Efter ett år med #MeToo-kampanjen skiljer sig konsekvenserna åt runtom i världen, från mobiliseringar i Indien och Spanien till tystnad i Italien och Ryssland.

Ett drygt åt efter att #MeToo-kampanjen tog fart kan det vara på sin plats att summera vilka konsekvenser den har fått utanför det välbevakade Skandinavien och USA. Sedan film-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp i en artikel i New York Times i september förra året har hashtagg-fenomenet spridit sig som en löpeld över världen, där kvinnor på sociala medier ofta för första gången vittnat om hur de utsatts för olika former av sexuella övergrepp. Kampanjen beskrivs nu som en hörnsten i den fjärde-vågen-feminism som enligt vissa har svept över världen i och med de sociala mediernas uppkomst. Trots att rörelsen med samma namn grundades av Tarana Burke redan 2006 är det först i år som kvinnliga vittnesmål om övergrepp har kunnat inta centrum av debatten i flera länder.
Ett sätt att få överblick över hur stort fenomenet har blivit på global nivå, och framför allt hur snabbt det gick, erbjuder Google med den interaktiva webbplatsen ”#MeToorising”. Men för att mäta de konkreta och framför allt politiska konsekvenser som kampanjen har fått krävs att man går längre än sociala medier. Dock är resultaten av en internet-kampanj svårmätbara eftersom den till stor del handlar om att upplysa män om deras eget beteende. I de fall där #MeToo faktiskt har fått konkreta maktpolitiska konsekvenser ligger Sverige i framkant. Men i flera länder är det tydligt att kampanjen har bidragit till att föra upp frågan högt på dagordningen. Det gäller framför allt dem där det vardagliga våldet mot kvinnor är som mest utbrett.

Brasilien vant vid övergrepp

Ett land där frågan om våld och hat mot kvinnor är särskilt aktuell just nu är Brasilien, som kan välja en högerextrem och öppet misogyn president i valet på söndag. Jair Bolsonaros kvinnofientliga retorik och hot om att våldta kvinnliga kolleger har gett upphov till rörelsen #EleNão. Sedan september har återkommande massdemonstrationer mot Bolsonaro ägt rum i landet. Att #MeToo-kampanjen har gett understöd till motståndet mot Bolsonaro är tydligt. Dock bör saken inte heller överskattas. I Brasilien fanns redan en välorganiserad kvinnorörelse när hashtaggen började sprida sig över världen.
2015, två år innan #MeToo uppstod, lanserades hashtaggen #MeuPrimeiroAssedio (”Mitt första övergrepp”) i samband med att en 12-årig flicka som deltagit i ett matlagningsprogram blev föremål för sexistiska påhopp på sociala medier. Hashtaggen användes över 82 000 gånger inom loppet av fem dagar. Två år före det grundades den ideella organisationen Think Olga som till stor del var drivande bakom kampanjen och som sedan dess har koordinerat kampen mot våld mot kvinnor, för rätten till laglig abort och mot könsmässig diskriminering i landet.
Det senaste året har flera initiativ tagits till att sprida medvetenhet om sexism och diskriminering i Brasilien. Bland annat har arbetsåklagarmyndigheten uppmanat allmänheten att rapportera in fall av diskriminering och sexuella trakasserier. De siffrorna har mer än fördubblats sedan förra året, men ligger fortfarande på en försvinnande låg nivå.
I det spanskspråkiga Latinamerika har kampanjen #NiUnaMenos, som startades i Argentina 2015 och som fick ett stort genomslag efter en mordvåg mot kvinnor i landet 2016, varit den ledande kampanjen mot våldet mot kvinnor.

Stort genomslag i Indien

Det land där #MeToo-kampanjen enligt Googles statistik har varit som störst i absoluta tal är Indien. Sedan den globalt uppmärksammade gruppvåldtäkten av och mordet på den 23-åriga Jyoti Singh Pandey i New Delhi i december 2012, har återkommande massdemonstrationer mot det utbredda våldet mot kvinnor ägt rum i landet. Sedan dess har regeringen under trycket från gaturörelsen skärpt straffen för våld mot kvinnor. Trots att liknande dåd fortsätter att äga rum i landet har frågan plötsligt erkänts som ett nationellt problem för första gången. Den 16 december 2012 har därför beskrivits som Indiens ”#MeToo-ögonblick”.
Enligt Karuna Nundy som sitter i Indiens högsta domstol bör #MeToos påverkan i Indien förstås i det sammanhanget:
– #MeToo-samtalen i Indien är begränsade till en del av engelsktalande och internetvana människor. Det rör sig om många i absoluta tal, men de är få i Indien. Det har dock bidragit till de stora samtal som redan ägde rum. Tanken att rättssystemet inte hjälper kvinnor och att civil olydnad kan vara legitim, säger hon till BBC.
Men även om #MeToo har flutit in i ett bredare samtal har det också breddat det samtalet eftersom fokus även har förlagts på mindre våldsamma övergrepp. Bara i år har en rad uppsatta politiker, medieprofiler och skådespelare åtalats, avskedats eller sagt upp sig som ett resultat av kampanjen. Så sent som förra veckan sade redaktören för den inflytelserika tidningen Times of India K.R. Sreenivas upp sig efter att ha anklagats av en rad kvinnor för sexuella trakasserier. Parlamentsledamoten M. J. Akbar befinner sig i en rättsprocess mot en grupp kvinnor som anklagat honom för samma sak.

