Inrikes/Nyheter 12 november, 2021

Olika bud om S-kongressens vänstersväng: ”Utgår ifrån att det finns en seriositet i det”

Reformisterna mobiliserade i två år för att förra veckans S-kongress skulle inne­bära en ekonomisk vänstergir. Enligt chefs­ideologen Daniel Suhonen togs stora steg i den riktningen. Enligt representanter från parti­ledningen hände inget särskilt alls.

Kontrasten mot Stefan Löfven var slående. När Magdalena Andersson äntrade scenen på Svenska mässan i Göteborg den 5 november rådde det för en stund ingen tvekan om vad Socialdemokraterna ville. Den nyvalda partiledaren dundrade fram.

– Vi socialdemokrater har gjort vårt vägval. Vi ska ta stoppa vinstjakten i välfärden. Vi ska ta tillbaka kontrollen!

Retoriken hade mer vänsterprägel än på länge och applåderna visste inga gränser. Staten ska se till att 100 miljarder lånas ut till nya klimatprojekt, segregationens grundorsaker ska ryckas upp med rötterna, de generella statsbidragen ska ”självklart” höjas så att välfärden kan växa med ekonomin. Talet fick stort medialt genomslag. Den som tänkt utmana den nya ledarens inriktning fick en ännu svårare uppgift.

Senare samma dag lade Andersson fram partiledningens förslag på ekonomisk politik. Talarlistan fylldes på. Nu skulle partiföreningen Reformisternas strid för omvälvande statliga satsningar – den som de hade förberett sig på sedan lanseringen vintern 2019 – utkämpas. Ordförande Markus Kallifatides tog plats i podiet.

– Stockholms partidistrikt välkomnar partistyrelsens reviderade förslag till riktlinjer. I diskussionerna har vi vänt på många stenar och hittat ett par riktigt fina juveler!

Kallifatides, han som pekats ut som partistyrelsens stora huvudvärk, föreslog att kongressen skulle rösta för partiledningens förslag. De vänsterlutande storstadsdistrikten gick ett efter ett upp i talarstolen och gjorde samma sak.

Striden ställdes in. Falangerna enades. Nu, när kongressen tagit slut, säger båda att de vann. Hur är det möjligt?

Det finanspolitiska ramverket är ett begrepp som är lika avgörande för Sveriges politiska utveckling som det är obskyrt för den oinsatta. Efter 90-talets ekonomiska kris och smärtsamma skuldsanering formulerades en uppsättning regler för hur mycket pengar staten får spara, låna och spendera, med motiveringen att man aldrig skulle hamna i en liknande situation igen. Reglerna innebär att staten måste gå med överskott, att dess skuld ska vara omkring 35 procent av BNP och att riksdagen slår fast ett maxtak för statens årliga utgifter. Ungefär samtidigt införde EU, som Sverige anslöt sig till 1995, en liknande uppsättning budgetregler som skulle hålla medlemsländernas statsfinanser i schack. De svenska reglerna var dock långt hårdare än de som man pådyvlats från Bryssel.

Regelpaketet accepterades över blockgränserna, men har på senare år luckrats upp genom att tillfälliga riksdagsmajoriterer lagt till saker i regeringens budget, som när V, KD M och SD förra året beslutade om 7,5 extra miljarder till välfärden.

Samtidigt har röster inom Socialdemokraterna börjat ifrågasätta ramverket. Partiföreningen Reformisterna har sedan bildandet 2019 kampanjat för att staten ska kunna låna pengar för att finansiera klimatomställningen och på så sätt också få mer skattepengar över till välfärden. Deras argument är att Sveriges unikt låga statsskuld jämfört med övriga EU-länder gör att vi har stort utrymme att låna. De lyfter fram borgerliga ekonomer som Lars Calmfors och Swedbanks chefsekonom Andreas Wallström, som argumenterar på liknande sätt.

Men för Socialdemokraternas ledning är det finanspolitiska ramverket mer än bara budgetregler. Magdalena Andersson återkommer ofta till hur hon under 90-talskrisen, som en del av Göran Perssons finansdepartement, tvingades ”fjäska inför finansvalpar på Wall Street” för att de skulle ge lånen som krävdes för att betala välfärdsarbetares löner. Krisen har blivit ett trauma i socialdemokratin, och lösningen har blivit en del av dess identitet. Socialdemokraterna är, i sina egna ögon, partiet som kliver in och städar upp när de borgerliga misskött ekonomin. Det var också budskapet när Magdalena Andersson tillträdde som finansminister 2014.

