Inrikes 21 november, 2018

Öppet köp på kärlek

Tanvir Mansur flyttade till dejtandets mecka New York, installerade 15 dejtingappar och började svajpa. Nu är han osäker på om det egentligen är han som använder apparna – eller tvärt om.

Det här kunde vara en vanlig dag i mitt liv: Vaknar på morgonen, tar upp mobil­en i sängen och kollar matchningar på Tinder. Börjar svepa. Brygger kaffe, rostar mackor. Fortsätter svepa. Går mot tunnelbanan, kollar in matchningar på Bumble, OkCupid, Happn. Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Jobbar. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. Sveper på tunnelbanan. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem.

Egentligen är inte dejtingappar ett problem i sig självt. Men det kan vårt användande vara.
Det finns visserligen många faktorer som pekar på att onlinedejting har haft en positiv inverkan på hur vi träffar människor. Bland annat öppnar det för människor att träffa folk utanför sitt eget nätverk. I USA har antalet blandade äktenskap (interracial marriages) ökat, vilket kan ha att göra med dejtingapparnas ankomst. Onlinedejting verkar också vara ett bra sätt för människor som känner sig blyga eller introverta att möta andra. Det kan gå snabbare att hitta människor med likadana intressen, eller samma sexuella läggning som en själv.

Du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!

Men det finns också fyra övergripande sätt som onlinedejting förändrar vårt beteende. Hur vi beter oss mot andra människor, hur vi ser på dem och oss själva och vad vi gör mot oss själva.

Förra hösten bodde jag i New York. Jag brukar beskriva staden så här: Allt som är bra i Stockholm är hundra gånger bättre i New York, och allt som är dåligt i Stockholm är hundra gånger värre.
Utbudet av restauranger, barer och musikscener är fantastiskt i en av världens största städer. Men vintrarna är hemska, fattigdomen är enorm och du är inte riktig New Yorker om du inte klagar på tunnelbanan minst tre gånger om dagen. Hundra gånger värre.
Den här beskrivningen gäller också dejtandet. Det första jag gjorde när jag kom till New York var att ladda ner dejtingappar. Det blev femton stycken totalt. Okej, jag förstår att det låter desperat. Och det var det också. Men jag rättfärdigade det med att jag gjorde det som ett socialt experiment. Till slut insåg jag att det nästan blev ett heltidsjobb. Att scrolla, gilla, chatta, och upprätthålla alla kontakter. Det är fett jobbigt att behöva chatta med en massa människor. Du måste vara rolig, charmig, trevlig, smart, intellektuell. Så mycket krav! Nu förstår jag varför online-dejting tar sådan tid. Det är som att skaffa sig nya brevvänner varje dag. Jag har redan tillräckligt många jobbmejl att svara på, plötsligt har jag tre nya personer jag behöver brevväxla med.

 

DSC07797

 

 

 

 

 

 

Don’t believe the svajp. Väl hemma i Stockholm igen raderade Tanvir Mansur de flesta av dejtingapparna han levt och andats under tiden i New York. ”Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt.” Foto: Tor Gasslander.

Förutom Tinder hade jag bland annat OkCupid. Där ställer appen frågor om livsstil, politik, sex och dejting. Då får du en matchningsprocent, och kan se vilka personer som liknar dig. Ofta används funktionen för att sortera bort Trump-väljare.
Coffee Meets Bagel var en gullig app, där alla människor som dök upp i ens flöde kallas ”bagels”. Och om du vill ha fler funktioner, så kan du handla med ”coffee beans”. Varje dag vid lunchtid dök det upp 20 nya bagels jag kunde svajpa.
Dil Mil kändes som en ofärdig app för oss sydasiater. Eller ”professional South Asians” som de beskriver målgruppen. Ena dagen matchade jag med en indier från Los Angeles, andra dagen med en pakistanier från Washington D.C. Det kändes inte riktigt som att jag kunde ta en fika med någon av dem särskilt snabbt, även om det hade gjort mina släktingar glada.

Ju mer jag pratade om dejting i New York, desto mer fick jag höra hur trötta folk var på det. Staden har 8,6 miljoner invånare och urvalet är mycket större än i Stockholm, där jag själv kommer från. Om du blir avfärdad av en dejt, finns det alltid en annan runt hörnet. Ibland gick det att se människor sitta på en bar och svajpa, trots att det fanns andra potentiella kap i samma rum. Jag fick höra om människor som kunde gå på tre dejter efter varandra på en och samma kväll. Eller att någon bokar in flera dejter samtidigt, men bara dyker upp för att träffa en av dem. Antagligen för att den ville se vilka som tackade ja, och sen valde den som var snyggast eller roligast. Kvar står de andra personerna och väntar vid kaféet där de skulle ha setts. Som en prankvideo på Youtube.