Masstrejk i Spanien

I Europa är Spanien troligen det land utanför Skandinavien där #MeToo har fått störst genomslag och konkret påverkan. Det senaste året har återkommande demonstrationer för kvinnors rättigheter och mot våld och lönediskriminering ägt rum i landet. Den 8 mars i år organiserades den första kvinnliga masstrejken. Under ett dygn upphörde miljontals kvinnor att utföra sina dagliga sysslor på sina arbetsplatser och i hemmet i protest mot ojämställdhet i alla dess former. En månad senare exploderade indignationen sedan fem män friats från våldtäktsanklagalser i det så kallade ”Vargflocks-målet” – ett sällsynt brutalt gruppvåldtäktsfall. Männen filmade våldtäkten av en 18-årig kvinna som ägde rum under tjurrusningen i Pamplona 2015. Enligt försvarsadvokaterna hade männen bara gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp eftersom kvinnan inte tydligt sagt nej på filmen. I enlighet med den spanska lagstiftningen dömdes de till nio års fängelse för det lindrigare brottet, varpå de släpptes mot borgen. Domen som kom i april gav upphov till stora protester under parollerna #Cuéntalo (”Berätta om det”) och #YoTeCreo (”Jag tror dig”), som har blivit Spaniens motsvarigheter till #MeToo. Den tidigare spanska regeringen lovade att se över våldtäktslagen och den nya socialdemokratiska regeringen som kom till makten i somras har lagt fram ett förslag på en samtyckeslag av svenskt snitt. Även Storbritannien, Island, Belgien och Tyskland har infört liknande lagändringar. Dessutom har ojämstäldheten inom nöjesindustrin uppmärksammats nyligen i och med kampanjen #MasMujeres (”Mer kvinnor”).
I Storbritannien har #MeToo också fått viktiga politiska konsekvenser. Den konservative försvarsministern Michael Fallon tvingades avgå efter att ha anklagats för att ha trakasserat en kvinnlig journalist, och även vice premiärminister Damian Green avgick efter anklagelser om övergrepp mot en ung aktivist. Även viktiga ideella organisationer som Oxfam har avskedat högt uppsatt personal efter att uppgifter framkommit om att hjälparbetare ska ha begått sexuella övergrepp mot kvinnor i Haiti.

Backlash i Frankrike och Italien

I Frankrike tog det längre tid innan #MeToo fick något större genomslag i debatten. Hashtaggen #BalanceTonPorc (”Visa din gris”) uppmanade sexistiska män att erkänna sina beteenden. I landet där traditionella former för manlig uppvaktning av kvinnor ses som en konstform gav kampanjen dock snart upphov till en backlash. I ett uppmärksammat upprop kritiserade ett hundratal skådespelare och medieprofiler, däribland skådespelerskan Catherine Deneuve, franska feminister för deras ”nya puritanism” och försvarade mäns rätt ragga på kvinnor, även när det är ovälkommet. Det öppna brevet fick hård kritik, främst av yngre kvinnor, och Deneuve bad senare om ursäkt. En övervakningsfilm från i våras som visar hur en man attackerar en kvinna som bemötte hans vissling ledde också till stor upprördhet. Sedan dess har Emanuel Macrons regering infört en ny lag som bestraffar visslingar på gatan med böter.
I Italien har knappt några framsteg gjorts. Hashtaggen #QuellaVoltaChe (”Den gången då”) gav upphov till över 20 000 tweets under ett par veckor innan den dog ut. I stället ledde #MeToo-debatten till att skådespelerskan Asia Argento, som var den första att anklaga Harvey Weinstein för övergrepp, tvingades lämna landet efter hot. I Ryssland har bara parlamentsledamoten Leonid Slutskij utretts. Han friades dock från anklagelser om övergrepp av en etik-kommitté. President Vladimir Putins talesperson Dimitrij Peskov har öppet vädrat sitt förakt för kampanjen och kallat Weinsteins offer för ”horor”.
Andra länder där avtrycket varit minimalt är Kina, Japan och Sydkorea. Det kan dock komma att förändras då det har tagit olika lång tid för kampanjen att få genomslag på olika platser.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information .

