Inrikes 21 november, 2018

Öppet köp på kärlek

Tanvir Mansur flyttade till dejtandets mecka New York, installerade 15 dejtingappar och började svajpa. Nu är han osäker på om det egentligen är han som använder apparna – eller tvärt om.

Det här kunde vara en vanlig dag i mitt liv: Vaknar på morgonen, tar upp mobil­en i sängen och kollar matchningar på Tinder. Börjar svepa. Brygger kaffe, rostar mackor. Fortsätter svepa. Går mot tunnelbanan, kollar in matchningar på Bumble, OkCupid, Happn. Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Jobbar. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. Sveper på tunnelbanan. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem.

Egentligen är inte dejtingappar ett problem i sig självt. Men det kan vårt användande vara.
Det finns visserligen många faktorer som pekar på att onlinedejting har haft en positiv inverkan på hur vi träffar människor. Bland annat öppnar det för människor att träffa folk utanför sitt eget nätverk. I USA har antalet blandade äktenskap (interracial marriages) ökat, vilket kan ha att göra med dejtingapparnas ankomst. Onlinedejting verkar också vara ett bra sätt för människor som känner sig blyga eller introverta att möta andra. Det kan gå snabbare att hitta människor med likadana intressen, eller samma sexuella läggning som en själv.

Du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!

Men det finns också fyra övergripande sätt som onlinedejting förändrar vårt beteende. Hur vi beter oss mot andra människor, hur vi ser på dem och oss själva och vad vi gör mot oss själva.

Förra hösten bodde jag i New York. Jag brukar beskriva staden så här: Allt som är bra i Stockholm är hundra gånger bättre i New York, och allt som är dåligt i Stockholm är hundra gånger värre.
Utbudet av restauranger, barer och musikscener är fantastiskt i en av världens största städer. Men vintrarna är hemska, fattigdomen är enorm och du är inte riktig New Yorker om du inte klagar på tunnelbanan minst tre gånger om dagen. Hundra gånger värre.
Den här beskrivningen gäller också dejtandet. Det första jag gjorde när jag kom till New York var att ladda ner dejtingappar. Det blev femton stycken totalt. Okej, jag förstår att det låter desperat. Och det var det också. Men jag rättfärdigade det med att jag gjorde det som ett socialt experiment. Till slut insåg jag att det nästan blev ett heltidsjobb. Att scrolla, gilla, chatta, och upprätthålla alla kontakter. Det är fett jobbigt att behöva chatta med en massa människor. Du måste vara rolig, charmig, trevlig, smart, intellektuell. Så mycket krav! Nu förstår jag varför online-dejting tar sådan tid. Det är som att skaffa sig nya brevvänner varje dag. Jag har redan tillräckligt många jobbmejl att svara på, plötsligt har jag tre nya personer jag behöver brevväxla med.

 

DSC07797

 

 

 

 

 

 

Don’t believe the svajp. Väl hemma i Stockholm igen raderade Tanvir Mansur de flesta av dejtingapparna han levt och andats under tiden i New York. ”Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt.” Foto: Tor Gasslander.

Förutom Tinder hade jag bland annat OkCupid. Där ställer appen frågor om livsstil, politik, sex och dejting. Då får du en matchningsprocent, och kan se vilka personer som liknar dig. Ofta används funktionen för att sortera bort Trump-väljare.
Coffee Meets Bagel var en gullig app, där alla människor som dök upp i ens flöde kallas ”bagels”. Och om du vill ha fler funktioner, så kan du handla med ”coffee beans”. Varje dag vid lunchtid dök det upp 20 nya bagels jag kunde svajpa.
Dil Mil kändes som en ofärdig app för oss sydasiater. Eller ”professional South Asians” som de beskriver målgruppen. Ena dagen matchade jag med en indier från Los Angeles, andra dagen med en pakistanier från Washington D.C. Det kändes inte riktigt som att jag kunde ta en fika med någon av dem särskilt snabbt, även om det hade gjort mina släktingar glada.

