Hur kan man tala om den som inte själv kan tala? Den frågan är utgångspunkt i Fanny Ambjörnssons nya bok om sin syster Nadja, som avled för en kort tid sedan. Ambjörnsson är socialantropolog och genusvetare, känd för bland annat I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer och Rosa: den farliga färgen, om färgen rosas kulturella laddning.

Om Nadja  är i första hand en biografi, men inrymmer också ett teoretiskt perspektiv på omsorg och funktionsnorm. 

Nadja och hennes tvillingsyster Liv föddes många år efter sin storasyster Fanny. Nadja visade sig ha en svår fysisk och intellektuell funktionsnedsättning som gjorde att hon aldrig lärde sig tala, inte kunde se och var beroende av assistans dygnet runt. Berättelsen om henne består av Fanny Ambjörnssons reflektioner men också av assistenternas dagliga anteckningar. 

Men Om Nadja är också en biografi över en progressiv akademikerfamilj – pappa Ronny Ambjörnsson är också en känd idéhistoriker – och hur de hanterar att få ett barn med svåra funktionsnedsättningar. 

Medan Ambjörnsson tecknar Nadjas relativt korta liv ställer hon sig frågan hur man kan skriva om en person som Nadja och ett liv som Nadjas. Inte bara ur ett etiskt perspektiv utan också ur ett estetiskt. För detta liv gick emot allt vi förväntar oss av berättelsen om ett liv, där utveckling och framåtskridande är den etablerade röda tråden. Nadjas liv tycktes åtminstone till det yttre stå stilla, även om assistenterna i sina anteckningar noterar viktiga skillnader och detaljer som de genom sina många år med Nadja har lärt sig tolka. Ett skratt här. En grymtning där. Liggsår som måste undvikas. 

Att väva in essä och berätta om hela familjen är kanske ett nödvändigt grepp för att alls nå ut med Nadjas egen historia. Och det är intressanta frågeställningar Ambjörnsson resonerar kring. Jag blir till exempel nyfiken på att läsa mer om Eva Feder Kittays texter om hur man utifrån ett funktionshindersperspektiv skulle kunna formulera radikala teorier och praktiker om omsorg i stort, och därmed staka ut en väg bort från kapitalismens syn på den produktiva människan. 

Men essäformen blir också en väg ut ur dilemmat i att skildra ett liv som Nadjas. Det sägs ju vara ett kardinalfel att som kritiker önska sig en annan bok än den man är satt att bedöma, men jag är ändå lite nyfiken på vad det hade blivit för bok om Ambjörnsson låtit assistenternas anteckningar ta ännu större plats. Så som boken är skriven ter den sig lite som en rysk docka. Det yttersta lagret är akademikern Fanny Ambjörnssons ord. Inuti den finns assistenternas. Och längst där inne finns Nadja. Fast där fallerar jämförelsen med den ryska dockan eftersom vi, hur många lager vi än lyfter av, aldrig kan höra Nadjas egen röst. Vilket i sig är en passande symbol för klass och funktion.