Inrikes 21 november, 2018

Öppet köp på kärlek

Tanvir Mansur flyttade till dejtandets mecka New York, installerade 15 dejtingappar och började svajpa. Nu är han osäker på om det egentligen är han som använder apparna – eller tvärt om.

Det här kunde vara en vanlig dag i mitt liv: Vaknar på morgonen, tar upp mobil­en i sängen och kollar matchningar på Tinder. Börjar svepa. Brygger kaffe, rostar mackor. Fortsätter svepa. Går mot tunnelbanan, kollar in matchningar på Bumble, OkCupid, Happn. Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Jobbar. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. Sveper på tunnelbanan. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem.

Egentligen är inte dejtingappar ett problem i sig självt. Men det kan vårt användande vara.
Det finns visserligen många faktorer som pekar på att onlinedejting har haft en positiv inverkan på hur vi träffar människor. Bland annat öppnar det för människor att träffa folk utanför sitt eget nätverk. I USA har antalet blandade äktenskap (interracial marriages) ökat, vilket kan ha att göra med dejtingapparnas ankomst. Onlinedejting verkar också vara ett bra sätt för människor som känner sig blyga eller introverta att möta andra. Det kan gå snabbare att hitta människor med likadana intressen, eller samma sexuella läggning som en själv.

Du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!

Men det finns också fyra övergripande sätt som onlinedejting förändrar vårt beteende. Hur vi beter oss mot andra människor, hur vi ser på dem och oss själva och vad vi gör mot oss själva.

Förra hösten bodde jag i New York. Jag brukar beskriva staden så här: Allt som är bra i Stockholm är hundra gånger bättre i New York, och allt som är dåligt i Stockholm är hundra gånger värre.
Utbudet av restauranger, barer och musikscener är fantastiskt i en av världens största städer. Men vintrarna är hemska, fattigdomen är enorm och du är inte riktig New Yorker om du inte klagar på tunnelbanan minst tre gånger om dagen. Hundra gånger värre.
Den här beskrivningen gäller också dejtandet. Det första jag gjorde när jag kom till New York var att ladda ner dejtingappar. Det blev femton stycken totalt. Okej, jag förstår att det låter desperat. Och det var det också. Men jag rättfärdigade det med att jag gjorde det som ett socialt experiment. Till slut insåg jag att det nästan blev ett heltidsjobb. Att scrolla, gilla, chatta, och upprätthålla alla kontakter. Det är fett jobbigt att behöva chatta med en massa människor. Du måste vara rolig, charmig, trevlig, smart, intellektuell. Så mycket krav! Nu förstår jag varför online-dejting tar sådan tid. Det är som att skaffa sig nya brevvänner varje dag. Jag har redan tillräckligt många jobbmejl att svara på, plötsligt har jag tre nya personer jag behöver brevväxla med.

 

DSC07797

 

 

 

 

 

 

Don’t believe the svajp. Väl hemma i Stockholm igen raderade Tanvir Mansur de flesta av dejtingapparna han levt och andats under tiden i New York. ”Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt.” Foto: Tor Gasslander.

Förutom Tinder hade jag bland annat OkCupid. Där ställer appen frågor om livsstil, politik, sex och dejting. Då får du en matchningsprocent, och kan se vilka personer som liknar dig. Ofta används funktionen för att sortera bort Trump-väljare.
Coffee Meets Bagel var en gullig app, där alla människor som dök upp i ens flöde kallas ”bagels”. Och om du vill ha fler funktioner, så kan du handla med ”coffee beans”. Varje dag vid lunchtid dök det upp 20 nya bagels jag kunde svajpa.
Dil Mil kändes som en ofärdig app för oss sydasiater. Eller ”professional South Asians” som de beskriver målgruppen. Ena dagen matchade jag med en indier från Los Angeles, andra dagen med en pakistanier från Washington D.C. Det kändes inte riktigt som att jag kunde ta en fika med någon av dem särskilt snabbt, även om det hade gjort mina släktingar glada.

