Olika bud om S-kongressens vänstersväng: ”Utgår ifrån att det finns en seriositet i det”

Inrikes

Kontrasten mot Stefan Löfven var slående. När Magdalena Andersson äntrade scenen på Svenska mässan i Göteborg den 5 november rådde det för en stund ingen tvekan om vad Socialdemokraterna ville. Den nyvalda partiledaren dundrade fram.

– Vi socialdemokrater har gjort vårt vägval. Vi ska ta stoppa vinstjakten i välfärden. Vi ska ta tillbaka kontrollen!

Retoriken hade mer vänsterprägel än på länge och applåderna visste inga gränser. Staten ska se till att 100 miljarder lånas ut till nya klimatprojekt, segregationens grundorsaker ska ryckas upp med rötterna, de generella statsbidragen ska ”självklart” höjas så att välfärden kan växa med ekonomin. Talet fick stort medialt genomslag. Den som tänkt utmana den nya ledarens inriktning fick en ännu svårare uppgift.

Senare samma dag lade Andersson fram partiledningens förslag på ekonomisk politik. Talarlistan fylldes på. Nu skulle partiföreningen Reformisternas strid för omvälvande statliga satsningar – den som de hade förberett sig på sedan lanseringen vintern 2019 – utkämpas. Ordförande Markus Kallifatides tog plats i podiet.

– Stockholms partidistrikt välkomnar partistyrelsens reviderade förslag till riktlinjer. I diskussionerna har vi vänt på många stenar och hittat ett par riktigt fina juveler!

Kallifatides, han som pekats ut som partistyrelsens stora huvudvärk, föreslog att kongressen skulle rösta för partiledningens förslag. De vänsterlutande storstadsdistrikten gick ett efter ett upp i talarstolen och gjorde samma sak.

Striden ställdes in. Falangerna enades. Nu, när kongressen tagit slut, säger båda att de vann. Hur är det möjligt?

Det finanspolitiska ramverket är ett begrepp som är lika avgörande för Sveriges politiska utveckling som det är obskyrt för den oinsatta. Efter 90-talets ekonomiska kris och smärtsamma skuldsanering formulerades en uppsättning regler för hur mycket pengar staten får spara, låna och spendera, med motiveringen att man aldrig skulle hamna i en liknande situation igen. Reglerna innebär att staten måste gå med överskott, att dess skuld ska vara omkring 35 procent av BNP och att riksdagen slår fast ett maxtak för statens årliga utgifter. Ungefär samtidigt införde EU, som Sverige anslöt sig till 1995, en liknande uppsättning budgetregler som skulle hålla medlemsländernas statsfinanser i schack. De svenska reglerna var dock långt hårdare än de som man pådyvlats från Bryssel.

Regelpaketet accepterades över blockgränserna, men har på senare år luckrats upp genom att tillfälliga riksdagsmajoriterer lagt till saker i regeringens budget, som när V, KD M och SD förra året beslutade om 7,5 extra miljarder till välfärden.

Samtidigt har röster inom Socialdemokraterna börjat ifrågasätta ramverket. Partiföreningen Reformisterna har sedan bildandet 2019 kampanjat för att staten ska kunna låna pengar för att finansiera klimatomställningen och på så sätt också få mer skattepengar över till välfärden. Deras argument är att Sveriges unikt låga statsskuld jämfört med övriga EU-länder gör att vi har stort utrymme att låna. De lyfter fram borgerliga ekonomer som Lars Calmfors och Swedbanks chefsekonom Andreas Wallström, som argumenterar på liknande sätt.

Men för Socialdemokraternas ledning är det finanspolitiska ramverket mer än bara budgetregler. Magdalena Andersson återkommer ofta till hur hon under 90-talskrisen, som en del av Göran Perssons finansdepartement, tvingades ”fjäska inför finansvalpar på Wall Street” för att de skulle ge lånen som krävdes för att betala välfärdsarbetares löner. Krisen har blivit ett trauma i socialdemokratin, och lösningen har blivit en del av dess identitet. Socialdemokraterna är, i sina egna ögon, partiet som kliver in och städar upp när de borgerliga misskött ekonomin. Det var också budskapet när Magdalena Andersson tillträdde som finansminister 2014.

Den som vill få partiet att tänka om på den punkten jobbar i motvind.

Prenumerera på Flammans nyhetsbrev – klicka här

När så partikongressen inleddes förra veckan låg Reformisternas vision, i form av en motion från partidistriktet Stockholms stad, på bordet: ta bort överskottsmålet, låt staten inrätta en särskild lånefinansierad budget som går till stora samhällsinvesteringar som bostäder och klimatomställning, och inrätta en statlig investeringsbank som ser till att investeringarna blir av. Föreningen ville dessutom införa fastighets-, arvs- och gåvoskatt och slopa rut-avdraget.

Från de regionala partidistrikten Göteborg, Stockholm och Skåne fanns liknande men mindre omvälvande krav: ta bort överskottsmålet, genomför en skattereform med högre kapitalskatter och låt staten låna för särskilda satsningar på infrastruktur.

Partistyrelsens motförslag sträckte sig till att ta bort överskottsmålet och inte mycket mer. Enligt uppgifter till Dagens Nyheter inleddes förhandlingar mellan kongressens sessioner för att samsas och slippa en uppslitande debatt och omröstning. Saken diskuterades också i de ”temagrupper” som kongressen tillsatt just för att jämka ihop olika viljor.