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Jag tror alla de nya vänsteropartierna är dödsdömda. https://blog.zaramis.se/2025/12/13/ar-de-nya-vansterpartierna-dodsdomda-projekt/"

Anders Svensson

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ann Heberlein

Författare och filosof.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Demonstration för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Rörelsen • 28 november, 2025

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal.

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”.

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor.

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva.

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)

Ammar Makboul, Anna Ardin och Valley Ghanem

Engagerade för Palestina och mot rasism.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Inrikes • 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)

Kjell Rautio

Tidigare facklig utredare vid TCO och LO, tidigare socialdemokrat, och ny krönikör i Flamman.

Silicon Valley föddes ur en kalifornisk hippiedröm om internet som en fredsskapare. När resultatet i stället blev ojämlikhet och övervakning har investerarna sökt sig söderut – till ett Texas präglat av reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor.

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

Diskutera på forumet (0 svar)

Fred Turner

Journalist och professor i kommunikation vid Stanforduniversitetet.

I helgen var Flamman på plats när den högerextrema demonstrationen i Salem gjorde återkomst. På plakaten stod allt från ”Ut med rasisterna” till ”Hitler hade bara en pungkula”, men uppslutningen bland nazister var mager. Det roligaste skälet som angavs på flera håll, bland annat från NMR-aktivisten Martin Saxlind, var att det ”krockade med lite julbord”.

Det här är bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”.

Vem visste att senapssill och Janssons var sådana pålitliga antifascister?

Tyvärr står julborden inte i vägen för okristlig politik. Först föreslog regeringen att nya medborgare ska skriva under kontrakt om ”svenska värderingar” (migrationsminister Johan Forsell förtydligade tyvärr inte om medlemskap i Aktivklubb ingår i paketet), och i fredags gick de vidare med förslaget om indraget medborgarskap för gängkriminella.

Magdalena Andersson är inte någon Maria Magdalena direkt, och föreslog fotboja på sexåringar inför sitt jultal i Kärrtorp för att inte bli omslädad. Nu väntar vi bara på att någon ska föreslå korsfästelse för upprorsmakare.

Jesus Kristus, vad sägs om att landets politiker tog en sked rödbetssallad och stämde upp i en ”Stilla natt”, i stället för att riva sönder rättsstaten som om den vore julklappspapper.

I fredags diskuterade jag indraget medborgarskap i SVT Aktuellt med Ivar Arpi. Där förklarade jag inte bara att åtgärden är verkningslös, då gängledare ofta föredrar att vistas utomlands – vilket gripandet av den högt uppsatta Foxtrotmedlemmen i Irak i somras visade. Utan att den också signalerar för oss med dubbla medborgarskap, i mitt fall svenskt och grekiskt, att vi inte är fullgoda svenskar.

Han tyckte att jag grät krokodiltårar och att om jag inte planerade något gängdåd skulle lagen inte gälla mig. Men för det första är det här bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”.

Och visst har även jag drömt om att utvisa Putinfjäskande sverigedemokrater till Ryssland, men jag tycker inte att det ska bli svensk lag. Och för det andra handlar det om att det är en grundbult i en rättsstat att alla är lika för lagen. Det ska inte spela någon roll var en terrorists föräldrar kommer från, båda ska ha samma straff. Det kan vi aldrig tumma på.

Läs mer

I lördags hölls demonstrationer i hela Italien, här vid Laterantorget i Rom. Foto: Roberto Monaldo/LaPresse/AP/TT.

Veckobrev • 08 oktober, 2025

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Du kan se ett klipp från framträdandet på min Instagram, och hela inslaget i SVT Play.

Det har blivit mycket där på senaste – ett klipp från min medverkan i högerpodden God ton, om Nato i Katalyspodden Avgå alla, och om Israel i Eurovision från TV4 Nyhetsmorgon. Så följ mig gärna där.

När jag ändå håller på får du gärna även följa Flamman på Instagram, Tiktok och Youtube så att du inte missar några röda vänsterklipp som gör upp med högergrincharna.

Ha en riktigt varm jul!

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

”För 25 år sedan skedde ett mord av vars sviter vi ännu plågas. Media var snabba att måla upp en förenklad bild, juridiken var inte bättre”, skriver Anna Nachman den 8 december, begravningsverksamhetens chef i Judiska församlingen, på Facebook.

Hon syftar på mordet på skinnskallen Daniel Wretström år 2000, som den svenska naziströrelsen använde som förevändning för att anordna årliga massmöten i Salems kommun utanför Stockholm.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Kontantupproret samlar de som fallit mellan den sedellösa ekonomins stolar, medan Positiva Pengar vill att Riksbanken tar digital kontroll över kronan. De kommer från olika håll, men samlas allt oftare mot sin gemensamma fiende – privata banker.