Antalet människor i omlopp gör det lättare att hitta nya personer, samtidigt som många kan få det svårt att binda sig. Varför gå på en andra dejt om du kan hitta en roligare person att gå på en första dejt med? Det blir allt mer vanligt med ghosting, alltså att någon du har träffat plötsligt slutar svara på meddelanden. Ni har haft en trevlig dejt, skrattat mycket och han gav dig komplimanger. Du sa att ni hade roligt tillsammans, men plötsligt så låtsas du att du inte existerar längre och svarar inte i chatten? Just det, KIM, varför svarar du inte i chatten?
Ehrm… det har alltså hänt mig med.

Mycket av det här visar att vår dejtingkultur har förändrats med introduktionen av apparna. Hur vi behandlar andra människor. Som produkter på en marknad, nu med öppet köp!
Tänk på Tinder-profilerna som en kortlek. Det går att blanda leken, så att korten dyker upp slumpmässigt. Personer som redan har gillat dig är inte längst fram i kortleken, utan dyker upp då och då. Om du gillar dem tillbaka, så blir det en matchning!
Men egentligen finns det också en person som delar ut korten, låt oss säga en Black Jack-dealer. Den har koll på hur ofta eller sällan du loggar in, vilka du svajpar höger på, och sorterar sen korten. Vilket casino skulle göra så här egentligen? Men eftersom det är en dejtingapp, så är det okej. Sorteringen görs dessutom utifrån vad företagen tror kan göra dig hooked på appen. Personer som har gillat dig hamnar längst fram i korthögen. När du svajpar höger på dem, så får du en matchning! Wow!

Det är ingen utanför Tinder som vet exakt hur algoritmerna som styr sorteringen ser ut. Men det finns många avancerade gissningar utifrån tester och uttalanden från grundarna. Appen använder sig av något som kallas ”Elo score”. Det är ett rankningsystem som skapades av den ungersk-amerikanske fysikprofessorn Arpad Elo. Han ville hitta ett system som räknade ut hur väl människor lyckas i spel som schack. Varje spelare får en poäng från 1 till 100, som ökar eller minskar beroende på om den vinner eller förlorar mot andra spelare. Det här systemet används inte bara i schack, utan också i baseball, TV-spel och, numera, appar där människor vill hitta sin livspartner. På Tinder räknas alltså en matchning ungefär som en vinst i schack. En matchning med någon som har högre poäng än du är värd mer, medan en matchning med någon som har lägre poäng inte ger dig lika stor poängökning.

Tinder använder sig av Elo-poäng från 1 till 10. En person med en femma kommer mest att få se profiler med fyra till sex poäng. Tanken är att du inte ska dejta ”out of your league”. En person med fler likes, det vill säga en ”snygg” person, får högre poäng. En användare med åtta poäng ser personer mellan sju och nio och så vidare. Du får högre poäng om högt rankade personer gillar dig, eller om du faktiskt skriver till personerna du matchar med. Du bestraffas om du bara svajpar höger på alla profiler som dyker upp. Nya profiler får oftast en poängboost, för då kan företaget få dig att använda appen mer. ”Wow, så många snygga människor! Jag måste fortsätta tills jag får napp!”. Låter det som ett avsnitt från den dystopiska science-fictionserien Black Mirror?
Appen Bumble brukar ofta kallas ”feministiska Tinder”. Vid straighta matchningar får bara kvinnor initiera chattar. Matchningen försvinner efter 24 timmar om inte personen skriver något. Men även den appen är ökänd för att sätta de ”snyggaste korten” längst fram.

Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem

När jag var tonåring, på 00-talet, fanns det en hemsida som hette Snyggast.se. Där kunde vanliga ungdomar ladda upp bilder på sig själva, ibland lättklädda, och bli bedömda utifrån sitt utseende på en skala från ett till tio. Folk kunde kommentera vad och hur som helst om människors kroppar. I efterhand låter det verkligen som ett fantastiskt recept för att få människor att må bra.
Dejtingapparna är som en nutida version av Snyggast.se. Vilka bilder vi lägger upp avgör hur många högersvep vi får. Vilken vinkel är bäst, är det bra med urringning, ska jag lägga upp bilden när jag och grabbarna fångade en stor fisk på en båt? Svaret på sista frågan är i alla fall nej.
Vi förändrar vår syn på vad vi attraheras av när vi svajpar förbi bild efter bild. Många vänner har berättat att de snabbt blir mer ytliga på apparna. Det har blivit en självklar brasklapp – ”Tinder är ju bara ytligt”.