På fredagskvällen, när Reformisternas ordförande Markus Kallifatides grävde ned stridsyxan direkt i talarstolen, hade partistyrelsens förslag ändrats ordentligt. Nu stod det att en översyn av det finanspolitiska ramverket med borttagande av överskottsmålet skulle tidigareläggas (ordinarie datum är 2026) för att ”frigöra mer utrymme för nödvändiga investeringar”, att en omfattande skattereform med höjda kapitalskatter och tilltäppta skatteplaneringshål ska genomföras och att partiet ”även är öppna för att lånefinansiera vissa strategiska infrastrukturprojekt med stor klimatnytta”. Därtill fanns de påskyndade gröna investeringar genom statliga kreditgarantier på 100 miljarder över en mandatperiod, som Magdalena Andersson utlovade i sitt tal.

Klubban föll och Reformisterna firade. Men trots det var partistyrelseledamoten Åsa Westlund, som inför kongressen dömde ut chanserna till en mer expansiv ekonomisk politik i en intervju med Flamman, snabb att i flera medier säga att hon fått rätt. Till Dagens Industri säger hon att skrivningarna är ”ungefär samma som tidigare” och att eventuella lån ”inte får påverka det finanspolitiska ramverket”.

Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg sammanfattar det som att vänstersidan förlorade debatten eftersom ramverket blir kvar. Daniel Färm, vd på socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken och aktiv i det högerlutande partidistriktet Stockholms län, började omedelbart efter kongressen debattera med vänstersidan på twitter om vad som faktiskt beslutats. Han slår fast att det som klubbats länge har varit ”etablerad S-politik”.

Det stämmer att varken det borttagna överskottsmålet eller öppningen för lånefinansierade investeringar i infrastruktur är nya. De fanns i 2015 respektive 2017 års kongresskrivningar. Och exakt hur översynen av det finanspolitiska ramverket ska relateras till de eventuella nya lånen blir en fråga för partiledningen. Men Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och studieorganisatör i Reformisterna, säger till Flamman att det nya är att frågorna ses som viktiga.

– Partiet har haft detta i sina statut, men inte drivit det. Debatten som varit nu har dels lett till skärpta skrivningar och dels till en förflyttning just för att debatten finns. Det finns ett tryck i frågan och klimatfrågan gör det ännu mer centralt. Det var ingen journalist som ringde mig om detta för fyra år sedan, säger han och fortsätter:

– Man kunde haft mer radikala skrivningar, men om det som står nu faktiskt realiseras är det en oerhörd förändring. Trycket måste bli på att aktivera skrivningarna nu.

Vad är det som säger att de kommer aktiveras nu om de inte gjort det tidigare?

– Trycket vi bygger upp. Människor på gatan, höll jag på att säga.

Suhonens analys är att fler delar av partiet nu kräver mer vågad politik. Det rimmar med de fackliga företrädarnas krav. Marie Nilsson, ordförande i IF Metall, säger till Dagens Industri att det nu finns stora förväntningar på att partiledningen ska våga investera mer i ”nyindustrialiseringen”. Reformisterna och deras idéer har, enligt Suhonen, släppts in i värmen.

– Jag uppfattar att det fanns en väldigt stor acceptans av Reformisterna på kongressen. Vi gjorde ett bra jobb, vi har sått enighet, inte splittring, och vi har samtidigt flyttat partiet.

En sådan förflyttning syns i den hårfina omröstningen om ett breddat motstånd mot vinster i välfärden som Reformisternas kongressombud var med och drev fram. Där står att ”marknadsexperiment och jakten på vinstutdelning” inte ”hör hemma i välfärden”. I partistyrelsens förslag, som alltså föll med ett par rösters marginal, begränsades sådana skrivningar till skolan.

Samtidigt fattade kongressen beslut om att varje partimedlem ska knytas till den partiförening där de bor. Inför kongressen tolkades det av bland andra Reformisterna-ordföranden Markus Kallifatides pappa, författaren Theodor Kallifatides, som ett sätt att styra medlemmarna bort från att själva välja förening. En sådan utveckling skulle i förlängningen kunna hota grupper som Reformisterna. Men möjligheten att vara med i flera föreningar finns kvar, och det blir nu också möjligt att vara förtroendevald i det som inte är ens huvudförening. Enligt Daniel Suhonen innebär förändringen inte något större hot mot Reformisterna.

– Medlemmar kan fortfarande vara med hos oss. Samtidigt finns det de som verkligen vill vara med i vår förening utan att också tvångsskrivas någon annanstans. Vi kommer snacka om detta framöver, vi har inte färdiga analyser, men det är negativt för socialdemokratin och negativt på marginalen för oss. Men jag tror ändå att vi kommer fortsätta värva medlemmar.

Så vad blir nästa steg för Reformisterna? Suhonen betonar att han fortfarande inte hunnit tvätta sina kongresskjortor och att nästa mål är valrörelsen. Men sedan lägger han fram det recept han använt för intern opinionsbildning i snart tio års tid: seminarier, rapporter, debattartiklar, intervjuer med ekonomer.

– Allting handlar ju om hur man vill använda det vi beslutar om. Man kan alltid säga ”det spelar ingen roll, det kan Magda skita i”. Ja, men det kan hon göra med andra beslut också. Med den logiken kan man sluta ha partikongress. Jag utgår ifrån att det finns en seriositet i detta.

Några timmar efter vårt samtal sms:ar Suhonen en länk till ett nypublicerat inlägg på SvD Debatt. I sin första debattartikel som partiledare skriver Magdalena Andersson att översynen av det finanspolitiska ramverket måste tidigareläggas. Hon betonar att ramverket ”tjänar Sverige väl”, men konstaterar samtidigt: ”Vårt land står inför stora investeringar i välfärd, kris­beredskap och inte minst fler åtgärder för att vi ska nå våra klimat­mål. Då är det inte rimligt att avstå dessa investeringar för att i stället fortsätta betala av på en låg statsskuld.”
Det kommer ett till sms från Daniel Suhonen.

– Åsa Westlund hade fel, tror jag.