I förra veckan slog Arbetsmiljöverket larm om resultaten för sin pågående tillsyn av arbetsmiljön i svensk äldreomsorg. På nio av tio arbetsplatser har de funnit brister i arbetsmiljön. De pekar ut ett antal övergripande utvecklingsområden: balans mellan krav och resurser; introduktion och kompetensutveckling; planering och arbetsledning; stöd för prioritering när arbetsbelastningen blir för hög. På ren svenska: äldreomsorgens arbetsgivare gör inte sitt jobb. Personalen lämnas med orimliga förutsättningar. Resultatet är en lagvidrig arbetsmiljö, som riskerar arbetarnas hälsa.

Men vem är denna kriminella arbetsgivare? Drygt var femte omsorgsinsats har visserligen en privat utförare, men med brister på 90 procent av arbetsplatserna går det inte tro att skiljelinjen går mellan privata och offentliga arbetsgivare. Grundorsaken måste sökas på en mer övergripande nivå, i hur själva välfärden styrs.

Äldreomsorgen, som vi känner den idag, är ett ganska nytt inslag i välfärdssamhället. På 1960- och 1970-talen genomfördes stora utökningar och förändringar av äldrevården. Från 1980 avstannade satsningarna, och sedan dess har äldreomsorgen haft en stadigt ökande obalans mellan behov och resurser.

Så efterkrigstidens socialdemokrati byggde upp äldreomsorgen, och 80- och 90-talens gradvis mer högerbetonade socialdemokrati påbörjade nedmonteringen. Mönstret känner vi igen från andra delar av välfärden: marknadsliberala idéer, oro för kostnadsutvecklingen och verkliga ekonomiska kriser ledde till en stor omvandling av välfärdsstaten. Skola, vård och omsorg lejdes ut på en marknad. Parallellt med detta skapades finanspolitiska ramverk som bestämde hur det offentliga åtagadet fick betalas.

Rubrikerna om sjuksköterskebrist har blivit vardagsmat, och siffrorna över hur många lärare som fattas verkar stiga som ett börsrally

Några decennier efter denna omvandling har vi en offentlig sektor med välskött ekonomi, men vanskött arbetsmiljö. Äldreomsorgens brister är bara en av många yttringar. Samma dag som Arbetsmiljöverket gick ut med sina siffror, meddelade Skolverket att andelen utbildad personal på fritidshemmen är den lägsta de någonsin uppmätt. Rubrikerna om sjuksköterskebrist har blivit vardagsmat, och siffrorna över hur många lärare som fattas verkar stiga som ett börsrally: 60 000, 70 000, 80 000… De som kan lämna sitt jobb i välfärden verkar göra det.

Välfärden sysselsätter ändå hela 1,3 miljoner. Om den offentliga sektorn vore ett föredöme som arbetsgivare skulle det alltså påverka oerhört många. Men den offentliga sektorn har inte tagit tillvara den möjligheten. Istället har man plockat in idéer från den privata sektorn: tron på att det går att utveckla verksamheter genom att höja kraven på dem. I dagens välfärd kommer kraven i form av kvalitetskrav och ekonomiska ramar. Tankesmedjan Balans analyserar välfärdssektorn ur arbetarperspektiv och har i närmare 150 granskningar visat ett tydligt mönster: kraven höjs gradvis, samtidigt som resurserna stramas åt. Det sker genom att politikerna ger sina förvaltningar i uppgift att arbeta både bättre (målstyrning) och billigare (genom effektiviseringskrav).
Men idéer kan omprövas. Den breda vänstern har ett gyllene läge att använda den här mandatperioden för att formulera och vinna stöd för en arbetarvänlig arbetsgivarpolitik för offentlig sektor.

Det börjar i att lokalpolitiker rustar sig med:
• Kunskap om styrning och ekonomi. Den dåliga arbetsmiljön beror inte på dåligt arbetsmiljöarbete, utan på dåliga förutsättningar för arbetsmiljöarbete. De förutsättningarna gömmer sig i beräkningsprinciper och målformuleringar i verksamhetsplaner.
• Ork att ifrågasätta målstyrning och “effektiviseringskrav” närhelst de dyker upp. Och de dyker upp ofta. År 2018 hittade vi arbetsmiljöskadliga inslag i 260 av 290 kommunbudgetar.
• Mod att axla arbetsgivaransvaret fullt ut. Kommuner och regioner behöver ställa upp för sina anställda genom att säga nej till ofinansierade kravökningar från statligt håll och till orealistiska förväntningar från populister som påstår att invandring, “slöseri” eller “sosseri” är problemet.

Att utsätta sina anställda för en ohälsosam arbetsmiljö är olagligt. Det behöver få ett slut, och i den offentliga sektorn vilar det ansvaret på politiken.