Kultur

Krönika

Om inte vi, vem?

Jag vet inte hur vi bäst politiserar frågan om vuxnas våld mot barn, men jag vet att första steget för att lösa problem är att våga se dem. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Kultur

 
Jag läser socialstyrelsens rapport om personer som dödats i hemmet. När vi talar om våld i nära relationer tänker vi oftast på våld i parrelationer och mäns våld mot kvinnor (en snabb googling på våld i nära relationer visar att de flesta träffar handlar om våld mellan vuxna). Det är som om vuxenvärlden glömmer att barn drabbas. Till och med när barn dödas brukar fokus vara på de vuxna. Socialstyrelsen skriver rakt ut att man tror att hoten mot barn inte tas på allvar för att de professionella som ska skydda barnen på olika sätt identifierar sig med de vuxna, och de vuxna är förövarna.

Vi lever i ett vuxenidentifierat samhälle som är ovilligt att se och erkänna det våld som begås mot barn. Det är svårt för mig att enkelt belägga detta påstående eftersom det saknas övergripande forskning och statistik om barns våldsutsatthet. Incest anses till exempel för svårt att forska om eftersom det är för svårt att inhämta fakta. Samtidigt forskas det om parallella universum.

Vi finns, vi som var dessa barn som det saknas statistik och kunskap om. Vi är överallt. När vi blivit vuxna har vi möjlighet att påverka, men det är svårt att vara solidarisk med det barn man var. Många vuxna som tagit sig igenom en fruktansvärd barndom vill inte återvända. Vi vill inte möta smärtan om vi inte måste. Där tror jag att horrokruxet ligger: Vuxna är antingen okunniga om barns utsatthet eller alltför medvetna för att orka söka upp den (och så finns det såklart den tredje gruppen som utnyttjar utsattheten).
Jag tror tyvärr att det måste vara vi som är rädda för att återknyta kontakt med barnets totala maktlöshet som kan åstadkomma förändring. Just för att vi vet att det är grymt och identitetssöndrande måste vi hitta sätt att orka se, nu när vi inte själva längre är offer.

De som var vuxna när vi var barn gjorde sitt bästa för att tysta oss, men nu kan vi försöka ge de barn vi var en röst. Om vi kan det så måste vi. Vi måste hitta sätt att bli tillräckligt starka för att stå ut med våra minnen och vår empati, så att vi kan lära oss om våldet. Jag tycker inte att vi har rätt att isolera oss i våra trygga vuxenvärldar.
Det är samma våld som pågår idag, det drabbar bara någon annan än oss nu.
Jag vet inte hur vi bäst politiserar frågan om vuxnas våld mot barn, men jag vet att första steget för att lösa problem är att våga se dem.
Om inte vi, vem?
Om inte nu, när?

    Kultur