Det är lätt att sympatisera med Alexej Navalnyj och hans anhängare, inte minst just nu. Oppositionsaktivisten dömdes i tisdags till två år och åtta månader i en straffkoloni för att inte ha inställt sig hos polisen vid sex olika tillfällen under sin villkorliga frigivning från en tidigare dom innan han insjuknade i somras. I helgen greps minst 5 100 personer under demonstrationer runtom i Ryssland i protest mot gripandet av honom. Helgen innan var antalet minst 4 000.
De spektakulära omständigheterna runt förgiftningen som drev Navalnyj i exil gör det också lätt att sympatisera med honom.
Det var i augusti förra året som den stridbare Putin-kritikern plötsligt blev sjuk ombord på ett plan på väg från den sibiriska staden Tomsk till Moskva. Planet nödlandade i staden Omsk och Navalnyj fördes till en ambulans. Eftersom läkarna inte visste att han blivit förgiftad med nervgiftet novitjok trodde de att han hade fått en överdos av en drog och gav honom ett medel som används i sådana fall – något som förmodligen räddade hans liv. Navalnyjs fru såg därefter till att han flögs till Berlin där han tillbringade flera veckor i koma. De följande tre månaderna arbetade han med tyska läkare för att få tillbaka sin fysiska och psykiska förmåga. Samtidigt började han samarbeta med ett nätverk av grävande journalister för att få fram namnen på dem som hade försökt mörda honom. De identifierade åtta personer som alla arbetar för den ryska säkerhetstjänsten och som haft i uppdrag att under tre år skugga Navalnyj på hans resor runt Ryssland. De ska ha försökt mörda honom och hans fru vid två tidigare tillfällen.
Bisarrt nog lyckades Navalnyj få tag på en av de presumtiva lönnmördarna via telefon genom att utge sig för att vara en assistent till en högt uppsatt tjänsteman i den ryska säkerhetstjänsten. Under det timslånga samtalet fick Navalnyj lönnmördaren att avslöja att de hade placerat giftet i hans kalsonger och att säkerhetstjänsten skickat en grupp till Omsk med det enda syftet att tvätta Navalnyjs kalsonger så att giftet inte skulle gå att spåra. Över 23 miljoner ryssar har hittills sett videon där Navalnyj talar med sin egen mördare.
Den osannolika historien, den ryska säkerhetstjänstens upprepade och farsartade försök att mörda honom, samt hans oförnekliga mod (till skillnad från de flesta oppositionsaktivister har han aldrig gått i exil), har så klart bidragit till att stärka Navalnyjs hjältestatus i liberala kretsar. Masha Gessens senaste porträtt av honom i The New Yorker avslutas till exempel med förvissningen att ”(n)amnet på Rysslands nästa ledare är nästan helt säkert Navalnyj, eller Navalnaja.”
Polis blockerar vägen för demonstranter som protesterar mot gripandet av Navalnyj i Sankt Petersburg den 31 januari 2021. Foto: Valentin Egorshin/AP/TT.
Som alltid när en politiker försetts med hjältegloria av det politiska etablissemanget i väst innebär det dock att personens egna åsikter och politiska program i bästa fall hamnar i skymundan, och i värsta fall aktivt förträngs. Det senaste exemplet på oppositionella politiker som undgått granskning är den belarusiska oppositionen runt Svetlana Tichanovskaja. Alexej Navalnyj är inget undantag. I mainstream-media brukar fokus ligga på hans undersökande journalistnätverk Anti-korruptionsstiftelsens arbete, dess försök att sabotera den ryska regimens valfusk, samt hans återkommande status som samvetsfånge. Politiskt är dock hans karriär mindre smickrande.
Navalnyjs karriär startade i början av 2000-talet när han började rapportera om den ryska maktelitens korrupta förehavanden på sin privata blogg. Han var då medlem i det liberala partiet Jabloko och stod för samma stenhårda privatiseringsideologi som på 1990-talet hade kört ryska medborgares levnadsstandard i botten. Den libertarianska övertygelsen om behovet av en minimal stat kombinerades senare med en oförblommerad högernationalism. Att ryska politiker är nationalister är inget ovanligt – sedan Sovjetunionens kollaps har det snarare varit regel än undantag. Men i Navalnyjs fall var nationalismen av en omisskännligt reaktionär typ. Som Aleksej Sakhnin skriver i Proletären deltog Navalnyj under denna tid i högerextrema marscher och krävde ett stopp av såväl all ”illegal invandring” som för omfördelningen av ekonomiska resurser till de fattiga delrepublikerna i ryska Kaukasus. Han uttryckte till och med stöd för de högerextrema skinheads som misshandlade invandrare under upploppen i södra Moskva 2013.
Efter protestvågen efter valet 2011 bytte han kurs igen. Navalnyj hade deltagit i demonstrationerna, men eftersom hans kärnanhängare tillhörde den övre medelklassen vägrade han liera sig med vänsteroppositionen runt partiet Vänsterfronten som ledde protesterna. Efter att protestvågen dött ut och Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov fängslats lade sig Navalnyj dock till med samma typ av vänsterretorik som präglat demonstrationerna. I december 2012 grundade han Framstegspartiet (numera Framtidens Ryssland) och började kampanja för höjda pensioner, samtidigt som han lade större fokus vid ekonomisk ojämlikhet i sin bevakning av korruption. Detta har gjort att hans videor har börjat nå ut till en mycket större publik än tidigare. Den senaste videon om Vladimir Putins personliga palats vid Svarta havet sågs 91 miljoner gånger på en vecka.
Alexej Navalnyj har utan tvivel blivit den största nageln i ögat på Putin, och hans kamp mot den kleptokratiska ryska regimen förtjänar respekt. Men om han en dag lyckas med sitt långsiktiga mål att själv bli Rysslands nästa ledare finns det inga garantier för att han kommer att agera som den ryske Bernie Sanders som han framställer sig som.
