Som den här ledarsidan tidigare konstaterat så behövs det en ny ekonomisk politik för det här landet. Budgetförhandlingarna mellan regeringen och dess samarbetsparti vandrar fortfarande i en öken av orörda skattesatser, krona-för-krona-formuleringar och ett, enligt LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson, steppdansande runt 90-talsregler som redan bevisat sig vara helt otidsenliga.
Därför var det glädjande att LO i förra veckan släppte sin drygt 400 sidor långa rapport Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner. Ett projekt som LO:s styrelse sjösatte för drygt 2 år sedan, på uppdrag av den senaste LO-kongressen. Efter att ha läst rapporten kan man konstatera att det här är ett av de viktigaste bidragen till svenska ekonomisk-politisk debatt på många långa år.
Ett av syftena med rapporten är enligt en av författarna Åsa-Pia Järliden Bergström, att LO vill förändra synen på vad som är ordning och reda i ekonomin. Man menar att den nuvarande ekonomiska debatten enbart handlar om saldot, alltså summan av statens inkomster och utgifter. Istället borde ordning och reda definieras utifrån vad staten och kommunerna använder sina pengar till och hur de försörjer de behov som finns i ekonomin.
Detta är givetvis mycket välkommet för precis som Ali Esbati, Vänsterpartiets arbetsmarknads politiske talesperson, sade i ett av seminarierna som anordnades i samband med rapportsläppet så är ”åsiktskorridoren så smal i den ekonomisk-politiska debatten att knappt ens en finansminister i taget har kommit igenom”.
Att prata om full sysselsättning, inte som ett slags ouppnåeligt nirvana, utan som ett realistiskt mål är att göra den politiska debatten en tjänst. LO vill sätta upp mål både för full, hög och jämn sysselsättning. Alla som vill och kan ska få jobba, sysselsättningsgraden ska upp till 85 procent och skillnaderna i sysselsättningsgrad ska vara minimala mellan olika grupper i samhället. LO:s mål är högt uppsatta, men om det är något som behövs nu i debatten om jobben är det någon som tror att det faktiskt går.
LO vill kasta både överskottsmål och balansmål över bord och vill istället införa ett mer användbart och verksamt mål: att statsskulden inte får överstiga en viss nivå. Med investeringar på mellan 1,5-3 procent av BNP (vilket motsvarar ungefär 60-120 miljarder kronor) skulle man enligt LO-rapporten kunna ”kickstarta” ekonomin. På kort sikt skulle det skapas ett högtryck i ekonomin där efterfrågan på arbetskraft blir så stort att även de som står längst bort ifrån arbetsmarknaden lyckas etablera sig på och får ett fotfäste på arbetsmarknaden. När investeringstaken sedan minskar något har man en fortsatt låg arbetslöshet. Att det egentligen skulle behövas betydligt större investeringar än de uppåt 120 miljarder som LO beräknar är inte svårt att se.
På släppseminariet av rapporten sa till och med ekonomiprofessor Lars Calmfors lite spydigt att det ju inte direkt är en ”feministisk” finanspolitik, eftersom de investeringar som man förordar är dem i infrastruktur, vägar och järnvägar. Investeringar som generar mycket jobb i byggsektorn, där det för övrigt redan i dag saknas arbetskraft. Vill man stimulera ekonomin på kort sikt så är det investeringar i vård, skola och omsorg som krävs, menade Calmfors. Jag menar att båda behövs. All den personal som försvunnit ur den offentliga sektorn under de senaste 25 åren måste återanställas och i takt med att befolkningen ökar så måste de bli än fler. Till investeringar i den storleksordningen behövs det mer än statliga lån, det behövs skatteintäkter.
LO missar inte, men undviker skickligt, att föreslå ett reformerat skattesystem. Den jämlikhet som byggt samhällen, som vårt, kommer inte utan att den rikaste procenten måste börjar betala för vården, omsorgen, infrastrukturen, den storskaliga industripolitiken och mycket mycket mer. Ökad jämlikhet uppnås inte genom att ytterligare ”öka lönespridningen” som det heter på svenskt näringslivs-språk utan genom ett mer rättvist fördelat skattesystem.
LO-rapporten är ingen bibel och den ska heller inte läsas som en sådan. Men den fyller igen den kunskapslucka som finns inom vänstern i vid mening och stimulerar förhoppningsvis samma vänster att ta initiativ i den ekonomisk-politiska debatten. Läs, lär och diskutera. Ös sedan på med politiska förslag.
