Öppet brev till Stefan Löfven och hans ministrar

Nyheter

Kära statsminister Löfven, migrationsminister Johansson och för säkerhets skull också inrikesminister Ygeman.
Jag skickar här ett öppet brev till er. Jag har inget större hopp om att få svar men jag hoppas att detta brev når er i alla fall. Jag har nämligen något viktigt att berätta för er. Något som jag inte är säker på att ni sett eller förstått eftersom det offentliga samtalet, storstadscentrerad media och sociala medier verkar domineras av helt andra bilder.
2015 hände något med Sverige. Att det strömmade in flyktingar vet ni ju. Men att det också hände något med svenskarna tror jag ni har missat.  Runt om i hela landet öppnade folk sina sinnen, sina dörrar, sina plånböcker och sina hjärtan för att ta emot de som sökt vårt beskydd.
När Sverige som land slutade att vara välkomnande fortsatte svenskarna vara det. Som lärare, som läkare, som familjehem, som personal på boenden och som volontärer i allt från svenskundervisning till fotbollsträning. Det hände något som är större än oss själva. Det här är lätt att missa om man inte är mitt uppe i det. För medias rapportering är problemorienterad. Och på sociala medier  har den yttre högern haft gott om tid att sprida rädsla och fördomar. Vi andra har inte haft tid att sitta och skriva på Facebook. Vi har kavlat upp ärmarna och skjutsat till träningar, hjälpt till med läxor, lagat mat till nya vänner som kommit hem på middag för att se något annat än flyktingförläggningen.

Det finns en grupp barn och unga som just nu utsätts för en behandling  som får mig att skämmas över att vara svensk. Och det är våra barn och unga som utvisas till Afghanistan. Ni har helt säkert fått del av rapporteringen om den promille som har och är problem. Det har alla.
Men vi har träffat de andra. De som trots väldigt svåra bakgrunder, traumatiska och farliga månader på flykt och stor osäkerhet om framtiden i Migrationsverkets händer kämpar. Med språket, med skolan, med minnena och oron. Och jag vet att jag inte är ensam om att bli imponerad. Av uthålligheten, av vänligheten, av hjälpsamheten, ambitionerna och värmen. Vi har sett dem ta hand om varandra. Vi har sett dem slappna av, börja skratta, börja öppna upp och leva.

Stefan, Anders och Morgan: ta och sätt er och fundera en stund på vad som är rätt

Men vi har också sett dem slockna inför utvisningshotet. Ingen har missat det. Självmorden får rubriker. Nu vill jag helt enkelt säga: SLUTA UPP MED DE HÄR DUMHETERNA!
Afghanistan är inte säkert. Hur ni än vrider och vänder på era siffror och era uppgifter är det helt inhumant att skicka tillbaks dem. Det finns hur mycket information som helst om det att hämta, jag behöver inte öda tid på det här.
Ett Sverige som kan räkna upp otaliga misslyckade och halvhjärtade integrationsprojekt har här ett gyllene tillfälle att få en fjäder i den sjaskiga hatten. För väldigt många av de här ungarna har redan kommit in. Har lärt sig språket på rekordtid, har kontaktnät och familjer. Har svenska mödrar, fädrer, mostrar och fastrar, syskon och vänner. Och de kommer att dra med sig andra in. Om några år kommer de att börja betala tillbaka tusenfalt det vi delat med dem. Vi som känner dem vet det.
De senaste veckorna har det dykt upp små lättnader, en lag, ett par vägledande domar i Migrationsöverdomstolen. Men det räcker inte.  Barn och unga deporteras till krig efter undermåliga utredningar (som Migrationsverket själva har underkänt!) och godtyckliga åldersuppskrivningar.
Att reda ut den röran är enkelt. Stoppa utvisningarna till Afghanistan. Amnesti för våra barn och unga.

Och jag förstår inte vad som händer med er. Att låta trycket högerifrån sätta agendan håller på att sudda ut socialdemokratin över hela Europa och i USA.  Säger det er inget att världens mest älskade politiker heter Trudeau? Eller att USA.s populäraste politiker heter Sanders? Att Corbyn fick med sig en helt ny generation in i Labour? Helt enkelt genom att klart och tydligt stå för jämlikhet och traditionella socialdemokratiska värderingar så som solidaritet.
Stefan, Anders och Morgan: ta och sätt er och fundera en stund på vad som är rätt. Glöm strategier, maktspel och valbarometrar för en stund och känn efter. Hitta den moraliska kompassen, jag vet att ni har den därinne! Och ni ska se att ni kommer så mycket längre med att ta ställning för mänskliga rättigheter, solidaritet och jämlikhet än vad någon spinndoktor någonsin hade kunnat räkna ut.
Försök! Ni har ärligt talat inte mycket att förlora.
Jag skriver detta helt i mitt eget namn. Men jag står helt bakom och bifogar folkrörelsen #vistårinteut:s krav:
1. Att stat och kommun omedelbart stoppar omflyttningarna av barn och unga som befinner sig i asylprocess i suicidpreventivt syfte.
2. Att migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga utifrån den rättsosäkerhet och okunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
3. Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit mer än ett år i Sverige.