Men personer som ser ”snygga” ut på bild är inte nödvändigtvis personer du attraheras av. Är inte människor mer än foton? Som när du har kemi med någon och ”det bara säger klick”. Jag tror att attraktion bygger mer på interaktionen mellan människor än bara bilder på en skärm. Själv tycker jag att det är viktigt med humor och att kunna ha vettiga samtal med någon. Om du träffar någon på en hemmafest, på jobbet eller till och med på en bar så kommer du att kunna känna av en vibe som inte går att fånga i en Tinder-profil. Flera vänner har sagt att personer som de har dejtat utanför apparna är människor som de antagligen inte skulle svepa höger på. Fantastiska dejter, men tummen agerar snabbare än hjärnan på Tinder. På det sättet skiljer det sig inte så mycket från Snyggast.se.
Och det är en väldigt sorglig förändring i beteende. Alla beter sig inte på det här sättet, men jag tror att vår förståelse av attraktion förändras när dejting­apparna blir norm.

Apparna tjänar väldigt mycket pengar. För vi ska inte glömma att de här apparna är vinstdrivande bolag. Match Group äger sajter och appar som Tinder, Match.com, OkCupid, och Plenty of Fish. De har dessutom flera lokala dejtingappar i Tyskland, Frankrike och Japan. Deras intäkter ökade till 461 miljoner dollar under sommaren. ”It’s a good day to be in the love business”, sade vd:n Mandy Ginsberg. Jag föreställer mig också att hon skrattar hela vägen till banken.
För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt.

The sun sets behind the Statue of Liberty in New York, Sunday, Nov. 8, 2009. (AP Photo/Benny Snyder)

Fri kärlek? Scrolla, gilla, chatta och svajpa; var rolig, charmig, trevlig och intellektuell. Att upprätthålla aktivitet på 15 appar mitt i New Yorks pulserande dejtingscen blev mer eller mindre ett helttidsjobb för Tanvir Mansur.   Foto: Benny Snyder/AP/TT.

35 procent av de svenska singlar som använder dejtingappar eller -sajter loggar in minst en gång om dagen. Det visade RFSU:s undersökning ”Kådiskollen” från 2016. 39 procent loggar in minst en gång i veckan.
Något som är gemensamt för de flesta appar – oavsett om det är Grindr, Tinder eller Bumble – är att de är designade för att människor ska svajpa länge. Och ofta. När jag svajpade som mest var det bokstavligen flera timmar per dag. Jag klarade inte av att lägga ner telefonen. Oavsett hur sömnig jag var så krävdes det inte mycket energi att dra tummen åt höger och vänster och läsa olika profiler.

När du matchar får du en belöning av hjärnan. Det kallas dopamin. Det är en signalsubstans som egentligen motiverar människor att göra saker. Kroppen mår bättre av det på kort sikt, och hjärnan vill göra om det som gav dig den kicken. En sådan boost kan du också få när du shoppar, spelar TV-spel eller om du tar droger. Eller spelar om pengar. Precis sådana saker som det är lätt att fastna för. På Tinder får dopaminet dig att vilja använda appen mer. Varje gång du matchar kan du få en dopaminkick, och varje gång någon skriver ett meddelande. Eller när den där personen du verkligen vill träffa plötsligt svarar. Du kan till och med få abstinens om du slutar använda appen.

Dessutom får du en större kick av att förvänta dig att något bra ska hända. Bara att öppna Tinder-appen och känna ”nu kanske det händer” ger dig ett lyckorus. Det här vet utvecklarna. Därför skickar de också notiser och mejl till dig för att du ska starta appen igen. De har skapat algoritmerna som styr vilka profiler, eller kort, som visas för dig. Alltså styr de också hur ofta du kommer få matchningar. Och ju mer oregelbundet matchningarna sker, desto mer kommer du bli hooked. Precis som med en en­armad bandit – om du bara vinner då och då efter att ha dragit i spaken, då kommer du vilja spela igen.

