Få svenskar vet något om vår historia. Upprörande, men det är antagligen priset vi betalar för att vara så civilisatoriskt svala när det gäller både segrar och nederlag i det förgångna.
För vissa länder är dock ett mytologiserat förflutet källa till nationell identitet och staten Israel hämtar till och med legitimitet ur en religiös urkund.
Gamla testamentet är för de flesta svenskar ett stycke dökött men även hos den mest sekuläre lever ett kollektivt judisk-kristet kulturarv där de gamla israeliterna ses som navet i Mellanösterns forntid och deras historieskrivning upplevs åtminstone innehålla en kärna av sanning. I Bibeln och Arkeologerna sammanfattar folkbildaren och antikhistorikern Hans Furuhagen intresseväckande och lärt de senaste forskningsrönen från forntidens Palestina med omgivningar. Hos Furuhagen träder ett helt annat Mellanöstern fram, så myllrande och mer komplext än bibelns knapphändiga partsinlaga. Men den bibliska världsbilden har kunnat upprätthållas då judiska och kristna fundamentalister i över hundra år både finansierat arkeologiska projekt, genomfört utgrävningarna samt tolkat fornfynden. Arkeologi har alltid varit politik. De viktigaste finansiärerna av grävningarna i exempelvis Jerusalem är Shalem Center och Elad, två organisationer på högerkanten, som enligt Furuhagen öppet arbetar med att fördriva palestinier, med fokus på klagomuren, Davids palats och Salomos tempel.
Jag har själv på ett oreflekterat vis tagit för givet att David existerat som härskare av ett stort kungarike rike med Jerusalem som kosmopolitiskt centrum och att klagomuren är en del av Kung Salomos guldskimrande tempel. Hans Furuhagen visar hur den historieskrivning så viktig för den judiska staten är fejk. Perioden 1000-900f kr är extremt fattigt på fornfynd. Någons slags social katastrof tycks ha avslutat bronsåldern med stora folkomflyttningar som följd. Enligt forskarna var aktiviteten i området låg och lokal. Det har aldrig funnits något rike, någon David eller Salomo och klagomuren är istället en bit stödmur åt kung Herodes tempel.
Ja, själva grunden för det sionistiska Israel, Gamla testamentets berättelse om det förlovade landet där israeliterna efter uttåget ur Egypten med Guds hjälp ”förintade” 31 av Kanaans stammar, är ren skräckpropaganda. Dessa storslagna myter härstammar från 600 -500 f k som ett resultat av en religiös politisk maktstrid alternativt som effekt av den förnedrande fångenskapen i Babylonien. Furuhagen ger en intressant skildring av verkligheten bakom israeliternas påstådda triumfatoriska etniska rensning. Om hur olika kanaaitiska stammar levde både i samexistens och konflikter under tryck från den egyptiska stormakten och folkvandringar. Han belyser också det mest flagranta exemplet på hur arkeologisk bluff blir nationell politik – utgrävningen av Massada. Den judiske krönikören Josefus berättar om hur borgen på Massadaklippan 74 e kr intogs efter tre års belägring av den romerska ockupationsmakten. De tusen överlevande beslöt efter tappert motstånd att begå kollektivt självmord. En av förgrundsgestalterna för den israeliska arkeologin, Yigael Yadin, ledde utgrävningarna och fann 1963 en grotta med människoben bland andra av en man, kvinna och barn som beskrevs som en familj – Massadas tappra försvarare. I den nationalistiska yran fick de tre skeletten statsbegravning 1969 insvepta i Israels flagga. Men den så kallade familjens ben var egentligen bara fragment hopsläpade av hyenor och grottan var också full med grisben.
I Sverige behöver vi än så länge inget nationellt kitt i form av kult kring kungar, slag eller gravhögar. Den svenska välfärdsstaten har hittills hållit ihop samhället och därför har vi har sluppit en ärorik historia. Därför var det så oavsiktligt komiskt när det officiella Ryssland
2009 svarade på Grotesco-gängets postsovjetiska parodi Tingeling genom att tracka Sverige för nederlaget vid Poltava 1709. Men Poltava, we could’nt care less. Må det så så förbli.