När rörelsen Kontantupproret tog sina första steg 2015, omgavs ordförande Björn Eriksson av en liten skara ”udda existenser” som brann för sedlar och mynt. Kontanter sågs som ”dödfött”, framtiden var digital.

– Det är intressant att börja rota i en fråga som kontanter, för man kommer snabbt i kontakt med alla grupper som ”stängts ute”. Kvinnor som flytt från kontrollerande, våldsamma män, handikappade med god man, gamla som har svårt med tekniken, och andra som inte ses som lönsamma att bry sig om, berättar Björn Eriksson.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Efter att ha blandat sig i flera europeiska val verkar världens rikaste man nu rikta in sig på Sverige. Under de senaste veckorna har Elon Musk interagerat med flera kända högeraktivister på den egna plattformen X. Och enligt forskaren Carl Heath är Sverige inte rustat för en aktör som Elon Musk.

”Jag är tillbaka! Tack från botten av mitt hjärta till alla som hjälpte mig att få mitt konto tillbaka genom att dela mitt inlägg. Och ett speciellt tack till Elon Musk som personligen steg in och fick det att ske. Jag är verkligen tacksam.”

Så skriver den svenska högerextrema profilen Evelina Hahne, 30, på Musks plattform X. Detta efter att hennes make William Hahne, 33, fått spridning på ett inlägg där han uppmuntrade följare att hjälpa hustrun att få sitt konto tillbaka.

”Kollar på det”, skrev Musk i ett svar till William Hahne, som är tidigare vice partiledare i Alternativ för Sverige, där också hans fru stod på riksdagslistan i förra valet. Strax därefter ska kontot ha återställts.

Interaktionen mellan Elon Musk och det högerextrema paret Hahne är långt ifrån den första. Sammanlagt har Musk skrivit nio svar direkt till Evelina Hahne under året – varav fem under den senaste månaden. Evelina Hahne har drygt 100 000 följare, och är ett av de drygt 1 000 konton som mångmiljardären följer på plattformen. Musk själv har runt 229 miljoner följare.

”Om du kommer till Sverige och våldtar våra kvinnor borde du deporteras, oavsett om du är livsfarlig även för ditt hemland”, lyder ett av Evelina Hahnes inlägg från i november.

”Absolut” svarar mångmiljardären 45 minuter senare. ”Galet att det här ens är en fråga!”

Evelina Hahne har även skrivit ett inlägg riktat direkt till USA:s president, där hon uppmanar honom att ”skrida till handling” mot Sveriges Television, på grund av ett inslag hon menar är klippt på ett försåtligt sätt.

Motivationen verkar ideologisk snarare än ekonomisk – han har en tydlig politisk agenda.

”De har hänsynslöst smutskastat dig från dag ett, och styrs av vänsterextremister. Låt dem inte komma undan med detta.”

Inlägget följde på att Trump stämt brittiska BBC på motsvarande 11 miljarder svenska kronor.

Paret Hahne sitter båda i styrelsen för bolaget Nordic Empire AB, som omsatte 100 miljoner kronor förra året. Bolaget säljer bland annat plastsugrör, men har inte velat svara på vilka andra verksamheter man bedriver när Flamman tidigare frågat. Enligt uppgifter till Konsumentverket står man även bakom en webbutik för lampor, vars returadress listas som kinesiska Shenzhen, strax utanför Hongkong.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Omvälvningar och förnekanden i spåren av #MeToo

Brasilien vant vid övergrepp

Stort genomslag i Indien

Masstrejk i Spanien

Backlash i Frankrike och Italien

Prova Flamman!

Jonas Elvander

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Flammans forum

Jonas Elvander

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Ann Heberlein

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Ammar Makboul, Anna Ardin och Valley Ghanem

Varför kallar Fokus människor för ohyra?

Leonidas Aretakis

Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

Kjell Rautio

Den texanska ideologin

Fred Turner

Varför vill Ivar Arpi att jag ska kunna utvisas?

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Leonidas Aretakis

Paulina Sokolow: Ska en nazistvän begrava judar?

Paulina Sokolow

”Kontanter är en kraftfull protest mot bankernas övervinster”

Liz Fällman

Musk närmar sig svenska högerextremister: ”Politisk agenda”

Jacob Lundberg

Brasilien vant vid övergrepp

Stort genomslag i Indien

Masstrejk i Spanien

Backlash i Frankrike och Italien

Prova Flamman!

Jonas Elvander

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Flammans forum

Jonas Elvander

Prenumerera och läs direkt!

Ann Heberlein

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Ammar Makboul, Anna Ardin och Valley Ghanem

Leonidas Aretakis

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

Kjell Rautio

Prenumerera och läs direkt!

Fred Turner

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Leonidas Aretakis

Prenumerera och läs direkt!

Paulina Sokolow

Prenumerera och läs direkt!

Liz Fällman

Prenumerera och läs direkt!

Jacob Lundberg

Flammans veckobrev