När Odd Uhrbom presenterade sina bilder för Norstedts förlag föreslog de att ”en kvinna borde skriva om det här”. Förlaget tänkte sig att det skulle ge boken mindre uppmärksamhet. Men Odd Uhrbom tog kontakt med Sara
Vid 14 års ålder bröt han sig in i sin fars mörkrum. Vad han då inte visste var att han några år senare skulle bli berömd fotograf och ge upphov till en banbrytande bok inom svensk arbetarrörelse och arbetsmarknad: Gruva.
Sara Lidman skrev texten och Odd Uhrbom hade ett 40-tal bilder publicerade i boken. Men det var Odd, inte Sara, som var katalysatorn till den bok som också blev inspirationen till hundratals ’’vilda’’ strejker under 1970-talet, strejker som å sin sida hade sin udd riktad mot omänskliga lönesystem och arbetsförhållanden på Sveriges arbetsplatser.
Strejkerna i gruvor, skogar, varv eller hamnar lade grunden och tvingade fram nya lagar på arbetsmarknaden. De satte maktfrågorna i blickljuset för svensk arbetar- och fackföreningsrörelse och var till stor del också bakgrunden till förslaget om löntagarfonder.
– Jag växte upp i Köping och arbetade på Volvo Köpingverken där jag gick omkring inne på växellådsfabriken med en vagn och sålde mackor och kaffe åt jobbarna. Under en sommar tuppade jag av i fabriken och gubbarna drog ut mig i friska luften och sa att jag hade råkat ut för ”oljeflimmer”. Jag hade tuppat av för alla oljeångor som fanns i luften. Där föddes kanske idén som väcktes på fotoskolan att jag ville skildra något hårt arbete och ställde mig frågan: Vilket är det jäkligaste jobb man kan tänka sig? och då kom jag fram till att det var gruvarbete.
Odd hade börjat på den legendariske fotografen Christer Strömholms fotoskola där Odd inte tvekade utan valde reportagefoto. Trött på ”stockholmsperspektivet” reste han upp till Malmberget. LKAB erbjöd honom att bo i en av arbetarbarackerna som stod uppställd utanför gruvan där många ”gästarbetare” från Finland tillbringade det mesta av sin fritid.
– När jag efter tre veckor i Malmberget kom tillbaka till Stockholm och visade bilderna sa de åt mig att jag borde gå till ett bokförlag och visa bilderna. Jag tog kontakt med Norstedts som tyckte att först skulle en viss upplaga garanteras och de föreslog att vi skulle tala med LKAB först.
Men där blev det förstås nobben för företaget såg direkt att LKAB inte skulle komma i en fördelaktig dager, det var ju gruvarbetarnas fruktansvärda slit och arbete som skildrades, i en stor fotobok om gruvorna i norr. Killen på Norstedts sa, för att komma ur den beklämda situationen, att ”en kvinna borde skriva om det här”, vilket han trodde inte skulle få samma uppmärksamhet som om en man skrev texten.
– Då kom jag på att ”det finns ju Sara Lidman”. Jag ringde upp henne och hon sa att jag skulle komma över direkt med bilderna.
Hon tittade på bilderna och det fanns ingen tvekan i rösten när hon efter tio minuter sa att ”det står en taxi utanför för vi ska åka till Bonniers”. Sara Lidman var heltänd på bilderna från verkligheten i gruvan och därmed hade boken Gruva tagit första steget till att också få en litterär del, tack vare Odd Uhrboms bilder.
Vilket är ditt bestående intrycket av ditt arbete bland gruvarbetarna?
– Att det var förskräckligt mörkt där nere. Jag hade lärt mig att pressa Tri-X-filmen (en vanlig 400-ASA-film bland pressfotografer, reds. anm.) till 1600 ASA när jag fotograferade Birgit Cullbergs baletter.
När du senare läste boken Gruva, kände du att Sara hade lyckats skildra det som du hade mött och fotograferat?
– Ja absolut. Hennes text gav flera dimensioner till.
Hade du föraningar om att boken skulle bli en slags katalysator till en av Sveriges viktigaste och längsta arbetsmarknadskonflikter, gruvstrejken december 1969 till januari 1970?
– Nej, det hade jag inte. Det kom senare som en chock. Men jag var ju väldigt glad till att kunnat ha haft ett finger med i det hela. Det snackades mycket om ”vreden i berget” när jag gick omkring där nere. Det argument som etsade sig fast i mig var att ”här går vi i mörkret och aldrig ser solen”. På vinterhalvåret är det mörkt när de går in i gruvan och mörkt när de går ut. De ser aldrig solen.
För fotoeleven blev boken Gruva och de 40 bilderna som publicerades också ett personligt genombrott som fotograf. Att repetera den succén var inte lätt. Men av den kände fotografen Yngve Baum, som Odd lärde känna på fotoskolan, fick han flera tips och råd. Baum hade besökt Algeriet där han hade fotograferat en berberby (algerisk minoritet) vilket inspirerade Odd Uhrbom att ta kontakt med UNRWA, ett FN-organ som arbetade med de palestinska flyktingarna ibland annat Libanon. En brittiska som hade arbetat som fotograf på den prestigefyllda fototidnignen Life gav Uhrbom omedelbart ett erbjudande som voluntärfotograf efter att ha sett ett antal av gruvbilderna.
– Jag hade en idé på temat ”vad händer med människorna efter ett krig”. Jag fick resan betald och kom ner till Beirut 1969.
Tillsammans med författaren och skribenten Stefan Lindgren har han också skildrat den politiska och militära utvecklingen i Afghanistan 1983 och 1988. Även bolivianska gruvarbetares hårda liv har beskrivits men också invånare i Ghana.
Hur ser du på fotografens sociala funktion i dag och i går?
– Det är alldeles för lite socialt engagemang hos fotograferna i dag. Jag tycker att det rent av är bedrövligt. Fotograferna är till största delen bara intresserade av att plåta för reklam för där tjänar de pengar. Det finns inte mycket socialt patos.
– Jag saknar också många gånger närheten i bilder. Jag besökte Moderna museet och ”Fotografernas hus” men jag blev jättebesviken, det var mest ”blaha” alltihopa. De kallar det visst för att de är konstnärsfotografer, men ändå, det är knappt att det finns ett innehåll i bilderna och då tappar du ju värdet.
Hur tog du beskedet om Sara Lidmans död?
– Jag blev helt bestört. Jag tycker det var tråkigt för jag hade velat träffa henne för att bjuda ner henne till Arbetets museum. Det hade varit intressant och höra vad hon hade tyckt i dag. Utan Sara hade det inte blivit vad det blev. Jag hade inte fått den skjuts som jag fick i min fotografi tack vare Sara.
Har du återvänt till gruvorna i Malmfälten?
– Ja, 1999 var jag där och gjorde ett jobb för tidskriften Lag&Avtal. I likhet med 1969 fick jag bara plåta i Malmberget, inte i Kiruna.
De förhatliga dieseltruckarna som gett många gruvarbetare cancer hade bytts ut mot elektriska , ett gammalt krav från gruvstrejken för snart 25 år sedan. Arbetsmiljön är starkt förändrad även om Odd fortfarande är skeptisk.
– Rent fysiskt är väl den bättre men psykiskt sett är den nog värre än 1970. Förr arbetade gruvarbetarna alltid två och två men nu är de ensamma i en gruvort. Det måste vara döden.