Ju mer jag pratade om dejting i New York, desto mer fick jag höra hur trötta folk var på det. Staden har 8,6 miljoner invånare och urvalet är mycket större än i Stockholm, där jag själv kommer från. Om du blir avfärdad av en dejt, finns det alltid en annan runt hörnet. Ibland gick det att se människor sitta på en bar och svajpa, trots att det fanns andra potentiella kap i samma rum. Jag fick höra om människor som kunde gå på tre dejter efter varandra på en och samma kväll. Eller att någon bokar in flera dejter samtidigt, men bara dyker upp för att träffa en av dem. Antagligen för att den ville se vilka som tackade ja, och sen valde den som var snyggast eller roligast. Kvar står de andra personerna och väntar vid kaféet där de skulle ha setts. Som en prankvideo på Youtube.

Antalet människor i omlopp gör det lättare att hitta nya personer, samtidigt som många kan få det svårt att binda sig. Varför gå på en andra dejt om du kan hitta en roligare person att gå på en första dejt med? Det blir allt mer vanligt med ghosting, alltså att någon du har träffat plötsligt slutar svara på meddelanden. Ni har haft en trevlig dejt, skrattat mycket och han gav dig komplimanger. Du sa att ni hade roligt tillsammans, men plötsligt så låtsas du att du inte existerar längre och svarar inte i chatten? Just det, KIM, varför svarar du inte i chatten?
Ehrm… det har alltså hänt mig med.

Mycket av det här visar att vår dejtingkultur har förändrats med introduktionen av apparna. Hur vi behandlar andra människor. Som produkter på en marknad, nu med öppet köp!
Tänk på Tinder-profilerna som en kortlek. Det går att blanda leken, så att korten dyker upp slumpmässigt. Personer som redan har gillat dig är inte längst fram i kortleken, utan dyker upp då och då. Om du gillar dem tillbaka, så blir det en matchning!
Men egentligen finns det också en person som delar ut korten, låt oss säga en Black Jack-dealer. Den har koll på hur ofta eller sällan du loggar in, vilka du svajpar höger på, och sorterar sen korten. Vilket casino skulle göra så här egentligen? Men eftersom det är en dejtingapp, så är det okej. Sorteringen görs dessutom utifrån vad företagen tror kan göra dig hooked på appen. Personer som har gillat dig hamnar längst fram i korthögen. När du svajpar höger på dem, så får du en matchning! Wow!

Det är ingen utanför Tinder som vet exakt hur algoritmerna som styr sorteringen ser ut. Men det finns många avancerade gissningar utifrån tester och uttalanden från grundarna. Appen använder sig av något som kallas ”Elo score”. Det är ett rankningsystem som skapades av den ungersk-amerikanske fysikprofessorn Arpad Elo. Han ville hitta ett system som räknade ut hur väl människor lyckas i spel som schack. Varje spelare får en poäng från 1 till 100, som ökar eller minskar beroende på om den vinner eller förlorar mot andra spelare. Det här systemet används inte bara i schack, utan också i baseball, TV-spel och, numera, appar där människor vill hitta sin livspartner. På Tinder räknas alltså en matchning ungefär som en vinst i schack. En matchning med någon som har högre poäng än du är värd mer, medan en matchning med någon som har lägre poäng inte ger dig lika stor poängökning.

Tinder använder sig av Elo-poäng från 1 till 10. En person med en femma kommer mest att få se profiler med fyra till sex poäng. Tanken är att du inte ska dejta ”out of your league”. En person med fler likes, det vill säga en ”snygg” person, får högre poäng. En användare med åtta poäng ser personer mellan sju och nio och så vidare. Du får högre poäng om högt rankade personer gillar dig, eller om du faktiskt skriver till personerna du matchar med. Du bestraffas om du bara svajpar höger på alla profiler som dyker upp. Nya profiler får oftast en poängboost, för då kan företaget få dig att använda appen mer. ”Wow, så många snygga människor! Jag måste fortsätta tills jag får napp!”. Låter det som ett avsnitt från den dystopiska science-fictionserien Black Mirror?
Appen Bumble brukar ofta kallas ”feministiska Tinder”. Vid straighta matchningar får bara kvinnor initiera chattar. Matchningen försvinner efter 24 timmar om inte personen skriver något. Men även den appen är ökänd för att sätta de ”snyggaste korten” längst fram.

Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem

När jag var tonåring, på 00-talet, fanns det en hemsida som hette Snyggast.se. Där kunde vanliga ungdomar ladda upp bilder på sig själva, ibland lättklädda, och bli bedömda utifrån sitt utseende på en skala från ett till tio. Folk kunde kommentera vad och hur som helst om människors kroppar. I efterhand låter det verkligen som ett fantastiskt recept för att få människor att må bra.
Dejtingapparna är som en nutida version av Snyggast.se. Vilka bilder vi lägger upp avgör hur många högersvep vi får. Vilken vinkel är bäst, är det bra med urringning, ska jag lägga upp bilden när jag och grabbarna fångade en stor fisk på en båt? Svaret på sista frågan är i alla fall nej.
Vi förändrar vår syn på vad vi attraheras av när vi svajpar förbi bild efter bild. Många vänner har berättat att de snabbt blir mer ytliga på apparna. Det har blivit en självklar brasklapp – ”Tinder är ju bara ytligt”.

Men personer som ser ”snygga” ut på bild är inte nödvändigtvis personer du attraheras av. Är inte människor mer än foton? Som när du har kemi med någon och ”det bara säger klick”. Jag tror att attraktion bygger mer på interaktionen mellan människor än bara bilder på en skärm. Själv tycker jag att det är viktigt med humor och att kunna ha vettiga samtal med någon. Om du träffar någon på en hemmafest, på jobbet eller till och med på en bar så kommer du att kunna känna av en vibe som inte går att fånga i en Tinder-profil. Flera vänner har sagt att personer som de har dejtat utanför apparna är människor som de antagligen inte skulle svepa höger på. Fantastiska dejter, men tummen agerar snabbare än hjärnan på Tinder. På det sättet skiljer det sig inte så mycket från Snyggast.se.
Och det är en väldigt sorglig förändring i beteende. Alla beter sig inte på det här sättet, men jag tror att vår förståelse av attraktion förändras när dejting­apparna blir norm.

Apparna tjänar väldigt mycket pengar. För vi ska inte glömma att de här apparna är vinstdrivande bolag. Match Group äger sajter och appar som Tinder, Match.com, OkCupid, och Plenty of Fish. De har dessutom flera lokala dejtingappar i Tyskland, Frankrike och Japan. Deras intäkter ökade till 461 miljoner dollar under sommaren. ”It’s a good day to be in the love business”, sade vd:n Mandy Ginsberg. Jag föreställer mig också att hon skrattar hela vägen till banken.
För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt.

The sun sets behind the Statue of Liberty in New York, Sunday, Nov. 8, 2009. (AP Photo/Benny Snyder)

Fri kärlek? Scrolla, gilla, chatta och svajpa; var rolig, charmig, trevlig och intellektuell. Att upprätthålla aktivitet på 15 appar mitt i New Yorks pulserande dejtingscen blev mer eller mindre ett helttidsjobb för Tanvir Mansur.   Foto: Benny Snyder/AP/TT.

35 procent av de svenska singlar som använder dejtingappar eller -sajter loggar in minst en gång om dagen. Det visade RFSU:s undersökning ”Kådiskollen” från 2016. 39 procent loggar in minst en gång i veckan.
Något som är gemensamt för de flesta appar – oavsett om det är Grindr, Tinder eller Bumble – är att de är designade för att människor ska svajpa länge. Och ofta. När jag svajpade som mest var det bokstavligen flera timmar per dag. Jag klarade inte av att lägga ner telefonen. Oavsett hur sömnig jag var så krävdes det inte mycket energi att dra tummen åt höger och vänster och läsa olika profiler.

När du matchar får du en belöning av hjärnan. Det kallas dopamin. Det är en signalsubstans som egentligen motiverar människor att göra saker. Kroppen mår bättre av det på kort sikt, och hjärnan vill göra om det som gav dig den kicken. En sådan boost kan du också få när du shoppar, spelar TV-spel eller om du tar droger. Eller spelar om pengar. Precis sådana saker som det är lätt att fastna för. På Tinder får dopaminet dig att vilja använda appen mer. Varje gång du matchar kan du få en dopaminkick, och varje gång någon skriver ett meddelande. Eller när den där personen du verkligen vill träffa plötsligt svarar. Du kan till och med få abstinens om du slutar använda appen.

Dessutom får du en större kick av att förvänta dig att något bra ska hända. Bara att öppna Tinder-appen och känna ”nu kanske det händer” ger dig ett lyckorus. Det här vet utvecklarna. Därför skickar de också notiser och mejl till dig för att du ska starta appen igen. De har skapat algoritmerna som styr vilka profiler, eller kort, som visas för dig. Alltså styr de också hur ofta du kommer få matchningar. Och ju mer oregelbundet matchningarna sker, desto mer kommer du bli hooked. Precis som med en en­armad bandit – om du bara vinner då och då efter att ha dragit i spaken, då kommer du vilja spela igen.

