Det här kunde vara en vanlig dag i mitt liv: Vaknar på morgonen, tar upp mobil­en i sängen och kollar matchningar på Tinder. Börjar svepa. Brygger kaffe, rostar mackor. Fortsätter svepa. Går mot tunnelbanan, kollar in matchningar på Bumble, OkCupid, Happn. Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Jobbar. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. Sveper på tunnelbanan. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem.

Egentligen är inte dejtingappar ett problem i sig självt. Men det kan vårt användande vara.
Det finns visserligen många faktorer som pekar på att onlinedejting har haft en positiv inverkan på hur vi träffar människor. Bland annat öppnar det för människor att träffa folk utanför sitt eget nätverk. I USA har antalet blandade äktenskap (interracial marriages) ökat, vilket kan ha att göra med dejtingapparnas ankomst. Onlinedejting verkar också vara ett bra sätt för människor som känner sig blyga eller introverta att möta andra. Det kan gå snabbare att hitta människor med likadana intressen, eller samma sexuella läggning som en själv.

Du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!

Men det finns också fyra övergripande sätt som onlinedejting förändrar vårt beteende. Hur vi beter oss mot andra människor, hur vi ser på dem och oss själva och vad vi gör mot oss själva.

Förra hösten bodde jag i New York. Jag brukar beskriva staden så här: Allt som är bra i Stockholm är hundra gånger bättre i New York, och allt som är dåligt i Stockholm är hundra gånger värre.
Utbudet av restauranger, barer och musikscener är fantastiskt i en av världens största städer. Men vintrarna är hemska, fattigdomen är enorm och du är inte riktig New Yorker om du inte klagar på tunnelbanan minst tre gånger om dagen. Hundra gånger värre.
Den här beskrivningen gäller också dejtandet. Det första jag gjorde när jag kom till New York var att ladda ner dejtingappar. Det blev femton stycken totalt. Okej, jag förstår att det låter desperat. Och det var det också. Men jag rättfärdigade det med att jag gjorde det som ett socialt experiment. Till slut insåg jag att det nästan blev ett heltidsjobb. Att scrolla, gilla, chatta, och upprätthålla alla kontakter. Det är fett jobbigt att behöva chatta med en massa människor. Du måste vara rolig, charmig, trevlig, smart, intellektuell. Så mycket krav! Nu förstår jag varför online-dejting tar sådan tid. Det är som att skaffa sig nya brevvänner varje dag. Jag har redan tillräckligt många jobbmejl att svara på, plötsligt har jag tre nya personer jag behöver brevväxla med.

Don’t believe the svajp. Väl hemma i Stockholm igen raderade Tanvir Mansur de flesta av dejtingapparna han levt och andats under tiden i New York. ”Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt.” Foto: Tor Gasslander.

Förutom Tinder hade jag bland annat OkCupid. Där ställer appen frågor om livsstil, politik, sex och dejting. Då får du en matchningsprocent, och kan se vilka personer som liknar dig. Ofta används funktionen för att sortera bort Trump-väljare.
Coffee Meets Bagel var en gullig app, där alla människor som dök upp i ens flöde kallas ”bagels”. Och om du vill ha fler funktioner, så kan du handla med ”coffee beans”. Varje dag vid lunchtid dök det upp 20 nya bagels jag kunde svajpa.
Dil Mil kändes som en ofärdig app för oss sydasiater. Eller ”professional South Asians” som de beskriver målgruppen. Ena dagen matchade jag med en indier från Los Angeles, andra dagen med en pakistanier från Washington D.C. Det kändes inte riktigt som att jag kunde ta en fika med någon av dem särskilt snabbt, även om det hade gjort mina släktingar glada.

Ju mer jag pratade om dejting i New York, desto mer fick jag höra hur trötta folk var på det. Staden har 8,6 miljoner invånare och urvalet är mycket större än i Stockholm, där jag själv kommer från. Om du blir avfärdad av en dejt, finns det alltid en annan runt hörnet. Ibland gick det att se människor sitta på en bar och svajpa, trots att det fanns andra potentiella kap i samma rum. Jag fick höra om människor som kunde gå på tre dejter efter varandra på en och samma kväll. Eller att någon bokar in flera dejter samtidigt, men bara dyker upp för att träffa en av dem. Antagligen för att den ville se vilka som tackade ja, och sen valde den som var snyggast eller roligast. Kvar står de andra personerna och väntar vid kaféet där de skulle ha setts. Som en prankvideo på Youtube.

Antalet människor i omlopp gör det lättare att hitta nya personer, samtidigt som många kan få det svårt att binda sig. Varför gå på en andra dejt om du kan hitta en roligare person att gå på en första dejt med? Det blir allt mer vanligt med ghosting, alltså att någon du har träffat plötsligt slutar svara på meddelanden. Ni har haft en trevlig dejt, skrattat mycket och han gav dig komplimanger. Du sa att ni hade roligt tillsammans, men plötsligt så låtsas du att du inte existerar längre och svarar inte i chatten? Just det, KIM, varför svarar du inte i chatten?
Ehrm… det har alltså hänt mig med.