För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt

Center for Human Technology har gjort en lista över de appar som får användare att må bra och dåligt. Bland de appar som får folk att må bra finns Headspace och andra mindfulness-appar och även Google Calendar. Vem visste att det var så kul att planera sin vecka! Tinder är på nionde plats på listan över apparna som får folk att må dåligt. Och Grindr hamnar högst upp. Sanna Samuelsson beskriver det här i OTTAR:
”Är det en slump att det är just en gay-app som hamnar som nummer ett på må dåligt-listan? Nej, självklart påverkar till exempel både internaliserad och öppen homofobi användarna. Många är inte ’ute’ och har inte sina ansikten synliga på bilderna.”
Vad händer om du aldrig ens går på dejt med någon från din app, men fortfarande använder den? När sökandet efter bekräftelse, sex eller kärlek går över till ett beroende? Det kan bli en ond cirkel av letande, där du bara mår dåligt. En person som redan är deprimerad kommer inte hjälpas av de här kortsiktiga belöningarna. Och om en person använder appen under två timmar per dag, tänk vad den tiden kunde ha använts till i stället? Att gå i terapi, träna och hitta nya intressen. Saker som gör en mer säker på sig själv, och troligtvis mer attraktiv och möjliggör för att träffa människor organiskt. Helt utanför mobiltelefonen.

Det finns många berättelser om människor som har hittat sina livs kärlekar på nätet. Det är fantastiskt. De här programmen är inte dåliga metoder att leta efter andra människor. Men vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till dem. För det finns nog lika många berättelser om människor som mår dåligt av onlinedejting. Vi har bara inte pratat om det tillräckligt mycket.
Bara för att en vän gifte sig och skaffade barn med en dejt från Happn, betyder det inte att det passar alla att använda den appen. Det är fortfarande väldigt vanligt att träffa sin livspartner genom jobbet. Men du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!”

Dejtingapparna är nog här för att stanna. Det är upp till oss att komma på hur vi kan förhålla oss till dem. När jag flyttade tillbaka till Stockholm avinstallerade jag de flesta av mina femton dejtingappar. Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt. Efter ett tag slutade jag att använda apparna helt och hållet. Men bara ett halvår senare var jag tillbaka till svajpandet. Nu vet jag att jag kan hoppa in och ut ur apparna när jag känner för det. Det verkar vara vanligt att göra så. Och jag letar framför allt efter människor jag klickar med i verkliga livet. Men då börjar nästa utmaning: Att lära sig att faktiskt prata med andra människor.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Dejtandets terminologi

Svajpa
Många dejtingappar använder sig av ett system där man sveper med fingret över skärmen för att markera om man är intresserad av en profil eller inte. Höger för ja och vänster för nej. Ordet svajpa (efter engelskans ”swipe”) tog sig in i den svenska nyordslistan 2015. Möjligen är det talande att även ”haffa” (få till det med en dejt) och ”douche” (oskön snubbe) hamnade i nyordslistan samma år.

Ghosting
Rakt översatt: spökning. I sociala sammanhang innebär det helt enkelt att en person beter sig som en vålnad – och försvinner. Funkar både vid fysiska och digitala möten.

Snyggast.se
Tidigt svensk sajt där användare lade upp bilder på sig själva för att låta andra användare betygsätta deras utseende. Domännamnet pekar i dag till en mjukporrsida.

Tinder
Med över 20 miljarder matchningar kallar sig Tinder en av världens största dejtingappar. På sin hemsida beskriver de sig själva såhär: ”Tänk på oss som ett pålitligt förkläde — vi är med dig vart du än går.”

Grindr
Till skillnad från många andra appar är Grindr uttalat en app för män som söker män. Appen är flerfaldigt prisbelönad, men har också kritiserats för att inte vidta tillräckliga åtgärder mot rasistiskt innehåll.

Nyheter/Utrikes 07 januari, 2026

Platoncensur på filosofikurs i Texas: ”Absurt”

Kollage: Flamman.

Den svenska filosofiprofessorn Martin Peterson får inte längre undervisa i vissa av Platons texter för sina studenter vid A&M University i Texas. Anledningen är universitetets nya regler – som förbjuder ”rasideologi” och ”könsideologi”.

Filosofiprofessorn Martin Peterson (bilden) sitter på flygplatsen i Paris med sin son när Flamman ringer, i väntan på ett plan tillbaka till Texas.