För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt

Center for Human Technology har gjort en lista över de appar som får användare att må bra och dåligt. Bland de appar som får folk att må bra finns Headspace och andra mindfulness-appar och även Google Calendar. Vem visste att det var så kul att planera sin vecka! Tinder är på nionde plats på listan över apparna som får folk att må dåligt. Och Grindr hamnar högst upp. Sanna Samuelsson beskriver det här i OTTAR:
”Är det en slump att det är just en gay-app som hamnar som nummer ett på må dåligt-listan? Nej, självklart påverkar till exempel både internaliserad och öppen homofobi användarna. Många är inte ’ute’ och har inte sina ansikten synliga på bilderna.”
Vad händer om du aldrig ens går på dejt med någon från din app, men fortfarande använder den? När sökandet efter bekräftelse, sex eller kärlek går över till ett beroende? Det kan bli en ond cirkel av letande, där du bara mår dåligt. En person som redan är deprimerad kommer inte hjälpas av de här kortsiktiga belöningarna. Och om en person använder appen under två timmar per dag, tänk vad den tiden kunde ha använts till i stället? Att gå i terapi, träna och hitta nya intressen. Saker som gör en mer säker på sig själv, och troligtvis mer attraktiv och möjliggör för att träffa människor organiskt. Helt utanför mobiltelefonen.

Det finns många berättelser om människor som har hittat sina livs kärlekar på nätet. Det är fantastiskt. De här programmen är inte dåliga metoder att leta efter andra människor. Men vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till dem. För det finns nog lika många berättelser om människor som mår dåligt av onlinedejting. Vi har bara inte pratat om det tillräckligt mycket.
Bara för att en vän gifte sig och skaffade barn med en dejt från Happn, betyder det inte att det passar alla att använda den appen. Det är fortfarande väldigt vanligt att träffa sin livspartner genom jobbet. Men du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!”

Dejtingapparna är nog här för att stanna. Det är upp till oss att komma på hur vi kan förhålla oss till dem. När jag flyttade tillbaka till Stockholm avinstallerade jag de flesta av mina femton dejtingappar. Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt. Efter ett tag slutade jag att använda apparna helt och hållet. Men bara ett halvår senare var jag tillbaka till svajpandet. Nu vet jag att jag kan hoppa in och ut ur apparna när jag känner för det. Det verkar vara vanligt att göra så. Och jag letar framför allt efter människor jag klickar med i verkliga livet. Men då börjar nästa utmaning: Att lära sig att faktiskt prata med andra människor.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Dejtandets terminologi

Svajpa
Många dejtingappar använder sig av ett system där man sveper med fingret över skärmen för att markera om man är intresserad av en profil eller inte. Höger för ja och vänster för nej. Ordet svajpa (efter engelskans ”swipe”) tog sig in i den svenska nyordslistan 2015. Möjligen är det talande att även ”haffa” (få till det med en dejt) och ”douche” (oskön snubbe) hamnade i nyordslistan samma år.

Ghosting
Rakt översatt: spökning. I sociala sammanhang innebär det helt enkelt att en person beter sig som en vålnad – och försvinner. Funkar både vid fysiska och digitala möten.

Snyggast.se
Tidigt svensk sajt där användare lade upp bilder på sig själva för att låta andra användare betygsätta deras utseende. Domännamnet pekar i dag till en mjukporrsida.

Tinder
Med över 20 miljarder matchningar kallar sig Tinder en av världens största dejtingappar. På sin hemsida beskriver de sig själva såhär: ”Tänk på oss som ett pålitligt förkläde — vi är med dig vart du än går.”

Grindr
Till skillnad från många andra appar är Grindr uttalat en app för män som söker män. Appen är flerfaldigt prisbelönad, men har också kritiserats för att inte vidta tillräckliga åtgärder mot rasistiskt innehåll.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 mars, 2024

Högern planerar en bostadspolitisk chockdoktrin

Byggbolagen hamstrar byggrätter i väntan på att staten tar initiativet igen. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Den svenska byggkrisen är politiskt skapad för att ramma igenom marknadshyror. Men vad som krävs är det motsatta – att staten tar ansvar igen.

Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.