I mars 2015 vallfärdade världsledare och internationella finansiärer till den egyptiska badorten Sharm el-Sheikh vid Röda havet för att delta i en statligt arrangerad ekonomisk konferens. Efter år av politisk oro hoppades Egyptens nya diktator Abdel Fattah Al-Sisi kunna återuppliva landets stagnerade ekonomi. Multinationella företag och investerare från gulfländerna stod i kö för att investera. Detta var dock bara en försmak av sammankomstens stora höjdpunkt: presentationen av en så kallad ”ny administrativ huvudstad för Egypten”. Den nya huvudstaden skulle byggas i öknen öster om Kairo och förutom sju miljoner invånare skulle den även rymma regeringsbyggnader, 660 sjukhus, 1 250 moskéer, kyrkor och en nöjespark fyra gånger större än Disneyland.

Många Egyptenkännare har varit skeptiska till att projektet går att genomföra. Men i dag, sju år senare, har byggandet faktiskt kommit en bit på vägen. Efter en tuff start där miljardärer från gulfländerna och kinesiska banker drog sig ur projektet har den alltjämt pålitliga egyptiska militären nu tagit över rodret. Även om flera av de djärvare idéerna har tonats ned är bygget i full gång och staten har börjat flytta dit en del administrativa funktioner och statstjänstemän. Var dessa ska bo är dock oklart då bostadspriserna långt överstiger tjänstemännens betalningsförmåga. När en reporter från den brittiska dagstidningen The Guardian frågade en talesperson för huvudstadsbygget hur många billiga bostäder som kommer att byggas svarade han: ”Glöm siffrorna, de är inte viktiga och inte satta. Vi har en dröm och vi bygger våra drömmar nu.”

Hur ska man egentligen förstå Egyptens beslut att bygga en helt ny huvudstad? Är det megalomani, en motor för ekonomisk tillväxt, eller svulstig nationalistisk symbolpolitik?

Den nya huvudstaden är långt ifrån det första spektakulära megaprojekt som genomförts i Egypten. Genom Egyptens moderna historia har urbana ökenprojekt tjänat en viktig roll i statens maktutövning. De tidiga industriella ökenstäderna från 70-talet byggdes för att kringgå arbetarnas ökade organisering i de befintliga tätbefolkade städerna. På 90-talet köpte Hosni Mubaraks regim oligarkers lojalitet genom att ge dem statsfinansierad mark i planerade Kairoförstäder där de kunde utveckla så kallade ”gated communities” och andra lyxbyggen. Den nuvarande regimens dröm om en ny huvudstad bör även den ses som en politisk strategi, ett försök att komma ur det politiska kaos som har följt efter arabiska våren 2011.

Det är inte bara i Egypten som den här typen av planerade urbana megaprojekt på obebyggd mark är populära. Huvudstaden är snarare en del av en global trend. Under de senaste två decennierna har över 150 nya städer planerats i över 40 länder. Det som förenar dessa moderna stadsbyggarprojekt är att de i regel är skapade för den globala ekonomin snarare än för den egna befolkningen. De är avsedda för produktion, export, och att göra landets territorium attraktivt för utländska investeringar. Dessa städer är nämligen kombinationer av detaljplanerade städer och särskilda ekonomisk zoner, vilket innebär att de har andra regler och lagar för företag, investerare och i förlängningen arbetare, än övriga landet. De 41 miljoner människor som arbetar i zoner är enligt den Internationella Arbetarorganisationen regelbundet utsatta för en fängelseliknande disciplin, osäkra arbetsförhållanden och upphävda rättigheter. Intresset för särskilda ekonomiska zoner, eller ”rumsliga kapitalackumuleringsmaskiner” som forskaren Jonathan Bach har kallat dem, har växt kraftigt de senaste decennierna. Hela en fjärdedel av all tillverkningsindustri i världen ligger i dag i sådana ekonomiska zoner. Shenzhen i Kina och Mexikos maquiladora-städer är några kända exempel, och just nu bygger Saudiarabien två stora zonstäder, NEOM och King Abdullah Economic City, som ett led i ett försök att bygga upp landets nya post-olje-ekonomi.

Jämfört med dessa ekonomiskt orienterade zon-städer förefaller Egyptens nya huvudstad snarare blicka tillbaka mot 1900-talets stora nybyggarprojekt, såsom Brasiliens anlagda huvudstad Brasília eller Indiens Chandigarh. Dessa städer skapades i nationsbyggandets tjänst som ett sätt för staten att projicera och legitimera sin makt. Egyptens nya huvudstad har även den uppenbart starka symboliska pretentioner och kan inte förstås med enbart strikt ekonomisk logik. Men precis som med dagens zonstäder bygger huvudstadsprojektet också på ett slags rumslig undantagslogik: att stärka statens makt, att försvaga oppositionell organisering och att kringgå problem i befintliga byggda miljöer.

Ända sedan president Anwar Sadat sjösatte ett program för nya ökenstäder 1974 har egyptiska regeringar planerat, konstruerat och försökt befolka över 20 städer i öknen, med förevändningen att de vill sprida ut befolkningen som trängs längs Nilens stränder. President Mubarak fortsatte på den inslagna vägen och när Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi blev president för en kort period efter upproret 2011 började han omgående planera nya urbana megaprojekt. Strax efter att Mursi hade avsatts i en militärkupp 2013 började slutligen Sisi-regimen planera det mest spektakulära av alla urbana projekt: en helt ny huvudstad.

Men trots decennier av ökenexploatering har i princip varje projekt misslyckats med det uttalade målet: att geografiskt omfördela befolkningen. Mindre än en procent av befolkningen har flyttat till ökenstäderna under åren. Enligt en folkräkning 2006 var de flesta bostäder i ökenstäderna obebodda. Men det primära målet med de nya städerna är i själva verket förstås vara ett annat än geografisk omfördelning.