– Till och med New York Times har hört av sig nu. Det är på den nivån, säger han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 07 januari, 2026

Man måste inte välja mellan Trump och Maduro

Framtid. Trump och USA har troligen koloniserat Venezuela, men många led också under Nicolas Maduros förtryck, skriver Slavoj Žižek. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

USA säger sig befria Venezuela – men talar samtidigt öppet om att ”styra” landet och ta kontroll över dess olja. När Donald Trump kliver in i Caracas gör han det inte i demokratins namn, utan i kolonialismens. Men vänsterns främsta uppgift är att förstå varför den bolivarianska revolutionen blev en sådan katastrof, skriver Slavoj Žižek.

Medan medierna fylls av detaljer om gripandet av Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, bör man rikta blicken mot det verkligt märkliga: Venezuela är nu de facto ockuperat, samtidigt som samma regering fortsätter att styra landet.

Den 3 januari 2026 förklarade Trump att USA kommer att ”styra” landet ”tills vi kan genomföra en säker, korrekt och omdömesgill övergång”, och ännu mer rakt på sak att han betraktar sig själv som ”ansvarig för Venezuela”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 januari, 2026

Busschaufförernas stresskamp: ”Extremt fackfientligt”

Av de 17 personerna ombord på bussen i Liljeholmen skadades alla utom en. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter flera dramatiska bussolyckor som tagit både förares och resenärers liv begär Kommunal att arbetsmiljön ombord granskas. Chauffören och skyddsombudet Petra Zallin på Nobina berättar för Flamman om minutmarginaler, nitisk övervakning, och förare som skippar både lunch, vatten och kisspaus.

16.06, dagen före nyårsafton, smäller det i knutpunkten Liljeholmen söder om Stockholm. Framrutan på den röda SL-bussen krossas när den drämmer in i husfasaden. Sexton personer ombord på bussen skadas, inklusive föraren. Sju förs till sjukhus, varav minst två med allvarliga skador. Stadens pendlare har redan olyckan vid Tekniska Högskolan färskt i minnet från månaden innan, där förarens oväntade kollaps vid ratten ledde till att en av Transdevs långfärdsbussar plöjde genom en busskur och tog tre kvinnors liv

I augusti 2025 dog en chaufför i en krock i Trelleborg, som även den misstänks ha orsakats av ett sjukdomsfall. Den anonyma busschauffören ”Marie” på bolaget Nobina larmade efter det i en intervju med TV4 om arbetsvillkor hon menar kan riskera livet på kollegor och passagerare. Efter den senaste kraschen i Stockholm uppmanade Nobina-skyddsombudet Peter Selén regionpolitikerna i radio att granska arbetsmiljön och stressnivå, och meddelade även att det inte var halt på olycksplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 07 januari, 2026

De bygger hållbart och grönt – för stadens fattigaste

L’Espoir är byggt som passivhus med solceller och gemensamma utrymmen. Foto: Jenny Stenberg.

Huset L’Espoir i Bryssel är byggt med solceller, gemenskap och inspiration från amerikansk medborgarrättsrörelse. Nu vill det sociala bostadsbolaget bakom projektet visa att klimatsmart boende inte är ett privilegium för de rika.

–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.

– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.

Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.

Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.

Hopp. De boende i L’Espoir bestämmer tillsammans om husets skötsel, ekonomi och gemensamma ytor – en styrka, men också en källa till konflikter. Foto: Jenny Stenberg.

– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.

– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.

Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.

– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.

Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.

Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.

Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.

–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.


2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.

Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur/Nyheter 06 januari, 2026

”Texten tillfredsställde en mörk drift hos folk”

Den svenska kritikern Sanna Samuelsson och den franska författaren Édouard Louis. Bild: Privat / Jessica Gow/TT.

Podden Gästabudet ger utmärkelsen Årets sågning till

Sanna Samuelsson är årets vinnare av litteraturpodden Gästabudets utmärkelse ”Årets sågning”. Texten i fråga är hennes recension i Aftonbladet av den franska författaren Édouard Louis Monique flyr. Förutom att belöna boken med ett (1) plus av fem, inleds recensionen med ordet ”Blä.”

I poddavsnittet beskriver hon sig som ambivalent till utmärkelsen. Flamman ringde upp för att gräva i känslorna kring priset.

Hur känns det att vinna?

– Jag var faktiskt lite orolig att det skulle hända, för jag märkte att många reagerade väldigt positivt på texten. Och jag mindes debatten förra året då Gunilla Kindstrand vann för sin sågning av Daniel Sjölins roman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 januari, 2026

Europas fall är ingenting att fira

Ett Europa som blir turistparadis för amerikaner och kineser duger inte som framtidsvision. Foto: Mirco Toniolo/Errebi/AGF/REX.