Ju mer jag pratade om dejting i New York, desto mer fick jag höra hur trötta folk var på det. Staden har 8,6 miljoner invånare och urvalet är mycket större än i Stockholm, där jag själv kommer från. Om du blir avfärdad av en dejt, finns det alltid en annan runt hörnet. Ibland gick det att se människor sitta på en bar och svajpa, trots att det fanns andra potentiella kap i samma rum. Jag fick höra om människor som kunde gå på tre dejter efter varandra på en och samma kväll. Eller att någon bokar in flera dejter samtidigt, men bara dyker upp för att träffa en av dem. Antagligen för att den ville se vilka som tackade ja, och sen valde den som var snyggast eller roligast. Kvar står de andra personerna och väntar vid kaféet där de skulle ha setts. Som en prankvideo på Youtube.

Antalet människor i omlopp gör det lättare att hitta nya personer, samtidigt som många kan få det svårt att binda sig. Varför gå på en andra dejt om du kan hitta en roligare person att gå på en första dejt med? Det blir allt mer vanligt med ghosting, alltså att någon du har träffat plötsligt slutar svara på meddelanden. Ni har haft en trevlig dejt, skrattat mycket och han gav dig komplimanger. Du sa att ni hade roligt tillsammans, men plötsligt så låtsas du att du inte existerar längre och svarar inte i chatten? Just det, KIM, varför svarar du inte i chatten?
Ehrm… det har alltså hänt mig med.

Mycket av det här visar att vår dejtingkultur har förändrats med introduktionen av apparna. Hur vi behandlar andra människor. Som produkter på en marknad, nu med öppet köp!
Tänk på Tinder-profilerna som en kortlek. Det går att blanda leken, så att korten dyker upp slumpmässigt. Personer som redan har gillat dig är inte längst fram i kortleken, utan dyker upp då och då. Om du gillar dem tillbaka, så blir det en matchning!
Men egentligen finns det också en person som delar ut korten, låt oss säga en Black Jack-dealer. Den har koll på hur ofta eller sällan du loggar in, vilka du svajpar höger på, och sorterar sen korten. Vilket casino skulle göra så här egentligen? Men eftersom det är en dejtingapp, så är det okej. Sorteringen görs dessutom utifrån vad företagen tror kan göra dig hooked på appen. Personer som har gillat dig hamnar längst fram i korthögen. När du svajpar höger på dem, så får du en matchning! Wow!

Det är ingen utanför Tinder som vet exakt hur algoritmerna som styr sorteringen ser ut. Men det finns många avancerade gissningar utifrån tester och uttalanden från grundarna. Appen använder sig av något som kallas ”Elo score”. Det är ett rankningsystem som skapades av den ungersk-amerikanske fysikprofessorn Arpad Elo. Han ville hitta ett system som räknade ut hur väl människor lyckas i spel som schack. Varje spelare får en poäng från 1 till 100, som ökar eller minskar beroende på om den vinner eller förlorar mot andra spelare. Det här systemet används inte bara i schack, utan också i baseball, TV-spel och, numera, appar där människor vill hitta sin livspartner. På Tinder räknas alltså en matchning ungefär som en vinst i schack. En matchning med någon som har högre poäng än du är värd mer, medan en matchning med någon som har lägre poäng inte ger dig lika stor poängökning.

Tinder använder sig av Elo-poäng från 1 till 10. En person med en femma kommer mest att få se profiler med fyra till sex poäng. Tanken är att du inte ska dejta ”out of your league”. En person med fler likes, det vill säga en ”snygg” person, får högre poäng. En användare med åtta poäng ser personer mellan sju och nio och så vidare. Du får högre poäng om högt rankade personer gillar dig, eller om du faktiskt skriver till personerna du matchar med. Du bestraffas om du bara svajpar höger på alla profiler som dyker upp. Nya profiler får oftast en poängboost, för då kan företaget få dig att använda appen mer. ”Wow, så många snygga människor! Jag måste fortsätta tills jag får napp!”. Låter det som ett avsnitt från den dystopiska science-fictionserien Black Mirror?
Appen Bumble brukar ofta kallas ”feministiska Tinder”. Vid straighta matchningar får bara kvinnor initiera chattar. Matchningen försvinner efter 24 timmar om inte personen skriver något. Men även den appen är ökänd för att sätta de ”snyggaste korten” längst fram.

Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem

När jag var tonåring, på 00-talet, fanns det en hemsida som hette Snyggast.se. Där kunde vanliga ungdomar ladda upp bilder på sig själva, ibland lättklädda, och bli bedömda utifrån sitt utseende på en skala från ett till tio. Folk kunde kommentera vad och hur som helst om människors kroppar. I efterhand låter det verkligen som ett fantastiskt recept för att få människor att må bra.
Dejtingapparna är som en nutida version av Snyggast.se. Vilka bilder vi lägger upp avgör hur många högersvep vi får. Vilken vinkel är bäst, är det bra med urringning, ska jag lägga upp bilden när jag och grabbarna fångade en stor fisk på en båt? Svaret på sista frågan är i alla fall nej.
Vi förändrar vår syn på vad vi attraheras av när vi svajpar förbi bild efter bild. Många vänner har berättat att de snabbt blir mer ytliga på apparna. Det har blivit en självklar brasklapp – ”Tinder är ju bara ytligt”.

Men personer som ser ”snygga” ut på bild är inte nödvändigtvis personer du attraheras av. Är inte människor mer än foton? Som när du har kemi med någon och ”det bara säger klick”. Jag tror att attraktion bygger mer på interaktionen mellan människor än bara bilder på en skärm. Själv tycker jag att det är viktigt med humor och att kunna ha vettiga samtal med någon. Om du träffar någon på en hemmafest, på jobbet eller till och med på en bar så kommer du att kunna känna av en vibe som inte går att fånga i en Tinder-profil. Flera vänner har sagt att personer som de har dejtat utanför apparna är människor som de antagligen inte skulle svepa höger på. Fantastiska dejter, men tummen agerar snabbare än hjärnan på Tinder. På det sättet skiljer det sig inte så mycket från Snyggast.se.
Och det är en väldigt sorglig förändring i beteende. Alla beter sig inte på det här sättet, men jag tror att vår förståelse av attraktion förändras när dejting­apparna blir norm.

Apparna tjänar väldigt mycket pengar. För vi ska inte glömma att de här apparna är vinstdrivande bolag. Match Group äger sajter och appar som Tinder, Match.com, OkCupid, och Plenty of Fish. De har dessutom flera lokala dejtingappar i Tyskland, Frankrike och Japan. Deras intäkter ökade till 461 miljoner dollar under sommaren. ”It’s a good day to be in the love business”, sade vd:n Mandy Ginsberg. Jag föreställer mig också att hon skrattar hela vägen till banken.
För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt.

The sun sets behind the Statue of Liberty in New York, Sunday, Nov. 8, 2009. (AP Photo/Benny Snyder)

Fri kärlek? Scrolla, gilla, chatta och svajpa; var rolig, charmig, trevlig och intellektuell. Att upprätthålla aktivitet på 15 appar mitt i New Yorks pulserande dejtingscen blev mer eller mindre ett helttidsjobb för Tanvir Mansur.   Foto: Benny Snyder/AP/TT.

35 procent av de svenska singlar som använder dejtingappar eller -sajter loggar in minst en gång om dagen. Det visade RFSU:s undersökning ”Kådiskollen” från 2016. 39 procent loggar in minst en gång i veckan.
Något som är gemensamt för de flesta appar – oavsett om det är Grindr, Tinder eller Bumble – är att de är designade för att människor ska svajpa länge. Och ofta. När jag svajpade som mest var det bokstavligen flera timmar per dag. Jag klarade inte av att lägga ner telefonen. Oavsett hur sömnig jag var så krävdes det inte mycket energi att dra tummen åt höger och vänster och läsa olika profiler.

När du matchar får du en belöning av hjärnan. Det kallas dopamin. Det är en signalsubstans som egentligen motiverar människor att göra saker. Kroppen mår bättre av det på kort sikt, och hjärnan vill göra om det som gav dig den kicken. En sådan boost kan du också få när du shoppar, spelar TV-spel eller om du tar droger. Eller spelar om pengar. Precis sådana saker som det är lätt att fastna för. På Tinder får dopaminet dig att vilja använda appen mer. Varje gång du matchar kan du få en dopaminkick, och varje gång någon skriver ett meddelande. Eller när den där personen du verkligen vill träffa plötsligt svarar. Du kan till och med få abstinens om du slutar använda appen.

