismen.

De senaste åren har Spanien, till råga på allt annat, genomgått vad som kan beskrivas som ett feministiskt uppvaknande. Det uppmärksammade gruppvåldtäktsfallet med den så kallade ”Vargflocken” under tjurrusningen i Pamplona 2016, då fem män våldtog en ung kvinna, är bara ett av flera fall av sexuellt våld mot kvinnor som har skakat det spanska samhället de senaste åren. Kvinnostrejker, MeToo-vittnesmål och otaliga feministiska demonstrationer har sedan dess gjort att kvinnofrågan har hamnat högt på dagordningen. Detta till den grad att Unidos Podemos till och med har bytt namn till det mer feminina Unidas Podemos. PSOE meddelade i sin tur i förra veckan att de kommer att gå till val på att kriminalisera sexköp, bekämpa surrogatmödraskap och införa en delad föräldraförsäkring i ett försök att locka den kvinnliga delen av de 40 procent av väljarna som inte har bestämt sig för hur de ska rösta än.

Enligt Vox har fokuset på kvinnofrågor och feminism i Spanien lett till vad de beskriver som en häxjakt på män ledd av ”feminazis”. Därför vill de bland annat riva upp existerande lagstiftning om våld i nära relationer och inskränka aborträtten. Med sitt fokus på eliten – den politiskt korrekta i detta fall – och sitt motstånd mot invandring har partiet även lyckats kanalisera det politiska missnöjet och vinna röster inom arbetarklassen där många tidigare hade röstat på Podemos.

I ett landskap präglat av identitetsfrågor och kulturkrig, vare sig de handlar om nationell tillhörighet eller genuspolitik, har vänstern av naturliga skäl uppförsbacke. Podemos ser därför ut att göra ett misslyckat val. Trots att partiet i höstas ingick ett budgetsamarbete med PSOE vilket skulle kratta vägen för en vänsterkoalition är det högern som har vind i seglen. Vox som för ett halvår sedan knappt fick över en procent av rösterna ser nu ut att få över tio procent nationellt. Detta genombrott har i sin tur fått PP och Ciudadanos att radikaliseras. I Spanien där fascismen aldrig riktigt försvunnit eftersom ingen utrensningsprocess skedde vid övergången till demokrati finns heller inga större hinder för de konservativa partierna att inleda ett samarbete med Vox. Ett tecken på det är att PP:s nye partiledare Pablo Casado vägrar att kalla partiet extremhöger.

Ännu finns inget formellt samarbete etablerat mellan de tre konservativa partierna. Men oavsett utgången kommer Spanien, som för bara tre år sedan gick från ett tvåpartisystem till ett fyrpartisystem, snart att ha fem partier, varav ett konkurrerar på samma territorium som Podemos. Möjligheterna att driva framgångsrik vänsterpopulistisk politik i Spanien lär därför bli sämre framöver.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.