Den som vill få partiet att tänka om på den punkten jobbar i motvind.

När så partikongressen inleddes förra veckan låg Reformisternas vision, i form av en motion från partidistriktet Stockholms stad, på bordet: ta bort överskottsmålet, låt staten inrätta en särskild lånefinansierad budget som går till stora samhällsinvesteringar som bostäder och klimatomställning, och inrätta en statlig investeringsbank som ser till att investeringarna blir av. Föreningen ville dessutom införa fastighets-, arvs- och gåvoskatt och slopa rut-avdraget.

Från de regionala partidistrikten Göteborg, Stockholm och Skåne fanns liknande men mindre omvälvande krav: ta bort överskottsmålet, genomför en skattereform med högre kapitalskatter och låt staten låna för särskilda satsningar på infrastruktur.

Partistyrelsens motförslag sträckte sig till att ta bort överskottsmålet och inte mycket mer. Enligt uppgifter till Dagens Nyheter inleddes förhandlingar mellan kongressens sessioner för att samsas och slippa en uppslitande debatt och omröstning. Saken diskuterades också i de ”temagrupper” som kongressen tillsatt just för att jämka ihop olika viljor.

På fredagskvällen, när Reformisternas ordförande Markus Kallifatides grävde ned stridsyxan direkt i talarstolen, hade partistyrelsens förslag ändrats ordentligt. Nu stod det att en översyn av det finanspolitiska ramverket med borttagande av överskottsmålet skulle tidigareläggas (ordinarie datum är 2026) för att ”frigöra mer utrymme för nödvändiga investeringar”, att en omfattande skattereform med höjda kapitalskatter och tilltäppta skatteplaneringshål ska genomföras och att partiet ”även är öppna för att lånefinansiera vissa strategiska infrastrukturprojekt med stor klimatnytta”. Därtill fanns de påskyndade gröna investeringar genom statliga kreditgarantier på 100 miljarder över en mandatperiod, som Magdalena Andersson utlovade i sitt tal.

Klubban föll och Reformisterna firade. Men trots det var partistyrelseledamoten Åsa Westlund, som inför kongressen dömde ut chanserna till en mer expansiv ekonomisk politik i en intervju med Flamman, snabb att i flera medier säga att hon fått rätt. Till Dagens Industri säger hon att skrivningarna är ”ungefär samma som tidigare” och att eventuella lån ”inte får påverka det finanspolitiska ramverket”.

Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg sammanfattar det som att vänstersidan förlorade debatten eftersom ramverket blir kvar. Daniel Färm, vd på socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken och aktiv i det högerlutande partidistriktet Stockholms län, började omedelbart efter kongressen debattera med vänstersidan på twitter om vad som faktiskt beslutats. Han slår fast att det som klubbats länge har varit ”etablerad S-politik”.

Det stämmer att varken det borttagna överskottsmålet eller öppningen för lånefinansierade investeringar i infrastruktur är nya. De fanns i 2015 respektive 2017 års kongresskrivningar. Och exakt hur översynen av det finanspolitiska ramverket ska relateras till de eventuella nya lånen blir en fråga för partiledningen. Men Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och studieorganisatör i Reformisterna, säger till Flamman att det nya är att frågorna ses som viktiga.

– Partiet har haft detta i sina statut, men inte drivit det. Debatten som varit nu har dels lett till skärpta skrivningar och dels till en förflyttning just för att debatten finns. Det finns ett tryck i frågan och klimatfrågan gör det ännu mer centralt. Det var ingen journalist som ringde mig om detta för fyra år sedan, säger han och fortsätter:

– Man kunde haft mer radikala skrivningar, men om det som står nu faktiskt realiseras är det en oerhörd förändring. Trycket måste bli på att aktivera skrivningarna nu.

Vad är det som säger att de kommer aktiveras nu om de inte gjort det tidigare?

– Trycket vi bygger upp. Människor på gatan, höll jag på att säga.

Suhonens analys är att fler delar av partiet nu kräver mer vågad politik. Det rimmar med de fackliga företrädarnas krav. Marie Nilsson, ordförande i IF Metall, säger till Dagens Industri att det nu finns stora förväntningar på att partiledningen ska våga investera mer i ”nyindustrialiseringen”. Reformisterna och deras idéer har, enligt Suhonen, släppts in i värmen.