Mycket av det här visar att vår dejtingkultur har förändrats med introduktionen av apparna. Hur vi behandlar andra människor. Som produkter på en marknad, nu med öppet köp!
Tänk på Tinder-profilerna som en kortlek. Det går att blanda leken, så att korten dyker upp slumpmässigt. Personer som redan har gillat dig är inte längst fram i kortleken, utan dyker upp då och då. Om du gillar dem tillbaka, så blir det en matchning!
Men egentligen finns det också en person som delar ut korten, låt oss säga en Black Jack-dealer. Den har koll på hur ofta eller sällan du loggar in, vilka du svajpar höger på, och sorterar sen korten. Vilket casino skulle göra så här egentligen? Men eftersom det är en dejtingapp, så är det okej. Sorteringen görs dessutom utifrån vad företagen tror kan göra dig hooked på appen. Personer som har gillat dig hamnar längst fram i korthögen. När du svajpar höger på dem, så får du en matchning! Wow!

Det är ingen utanför Tinder som vet exakt hur algoritmerna som styr sorteringen ser ut. Men det finns många avancerade gissningar utifrån tester och uttalanden från grundarna. Appen använder sig av något som kallas ”Elo score”. Det är ett rankningsystem som skapades av den ungersk-amerikanske fysikprofessorn Arpad Elo. Han ville hitta ett system som räknade ut hur väl människor lyckas i spel som schack. Varje spelare får en poäng från 1 till 100, som ökar eller minskar beroende på om den vinner eller förlorar mot andra spelare. Det här systemet används inte bara i schack, utan också i baseball, TV-spel och, numera, appar där människor vill hitta sin livspartner. På Tinder räknas alltså en matchning ungefär som en vinst i schack. En matchning med någon som har högre poäng än du är värd mer, medan en matchning med någon som har lägre poäng inte ger dig lika stor poängökning.

Tinder använder sig av Elo-poäng från 1 till 10. En person med en femma kommer mest att få se profiler med fyra till sex poäng. Tanken är att du inte ska dejta ”out of your league”. En person med fler likes, det vill säga en ”snygg” person, får högre poäng. En användare med åtta poäng ser personer mellan sju och nio och så vidare. Du får högre poäng om högt rankade personer gillar dig, eller om du faktiskt skriver till personerna du matchar med. Du bestraffas om du bara svajpar höger på alla profiler som dyker upp. Nya profiler får oftast en poängboost, för då kan företaget få dig att använda appen mer. ”Wow, så många snygga människor! Jag måste fortsätta tills jag får napp!”. Låter det som ett avsnitt från den dystopiska science-fictionserien Black Mirror?
Appen Bumble brukar ofta kallas ”feministiska Tinder”. Vid straighta matchningar får bara kvinnor initiera chattar. Matchningen försvinner efter 24 timmar om inte personen skriver något. Men även den appen är ökänd för att sätta de ”snyggaste korten” längst fram.

Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem

När jag var tonåring, på 00-talet, fanns det en hemsida som hette Snyggast.se. Där kunde vanliga ungdomar ladda upp bilder på sig själva, ibland lättklädda, och bli bedömda utifrån sitt utseende på en skala från ett till tio. Folk kunde kommentera vad och hur som helst om människors kroppar. I efterhand låter det verkligen som ett fantastiskt recept för att få människor att må bra.
Dejtingapparna är som en nutida version av Snyggast.se. Vilka bilder vi lägger upp avgör hur många högersvep vi får. Vilken vinkel är bäst, är det bra med urringning, ska jag lägga upp bilden när jag och grabbarna fångade en stor fisk på en båt? Svaret på sista frågan är i alla fall nej.
Vi förändrar vår syn på vad vi attraheras av när vi svajpar förbi bild efter bild. Många vänner har berättat att de snabbt blir mer ytliga på apparna. Det har blivit en självklar brasklapp – ”Tinder är ju bara ytligt”.

Men personer som ser ”snygga” ut på bild är inte nödvändigtvis personer du attraheras av. Är inte människor mer än foton? Som när du har kemi med någon och ”det bara säger klick”. Jag tror att attraktion bygger mer på interaktionen mellan människor än bara bilder på en skärm. Själv tycker jag att det är viktigt med humor och att kunna ha vettiga samtal med någon. Om du träffar någon på en hemmafest, på jobbet eller till och med på en bar så kommer du att kunna känna av en vibe som inte går att fånga i en Tinder-profil. Flera vänner har sagt att personer som de har dejtat utanför apparna är människor som de antagligen inte skulle svepa höger på. Fantastiska dejter, men tummen agerar snabbare än hjärnan på Tinder. På det sättet skiljer det sig inte så mycket från Snyggast.se.
Och det är en väldigt sorglig förändring i beteende. Alla beter sig inte på det här sättet, men jag tror att vår förståelse av attraktion förändras när dejting­apparna blir norm.