Svaret på Europas kris är inte att acceptera att bli en koloniserad vykortskontinent – utan att ta chansen att bli självständigt på riktigt.

Ett Europa vars innerstäder töms på invånare och fylls med sydostasiatiska turistgrupper, kitschiga souvenirbutiker, Airbnbboenden och pizzamenyer på tolv språk. Där tekniken kommer från USA, mineralerna från Kina, och vi själva nöjer oss med rollen som en sömnig vykortskoloni.

Det är kontinentens framtid om vi inte ändrar kurs, skriver idéhistorikern Anton Jäger i en uppmärksammad krönika i New York Times. Men svaret bör enligt Jäger inte bli att försöka återfå vår fornstora glans, utan att acceptera nedgången och finna vår plats som världens nya utkant.

Jäger har dock fel i sin historieskrivning. Europas nedgång skedde förra århundradet när kolonialflaggorna halades i Algeriet, Kongo och Indonesien. Det gamla Europa hanterade sin nyfunna litenhet genom att vända sig till europeisk integration. Det europeiska samarbetet behöver ingen nedgångsstrategi eftersom samarbetet redan är en sådan. Jägers diagnos är alltså minst 50 år för gammal.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken.

Den geopolitiska stiltjen efter murens fall gjorde det möjligt för Europa att spela självständigt utan att riktigt vara det. Energin säkrades genom billig rysk gas och säkerheten sköttes av amerikanska vapen. Så länge detta fungerade kunde man framstå som en självständig aktör. Men vad den politiska eliten såg som en bestående lösning visade sig i efterhand bara ha varit ett sätt att vinna tid.

Låt oss kalla detta för den tyska eran. De lata olivmumsarna i södra Europa kunde inte handskas med pengar och påtvingades en sträng nedskärningsregim. Länderna i östra Europa rundades bokstavligen av en gasledning i Östersjön. Att balter och polacker gnällde visade bara att de inte förstår geopolitik.

Den ryska invasionen av Ukraina 2022 visade att stabiliteten var en illusion. Det Europa som de tyska förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel lämnade efter sig pressas nu till bristningsgränsen av Putin och Trump. En situation som ställer de små rödgröna partierna till vänster om socialdemokratin inför ett existentiellt vägval. Utan möjligheten att förverkliga en egen vision för Europa tvingas pyttevänstern att välja mellan att underordna sig den systembevarande mitten och den radikala högern.

Att gå mitten till mötes innebär en identitetskris för den traditionella vänstern. Här tvingas man svälja militär upprustning, Natomedlemskap, mer europeisk överstatlighet och stram migrationspolitik. Men efter att ha sålt sin själ för att slippa pulveriseras under Meloni, Weidel, Bardella eller Åkesson kan vänstern fortsätta krångla sig fram.

Läs mer

Vänstervisionen som konvergerar med ytterhögern är på ytan muntrare. Här firar vi imperiets fall. Västvärlden drar sig tillbaka från sin globala position efter hundratals år av exploatering och dominans. Miljontals människor tvingas ut ur Europa men de återvänder trots allt till sina naturliga kultursfärer för att avnjuta freden som råder sedan världen delats upp i slutna civilisationer efter den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons gamla ritningar.

Det senare alternativet avfärdas på goda grunder av en allt större del av den nordiska vänstern. 2026 är inte ett år för pojkrumsfantasier.

Jäger må flörta med idén om europeisk nedgång men lösningarna han föreskriver är knappast palliativa. Mer centralisering och mindre nyliberal teknokrati, aktiv industripolitik med stora offentliga investeringar, samt militärt och ekonomiskt oberoende är reformer som gör EU starkare.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken. Det är den enda vägen framåt för en vänster som inte vill förlora kontinenten till Trump och Putin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 06 januari, 2026

Klasserna förenas mot mullorna

Skärmdump från en video som spreds på sociala medier den 31 december 2025 och visar demonstranter som angriper en statlig byggnad i Fasa i södra Iran. Foto: AFP.

För första gången på länge har en klassöverskridande proteströrelse formats i Iran. Lika nytt är kravet att shahen ska återta makten från mullorna.

Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.

Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"En väldigt slö journalistik i denna artikel tyckte jag. Jag är mycket intresserad av utvecklingen i Iran men vad gav denna artikel egentligen? Inte en enda röst från oppositionen inne i Iran fick komma till tals. Enbart två "röster ur disporan" intervjuas. Men vilka röster var det? Jag känner inte till organisationen ACI, och kunde inte få fram någon info om dem via Google eller ChatGPT. Vad är det för organisation? Vad står de för? Hur har de förhållit sig till shahen tidigare? Ingen aning. Är den här nya påstådda förkärleken för Pahlavi-dynastins återkomst verkligen något som är utbrett inom den inhemska oppositionen i dagsläget? Det har alltid funnits en del av den iranska oppositionen som varit för Pahlavis återkomst, men vari baserar man att det numera är många fler än tidigare? Ett påstående från en enskild oppositionell i Sverige, som uppenbarligen hyser sympatier för shahen? T.o.m. den andra källan (Kashefi) säger ju att kravet på Pahlavis återkomst alltid haft en popularitet inom diasporan. Påståendet i ingressen, att kravet på shahens återkomst är något helt nytt, stämmer ju inte. Delar av oppositionen har alltid stått bakom shahen. Men påståendet att oppositionen inne i Iran nu är enade bakom detta krav, vad baseras det på? Lite märkligt att man inte har någon enda källa inifrån landet som bekräftar detta. Inte ens Kashefi säger ju i artikeln uttryckligen att det är ett krav som den stora massan av de som protesterar inne i landet nu står bakom. Det är bara Mesdaghi som påstår det i artikeln. Ändå framställs det som ett faktum och en stor och viktig förändring jämfört med tidigare uppror. Har ni kollat på uppgifterna om att Israel arbetar hårt bakom kulisserna för att pusha för shahens återkomst? https://www.haaretz.com/israel-news/security-aviation/2025-10-03/ty-article-magazine/.premium/the-israeli-influence-operation-in-iran-pushing-to-reinstate-the-shah-monarchy/00000199-9f12-df33-a5dd-9f770d7a0000 Nä, det här var ingen vidare utrikesjournalistik. Jag förväntar mig mer av Flamman."
O
Ola Hakefelt
Nyheter/Utrikes 05 januari, 2026

Vem drog ut elen i Berlin?

Drönarbild över Mexikoplatz i Berlin-Zehlendorf den 5 januari 2026, där en gatlykta lyser med hjälp av en nödgenerator, tack vare insatser från THW. Foto: Emmanuele Contini/Imago/TT.

Tusentals berlinare huttrar i vinterkylan efter ett branddåd mot stadens elnät. En klimatgrupp har tagit på sig attentatet – samtidigt som teorier florerar om rysk inblandning. I centrum för allt står ett illa författat manifest.

Medan snön föll över Berlin, tidigt på årets första lördagmorgon, blev plötsligt 45 000 hushåll utan elektricitet. Snart stod det klart att ett brandattentat riktats mot en samling högspänningskablar och att det skulle ta minst fem dagar att återställa strömmen.

Det drabbade området i sydvästra Berlin domineras av rika villakvarter. Men där ligger även ett insprängt socialt utsatt höghusområde, vars 5 000 invånare likaså fick känna temperaturen i de mörklagda lägenheterna sjunka mot noll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur/Nyheter 05 januari, 2026

Israelisk Eurovisionseger tippas – innan någon hört låten

Foto: Jessica Gow/TT.

Högljudda krav på bojkott och uteslutning av Israel ur Eurovision Song Contest har hittills fått fem länder – Nederländerna, Spanien, Slovenien, Island och Irland – att dra sig ur årets upplaga av musikfestivalen, som kommer att hållas i österrikiska Wien i maj.

Ändå toppar Israel redan bettingbolagens listor på vem som vinner musiktävlingen – trots att varken sångare eller låt utsetts än av public service-bolaget KAN. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 04 januari, 2026

Ulf Kristerssons feghet bör oroa Danmark

Kan Danmarks statsminister Mette Frederiksen lita på att Europa och Sverige ställer upp om USA anfaller Grönland? Foto: Pär Bäckström/TT.

I ett läge där Donald Trump visar upp naken imperialism är den svenska tystnaden inte bara pinsam – den är farlig.

Så kom den till sist, den amerikanska statskuppen i Venezuela. 

Donald Trump har bäddat för den i flera år. Redan 2020, under sin första presidentperiod, utfärdade han en arresteringsorder mot Maduro för ”narkoterrorism”. I januari erkände han oppositionspolitikern Edmundo Gonzáles som den rättmätiga vinnaren av ett val präglat av omfattande fusk och oklarheter.

Den 24 mars införde han sanktioner mot länder som handlar med venezuelansk olja. Under hösten attackerade USA dessutom minst 35 båtar med 115 dödade, även det under förevändning att stoppa narkotikasmuggling. Detta trots att landet inte är någon central drogaktör, och att det mesta kokainet som passerar landet snarare skeppas till Europa.