När Sadat på 70-talet ville liberalisera Egyptens ekonomi spelade de nya planerade ökenstäderna en viktig roll. I dessa städer, som låg långt från varandra, med separata förvaltningar och regleringar, kunde regimen experimentera med subventioner och skattelättnader för att locka privata företag att skapa en ny dynamisk privat industrisektor. Efter Gamal Abdel Nassers statssocialism som hade rått sedan 50-talet var misstron mot staten nämligen fortfarande stor bland kapitalägarna. Efter hand flockades företagen till de nya ökenstäderna där de kunde åtnjuta lättnader såsom tullfri import för utländsk högteknologisk produktionsutrustning.

En bit in på 80-talet fanns stora delar av den privata tillverkningsindustrin i nybyggda ökenstäder. I isolerade enklavstäder med lätt överskådliga platser och rationella gatusystem hoppades regimen också noggrant kunna övervaka sammansmältningen av privat kapital och arbetare. Att undergräva arbetarmotstånd var helt avgörande för att Sadats marknadsexperiment skulle lyckas. I Egyptens stora statliga industrier var nämligen arbetarrörelsen både stark, utbredd och militant, såsom vid textilfabrikerna i Kafr al-Dawwar eller Mahalla al-Kubra, där strejkerna hade avlöst varandra under hela 70-talet och kulminerade i 1977 års brödprotester som skakade regimen i dess grundvalar. Traditionellt var arbetarklassens organisering djupt inbäddad i sociala nätverk utanför fabriken och som frodades i tätbefolkade urbana miljöer. I de nya ökenstäderna blev det lättare att kontrollera de arbetare som jobbade i fabrikerna jämfört med i Egyptens befintliga myllrande städer.

Under 70- och 80-talen använde den lokala stadsförvaltningen i den planerade ökenstaden Tionde Ramadan påträngande övervakning och maktutövning på en nivå som var otänkbar för byråkrater i Kairo eller Alexandria. De utförde månatliga inspektioner för att säkerställa att inga förändringar hade gjorts i den byggda miljön. Exempel på vanliga ”överträdelser” som rapporterades var utbyggnaden av balkonger, uteserveringar, loppmarknader och användning av åsnor eller andra djur av gatuförsäljare – alla vanliga inslag i egyptisk urban arbetarmiljö. En annan förseelse som irriterade byråkraterna i Tionde Ramadan var när stadsborna satte upp kiosker – ett enkelt sätt att skapa jobb. Som svar inrättade stadsförvaltningen en ”kiosk-arbetsgrupp” för att stoppa ytterligare kiosker, med hänvisning till att de var ”osäkra strukturer”. Till sist satte de upp sina egna kiosker. Detta var typiskt för hur de upprätthöll byggregler och föreskrifter för att hindra människor från att bosätta sig i och göra staden till sin egen. Hyresgäster i Tionde Ramadan var också tvungna att regelbundet bevisa sin anställningsstatus för att få behålla sina hyreskontrakt. Om en anställd vid någon av stadens fabriker dog tvingades dennes familj att flytta från bostaden och staden. Resultatet av denna arbetarfientliga stadsbyggnad blev att väldigt få valde att bosätta sig i de nya ökenstäderna, vilket förklarar varför de ambitiösa befolkningsmålen aldrig möttes.

Den svenska teknikkonsultkoncernen Sweco tog 1974 på sig att skapa detaljplanen för Tionde Ramadan och blev snabbt varse det bristande intresset av att bygga bostäder. Swecos plan byggde på en strategi för balanserad tillväxt, en industristad fokuserad på produktion och adekvata bostäder och stadsmiljöer för arbetare och deras familjer. Tio år senare var alla områden som Sweco anlagt industrier i uthyrda medan nästan inga arbetarbostäder hade byggts. Mindre än fyra procent av de tilltänkta invånarna hade bosatt sig där och av de 12 000 allmännyttiga bostäder som Sweco hade planerat hade de egyptiska myndigheterna bara färdigställt en fjärdedel. I en intervju med forskaren Mary Luchetti sade en Sweco-­representant att ”vi utlänningar, vi har en bättre förståelse för de fattigas situation än vad våra egyptiska överklasskolleger har.” Tionde Ramadan kom främst att förbli en pendlarstad. Varje morgon anlände minibussar med olika företagsloggor fyllda med arbetare från Kairo eller omkringliggande byar.

Ända sedan arkitekten Georges­-Eugène Haussmann stöpte om Paris på 1800-talet har stater byggt städer för att kunna läsa av invånarnas beteende och upprätthålla den sociala kontrollen över dem. I separata enklaver ökar statens makt och där har den lättare att överblicka och hantera problem, vare sig det handlar om organiserade arbetare eller revolutionära ungdomsrörelser. Det är mot denna bakgrund som Egyptens nya huvudstad bör betraktas. Den Egyptiska journalisten Maged Mandour skrev nyligen för tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace att den nya huvudstaden i grund och botten är ett ”försök att flytta den politiska och ekonomiska maktens centrum bort från det besvärliga Kairo, med dess revoltbenägenhet. Dess smala gator, där polisarbetet är svårare och de fattiga massorna i städerna kan destabilisera statlig verksamhet, antingen genom strejker, ockupation av stadsutrymmen eller våldsam konfrontation med säkerhetsstyrkorna.” Precis som de besvärliga textilarbetarna i Mahalla Al-Kubra fick Sadat att bygga industristäder i öknen har det besvärliga Kairo, som gjorde sig påmint under arabiska vårens folkliga resning, fått dagens regim att planera för ordning och reda och ökad statlig kontroll i öknen.