En del av parkeringen framför sjukhuset i Sollefteå har kvällen till ära förvandlats till en festplats med showdans, hoppborg och stånd med popcorn och sockervadd.
Det är onsdag den tionde maj, och ockupationen av BB har pågått i hundra dagar.
Det här är ett sätt att ge något tillbaka till alla som är engagerade och stöttar oss i kampen, säger Annica Tjärnström som hjälpt till att arrangera evenemanget.
Trots det iskalla majvädret och att SVT arrangerar en debatt på folkets hus om sjukhusets framtid samma kväll, är det många som kommit.
– Vi firar att vi har lyckats hålla ut i hundra dagar, visst är det fantastiskt, säger Susann Wessinger som är en av många drivande bakom den numera rikskända BB-ockupationen.
Hon är överväldigad över det stora och breda engagemanget från folket i Sollefteå och längs hela Ådalen.
– Det beror nog på att vi ådalingar verkligen vill visa att när vi fått nog, då har vi fått nog. Det är därför som vi gärna viger fyra timmar eller en natt till att ockupera.
Fyra pass om dygnet
Inne i foajén på sjukhuset pågår själva ockupationen som bäst. Varje dygn har fyra pass man kan skriva in sig på och det brukar vara mellan fyra och fem personer åt gången som vaktar. Under de hundra dagar som ockupationen pågått har närmare 1 200 olika personer hjälpt till att bemanna de olika passen. Bredden och blandningen är stor. Den här kvällen finns tre pensionärer och några studenter på plats.
77-åriga Heidi Rhodin från byn Undrom har längtat efter att få vara med och ockupera.
– Det var något jag önskade mig i födelsedagspresent, jag tänker att även om min insats bara utgör en liten, liten rännil så kanske, kanske den ändå betyder något i det stora hela, säger hon.
Vid åttatiden på kvällen dyker nattskiftet upp. Anita Eriksson från Nyland har redan tillbringat flera nätter på ockupationen. Hon säger att hennes yngsta barnbarn som föddes med navelbråck kanske inte hade överlevt om hon fötts under de förhållanden som råder på sjukhuset i dag.
– För mig har det varit en självklarhet från första början att delta i ockupationen, säger hon.
Ockupationen inleddes på kvällen måndagen den 30 januari. Tankarna om att göra något radikalt hade grott sedan länge och fått mera näring ju närmare datumet för stängningen av BB kom.
Beslutet om nedläggning fattades av den politiska majoriteten i landstinget (S+MP) i oktober 2016 och sattes till den andra februari i år.
– Vi kunde inte tro att det var sant, det var så fullständigt obegripligt för oss, berättar Annika Safrani som jobbat som barnmorska på sjukhuset i 30 år.
Att landstinget gått med stora underskott under 2013 och 2014 och att den S-majoritet som tagit över efter alliansen i landstingsvalet hade för avsikt att se över kostnaderna och göra åtstramningar var ingen hemlighet. Men innan valet lovade de att om de vann skulle de inte röra verksamheten på Sollefteå sjukhus. Länet skulle ha kvar tre fullvärdiga akutsjukhus som kunde ta hand om förlossningar, akut kirurgi och ortopedi.
– Jag och många med mig trodde på det dom sa, det var därför dom fick min röst, säger Annika.
Nu blev det inte så. Under sommaren 2015 började det läcka ut uppgifter om att Socialdemokraterna förberedde ett besparingsförslag som för Sollefteås del gick ut på att BB skulle läggas ner och att alla akuta operationer upphöra. Ryktena bekräftades av landstingsledningen i slutet av augusti och väckte då en enorm vrede hos befolkningen. Den ideella föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus (SFA) bildades och arbetade brett dels med att undersöka hur besparingsförslagen tagits fram – men framför allt med att slå hål på beräkningarna och begära fram konsekvensbeskrivningar av besluten. Den facebookgrupp som skapades fick snabbt flera tusen medlemmar. I oktober demonstrerade tiotusen människor från hela Ångermanland utanför Hotell Kramm i Kramfors när Socialdemokraterna hade distriktsammanträde.
Innan dess hade det hållits en demonstration i Örnsköldsvik vars sjukhus också var hotat och därefter en demonstration i Härnösand där landstinget har sitt kansli. Men inga demonstrationer, inga appeller och inga debattinlägg eller överklaganden har kunnat påverka den politiska majoritetens beslut.
– Jag och många med mig trodde på det dom sa, det var därför dom fick min röst, säger Annika.
– Ingen har lyssnat på oss, säger Nils-Gunnar Molin som är ordförande i SFA.
Utifrån sin erfarenhet som tidigare landstingsrevisor i Jämtlands län har han haft naturliga förutsättningar att kunna granska de dokument och handlingar som ligger till grund för besparingsbesluten.
Tillsammans med andra ekonomiskt kunniga i föreningen har han tagit fram beräkningar som landar i helt andra siffror än de som kommer från landstingets tjänstemän och velat påvisa att de besparingar man räknar med att göra vid Sollefteå sjukhus snarare kan komma att göra verksamheten dyrare.
Föreningen har även föreslagit landstingsledningen att undersöka andra driftsformer och fick grönt ljus och finansiering från länsstyrelsen för att göra en förstudie om hur man skulle kunna applicera Norrtäljes framgångsrika tiohundramodell på Sollefteå sjukhus. Något som också Vänsterpartiet motionerat om. Modellen går ut på att kommuner och landsting samarbetar kring vården.
– Men tyvärr gick förstudien inte att genomföra eftersom landstinget inte ville vara med, berättar Molin.
”Ingen dialog”
Annika Safrani beskriver det som ett svek från S-majoriteten i landstingsledningen.
– Det är det ena, det andra är att ingen har velat lyssna på personalen, det har över huvud taget inte förekommit någon som helst dialog med oss, säger hon.
Tillsammans med sina tidigare kollegor har hon med stöd av Sollefteå BB:s omvittnat och erkänt fina resultat försökt att argumentera för att BB och förlossningen skulle få finnas kvar.
– År efter år har vi i olika undersökningar blivit rankade som ett av Sveriges bästa BB och fått otaliga priser och utmärkelser.
– Men inga argument har hjälpt och all statistik som vi har visat fram har i stället vänts emot oss. De sista månaderna innan stängningen var vi helt slutkörda.
De aviserade nedskärningarna skapade oro och bidrog till att det blev svårare att både rekrytera och behålla personal.
– Vi gick helt enkelt på knäna och kände att nu orkar vi inte kämpa längre, berättar hon.
Därför tycker hon att det är så fantastiskt med ockupationen och att andra kom och tog vid och fortsatte kampen.
– Jag är fortfarande rörd och varm i hjärtat över att andra kom och tog över stafettpinnen, säger hon.
I sjukhusfoajén fortsätter nattockupanterna sina samtal. Då och då plingar det till i ockupanttelefonen när folk ringer och vill boka in nya pass.
– Vi kommer att hålla ut fram till valet 2018 om det behövs, vi ger oss aldrig, säger 77-åringen Gustav Krigh.