Attacken följer ett välkänt mönster i Latinamerika. USA har tidigare avsatt 24 regeringar i regionen, som Jacobo Arbenz i Guatemala 1954 och Salvador Allende i Chile 1973, ofta med hänvisning till att försvara demokratin, men i själva verket för att skydda sina egna intressen.

Donald Trump är dock tydlig med att detta varken handlar om knark eller folkstyre. I sina strategidokument har han tvärtom målat upp två demokratiska delar av världen, Europa och Latinamerika, som sina främsta motståndare. Samtidigt har han lierat sig med auktoritära rörelser och länder, inklusive tidigare ärkefienden Ryssland.

Han har också dammat av Monroedoktrinen, som säger att USA har rätt att dominera den västra hemisfären. Därmed ger han också ett indirekt frikort till Ryssland, Kina och andra stormakter att mobba sina grannar.

Donald Trump kallar kidnappningen ärligt nog för en ”attack mot suveräniteten”, och lovar att USA ska styra Venezuela ”tills dess att de återlämnar all olja, mark och andra tillgångar som de tidigare stulit från oss”, ett påstående helt utan grund. Han har dessutom rundat kongressen och därmed troligen inte bara brutit mot internationell rätt, utan även mot amerikansk lag.

Det är alltså imperialism i sin naknaste form. Förhoppningen hos delar av vänstern om Donald Trump som isolationist var alltså önsketänkande, som Karim Jebari påpekade i Flamman redan för ett år sedan. Och nya måltavlor har redan radats upp. Donald Trump har varnat Colombias valda president Gustavo Petro att passa sig (watch his ass), utrikesminister Marco Rubio har sagt att även Kuba ”borde vara oroade”, och Katie Miller, fru till en av Trumps närmaste rådgivare, lade ut en karta över Grönland täckt av USA:s stjärnbanér på X med texten ”SNART”.

Jesper Møller Sørensen, Danmarks ambassadör i USA, svarade med ett diplomatiskt nödrop: ”Bara en vänlig påminnelse om USA och Kungariket Danmark: vi är nära allierade och bör fortsätta att arbeta tillsammans som det. USA:s säkerhet är också Grönlands och Danmarks säkerhet.”

Så vad säger Sveriges regering när ett nordiskt grannland blir hotat? Statsminister Ulf Kristersson nöjde sig med ett lamt uttalande på X (3/1), som visserligen korrekt beskriver Venezuela som en diktatur, men inte förmår fördöma USA:s aggression. I stället påminner han vagt om att ”alla stater har samtidigt ett ansvar att respektera och agera i enlighet med folkrätten”.

Är det vad han kommer att säga om USA förklarar krig mot Danmark också? ”Nej, nu får alla lugna sig”, som om det gällde ett stökigt barnkalas.

Uttalandena från europeiska ledare som Emmanuel Macron och Ursula von der Leyen var knappast bättre. De hejar oblygt på en stormaktsstrategi där Europa ses som fiende. Det är en märklig tid när man får slå följe med gammelmoderater som Gunnar Hökmark och Carl Bildt för att påminna om folkrätten.

Men avfärdanden räcker inte. Europa behöver också dra strategiska slutsatser. Sverige borde snarare omedelbart riva upp DCA-avtalet och lämna Nato, och sluta snyfta över att ”pappa” Trump har lämnat oss. I stället måste vi bidra till en europeisk försvarspakt som äntligen kan frikoppla oss från Pax Americana, och dessutom formulera ett kraftigare svar på USA:s aggressiva teknikimperialism, inte bara med regleringar utan med en egen moln- och ai-infrastruktur.

Regeringen måste dessutom sluta använda teknologi från Palantir, vars vd Peter Thiel jämfört europeiska lagstiftare med ”Antikrist”. Samt tydligt meddela Danmark att vi står på deras sida, i stället för att fegt buga inför Washington.

Situationen är mörk, och Xi och Putin gnuggar händerna i kulisserna. Men den rymmer också en möjlighet. Europa har fortfarande starka fackföreningar, välfärdsstater och demokratiska traditioner. Vänstersidan kan ännu, som i Spanien, visa att det finns alternativ. Om vi vågar kasta av oss den nyliberala tvångströjan kan vi dessutom erbjuda det mest effektiva motmedlet mot auktoritarianism: att skapa samhällen som folk vill leva i.

Diskutera på forumet (0 svar)