Dessutom får du en större kick av att förvänta dig att något bra ska hända. Bara att öppna Tinder-appen och känna ”nu kanske det händer” ger dig ett lyckorus. Det här vet utvecklarna. Därför skickar de också notiser och mejl till dig för att du ska starta appen igen. De har skapat algoritmerna som styr vilka profiler, eller kort, som visas för dig. Alltså styr de också hur ofta du kommer få matchningar. Och ju mer oregelbundet matchningarna sker, desto mer kommer du bli hooked. Precis som med en en­armad bandit – om du bara vinner då och då efter att ha dragit i spaken, då kommer du vilja spela igen.

För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt

Center for Human Technology har gjort en lista över de appar som får användare att må bra och dåligt. Bland de appar som får folk att må bra finns Headspace och andra mindfulness-appar och även Google Calendar. Vem visste att det var så kul att planera sin vecka! Tinder är på nionde plats på listan över apparna som får folk att må dåligt. Och Grindr hamnar högst upp. Sanna Samuelsson beskriver det här i OTTAR:
”Är det en slump att det är just en gay-app som hamnar som nummer ett på må dåligt-listan? Nej, självklart påverkar till exempel både internaliserad och öppen homofobi användarna. Många är inte ’ute’ och har inte sina ansikten synliga på bilderna.”
Vad händer om du aldrig ens går på dejt med någon från din app, men fortfarande använder den? När sökandet efter bekräftelse, sex eller kärlek går över till ett beroende? Det kan bli en ond cirkel av letande, där du bara mår dåligt. En person som redan är deprimerad kommer inte hjälpas av de här kortsiktiga belöningarna. Och om en person använder appen under två timmar per dag, tänk vad den tiden kunde ha använts till i stället? Att gå i terapi, träna och hitta nya intressen. Saker som gör en mer säker på sig själv, och troligtvis mer attraktiv och möjliggör för att träffa människor organiskt. Helt utanför mobiltelefonen.

Det finns många berättelser om människor som har hittat sina livs kärlekar på nätet. Det är fantastiskt. De här programmen är inte dåliga metoder att leta efter andra människor. Men vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till dem. För det finns nog lika många berättelser om människor som mår dåligt av onlinedejting. Vi har bara inte pratat om det tillräckligt mycket.
Bara för att en vän gifte sig och skaffade barn med en dejt från Happn, betyder det inte att det passar alla att använda den appen. Det är fortfarande väldigt vanligt att träffa sin livspartner genom jobbet. Men du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!”

Dejtingapparna är nog här för att stanna. Det är upp till oss att komma på hur vi kan förhålla oss till dem. När jag flyttade tillbaka till Stockholm avinstallerade jag de flesta av mina femton dejtingappar. Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt. Efter ett tag slutade jag att använda apparna helt och hållet. Men bara ett halvår senare var jag tillbaka till svajpandet. Nu vet jag att jag kan hoppa in och ut ur apparna när jag känner för det. Det verkar vara vanligt att göra så. Och jag letar framför allt efter människor jag klickar med i verkliga livet. Men då börjar nästa utmaning: Att lära sig att faktiskt prata med andra människor.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Dejtandets terminologi

Svajpa
Många dejtingappar använder sig av ett system där man sveper med fingret över skärmen för att markera om man är intresserad av en profil eller inte. Höger för ja och vänster för nej. Ordet svajpa (efter engelskans ”swipe”) tog sig in i den svenska nyordslistan 2015. Möjligen är det talande att även ”haffa” (få till det med en dejt) och ”douche” (oskön snubbe) hamnade i nyordslistan samma år.

Ghosting
Rakt översatt: spökning. I sociala sammanhang innebär det helt enkelt att en person beter sig som en vålnad – och försvinner. Funkar både vid fysiska och digitala möten.

Snyggast.se
Tidigt svensk sajt där användare lade upp bilder på sig själva för att låta andra användare betygsätta deras utseende. Domännamnet pekar i dag till en mjukporrsida.

Tinder
Med över 20 miljarder matchningar kallar sig Tinder en av världens största dejtingappar. På sin hemsida beskriver de sig själva såhär: ”Tänk på oss som ett pålitligt förkläde — vi är med dig vart du än går.”

Grindr
Till skillnad från många andra appar är Grindr uttalat en app för män som söker män. Appen är flerfaldigt prisbelönad, men har också kritiserats för att inte vidta tillräckliga åtgärder mot rasistiskt innehåll.

Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)