– Jag uppfattar att det fanns en väldigt stor acceptans av Reformisterna på kongressen. Vi gjorde ett bra jobb, vi har sått enighet, inte splittring, och vi har samtidigt flyttat partiet.

En sådan förflyttning syns i den hårfina omröstningen om ett breddat motstånd mot vinster i välfärden som Reformisternas kongressombud var med och drev fram. Där står att ”marknadsexperiment och jakten på vinstutdelning” inte ”hör hemma i välfärden”. I partistyrelsens förslag, som alltså föll med ett par rösters marginal, begränsades sådana skrivningar till skolan.

Samtidigt fattade kongressen beslut om att varje partimedlem ska knytas till den partiförening där de bor. Inför kongressen tolkades det av bland andra Reformisterna-ordföranden Markus Kallifatides pappa, författaren Theodor Kallifatides, som ett sätt att styra medlemmarna bort från att själva välja förening. En sådan utveckling skulle i förlängningen kunna hota grupper som Reformisterna. Men möjligheten att vara med i flera föreningar finns kvar, och det blir nu också möjligt att vara förtroendevald i det som inte är ens huvudförening. Enligt Daniel Suhonen innebär förändringen inte något större hot mot Reformisterna.

– Medlemmar kan fortfarande vara med hos oss. Samtidigt finns det de som verkligen vill vara med i vår förening utan att också tvångsskrivas någon annanstans. Vi kommer snacka om detta framöver, vi har inte färdiga analyser, men det är negativt för socialdemokratin och negativt på marginalen för oss. Men jag tror ändå att vi kommer fortsätta värva medlemmar.

Så vad blir nästa steg för Reformisterna? Suhonen betonar att han fortfarande inte hunnit tvätta sina kongresskjortor och att nästa mål är valrörelsen. Men sedan lägger han fram det recept han använt för intern opinionsbildning i snart tio års tid: seminarier, rapporter, debattartiklar, intervjuer med ekonomer.

– Allting handlar ju om hur man vill använda det vi beslutar om. Man kan alltid säga ”det spelar ingen roll, det kan Magda skita i”. Ja, men det kan hon göra med andra beslut också. Med den logiken kan man sluta ha partikongress. Jag utgår ifrån att det finns en seriositet i detta.

Några timmar efter vårt samtal sms:ar Suhonen en länk till ett nypublicerat inlägg på SvD Debatt. I sin första debattartikel som partiledare skriver Magdalena Andersson att översynen av det finanspolitiska ramverket måste tidigareläggas. Hon betonar att ramverket ”tjänar Sverige väl”, men konstaterar samtidigt: ”Vårt land står inför stora investeringar i välfärd, kris­beredskap och inte minst fler åtgärder för att vi ska nå våra klimat­mål. Då är det inte rimligt att avstå dessa investeringar för att i stället fortsätta betala av på en låg statsskuld.”
Det kommer ett till sms från Daniel Suhonen.

– Åsa Westlund hade fel, tror jag.

Andra beslut

Flera stridsfrågor inför kongressen slutade i jämna omröstningar. Några av dem löstes före det genom att partistyrelsen ändrade sig.

Ja
- Fortsatt VU-adjungering för sidoorganisationer.
- Bibehållen möjlighet till enskilda medlemsmotioner.
- Bidragsdelen i studiemedlet ska höjas kraftigt.

Nej
- Slopad karensdag.
- Bostadsgaranti.
- Slutdatum för försäljning av fossila bränslen.

Lugnt i TAN-frågan

- Socialdemokraternas nya migrationspolitik, som tidigare orsakat stora interna slitningar, befästes av kongressen. Beslutet föregicks av en lång debatt som fick beröm av presidiet för sin engagerade saklighet. Distrikt som Stockholms stad och sidoorganisationer som Tro och solidaritet och HBTQ-S pläderade för fasta uppehållstillstånd som huvudregel, men en överväldigande majoritet röstade för den nuvarande ordningen med treåriga tillfälliga uppehållstillstånd.

- Samma sak kan sägas om kriminalpolitiken. Partistyrelsens förslag om att ge Polisen ”mer långtgående befogenheter”, såsom ”beslag­tagande och att ta del av kriminellas kommunikation”, röstades igenom. Kongressen beslutade också om en översyn av sekretess­lagarna. Däremot nämndes inte i konkreta ordalag det förslag om husrannsakan utan brottsmisstanke som inrikesminister Mikael Damberg nyligen lade fram.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)