Apparna tjänar väldigt mycket pengar. För vi ska inte glömma att de här apparna är vinstdrivande bolag. Match Group äger sajter och appar som Tinder, Match.com, OkCupid, och Plenty of Fish. De har dessutom flera lokala dejtingappar i Tyskland, Frankrike och Japan. Deras intäkter ökade till 461 miljoner dollar under sommaren. ”It’s a good day to be in the love business”, sade vd:n Mandy Ginsberg. Jag föreställer mig också att hon skrattar hela vägen till banken.
För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt.

Fri kärlek? Scrolla, gilla, chatta och svajpa; var rolig, charmig, trevlig och intellektuell. Att upprätthålla aktivitet på 15 appar mitt i New Yorks pulserande dejtingscen blev mer eller mindre ett helttidsjobb för Tanvir Mansur.   Foto: Benny Snyder/AP/TT.

35 procent av de svenska singlar som använder dejtingappar eller -sajter loggar in minst en gång om dagen. Det visade RFSU:s undersökning ”Kådiskollen” från 2016. 39 procent loggar in minst en gång i veckan.
Något som är gemensamt för de flesta appar – oavsett om det är Grindr, Tinder eller Bumble – är att de är designade för att människor ska svajpa länge. Och ofta. När jag svajpade som mest var det bokstavligen flera timmar per dag. Jag klarade inte av att lägga ner telefonen. Oavsett hur sömnig jag var så krävdes det inte mycket energi att dra tummen åt höger och vänster och läsa olika profiler.

När du matchar får du en belöning av hjärnan. Det kallas dopamin. Det är en signalsubstans som egentligen motiverar människor att göra saker. Kroppen mår bättre av det på kort sikt, och hjärnan vill göra om det som gav dig den kicken. En sådan boost kan du också få när du shoppar, spelar TV-spel eller om du tar droger. Eller spelar om pengar. Precis sådana saker som det är lätt att fastna för. På Tinder får dopaminet dig att vilja använda appen mer. Varje gång du matchar kan du få en dopaminkick, och varje gång någon skriver ett meddelande. Eller när den där personen du verkligen vill träffa plötsligt svarar. Du kan till och med få abstinens om du slutar använda appen.

Dessutom får du en större kick av att förvänta dig att något bra ska hända. Bara att öppna Tinder-appen och känna ”nu kanske det händer” ger dig ett lyckorus. Det här vet utvecklarna. Därför skickar de också notiser och mejl till dig för att du ska starta appen igen. De har skapat algoritmerna som styr vilka profiler, eller kort, som visas för dig. Alltså styr de också hur ofta du kommer få matchningar. Och ju mer oregelbundet matchningarna sker, desto mer kommer du bli hooked. Precis som med en en­armad bandit – om du bara vinner då och då efter att ha dragit i spaken, då kommer du vilja spela igen.

För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt

Center for Human Technology har gjort en lista över de appar som får användare att må bra och dåligt. Bland de appar som får folk att må bra finns Headspace och andra mindfulness-appar och även Google Calendar. Vem visste att det var så kul att planera sin vecka! Tinder är på nionde plats på listan över apparna som får folk att må dåligt. Och Grindr hamnar högst upp. Sanna Samuelsson beskriver det här i OTTAR:
”Är det en slump att det är just en gay-app som hamnar som nummer ett på må dåligt-listan? Nej, självklart påverkar till exempel både internaliserad och öppen homofobi användarna. Många är inte ’ute’ och har inte sina ansikten synliga på bilderna.”
Vad händer om du aldrig ens går på dejt med någon från din app, men fortfarande använder den? När sökandet efter bekräftelse, sex eller kärlek går över till ett beroende? Det kan bli en ond cirkel av letande, där du bara mår dåligt. En person som redan är deprimerad kommer inte hjälpas av de här kortsiktiga belöningarna. Och om en person använder appen under två timmar per dag, tänk vad den tiden kunde ha använts till i stället? Att gå i terapi, träna och hitta nya intressen. Saker som gör en mer säker på sig själv, och troligtvis mer attraktiv och möjliggör för att träffa människor organiskt. Helt utanför mobiltelefonen.

Det finns många berättelser om människor som har hittat sina livs kärlekar på nätet. Det är fantastiskt. De här programmen är inte dåliga metoder att leta efter andra människor. Men vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till dem. För det finns nog lika många berättelser om människor som mår dåligt av onlinedejting. Vi har bara inte pratat om det tillräckligt mycket.
Bara för att en vän gifte sig och skaffade barn med en dejt från Happn, betyder det inte att det passar alla att använda den appen. Det är fortfarande väldigt vanligt att träffa sin livspartner genom jobbet. Men du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!”

Dejtingapparna är nog här för att stanna. Det är upp till oss att komma på hur vi kan förhålla oss till dem. När jag flyttade tillbaka till Stockholm avinstallerade jag de flesta av mina femton dejtingappar. Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt. Efter ett tag slutade jag att använda apparna helt och hållet. Men bara ett halvår senare var jag tillbaka till svajpandet. Nu vet jag att jag kan hoppa in och ut ur apparna när jag känner för det. Det verkar vara vanligt att göra så. Och jag letar framför allt efter människor jag klickar med i verkliga livet. Men då börjar nästa utmaning: Att lära sig att faktiskt prata med andra människor.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Tanvir Mansur