Utrikes 23 april, 2022

Ordning och reda i öknen

I öknen öster om Kairo håller Egyptens regim på att bygga en ny huvudstad. Officiellt är målet att skapa jobb och ge landet en nationell renässans. Men bakom fasaden handlar det om att skydda makten från Kairos upproriska invånare.

I mars 2015 vallfärdade världsledare och internationella finansiärer till den egyptiska badorten Sharm el-Sheikh vid Röda havet för att delta i en statligt arrangerad ekonomisk konferens. Efter år av politisk oro hoppades Egyptens nya diktator Abdel Fattah Al-Sisi kunna återuppliva landets stagnerade ekonomi. Multinationella företag och investerare från gulfländerna stod i kö för att investera. Detta var dock bara en försmak av sammankomstens stora höjdpunkt: presentationen av en så kallad ”ny administrativ huvudstad för Egypten”. Den nya huvudstaden skulle byggas i öknen öster om Kairo och förutom sju miljoner invånare skulle den även rymma regeringsbyggnader, 660 sjukhus, 1 250 moskéer, kyrkor och en nöjespark fyra gånger större än Disneyland.

Många Egyptenkännare har varit skeptiska till att projektet går att genomföra. Men i dag, sju år senare, har byggandet faktiskt kommit en bit på vägen. Efter en tuff start där miljardärer från gulfländerna och kinesiska banker drog sig ur projektet har den alltjämt pålitliga egyptiska militären nu tagit över rodret. Även om flera av de djärvare idéerna har tonats ned är bygget i full gång och staten har börjat flytta dit en del administrativa funktioner och statstjänstemän. Var dessa ska bo är dock oklart då bostadspriserna långt överstiger tjänstemännens betalningsförmåga. När en reporter från den brittiska dagstidningen The Guardian frågade en talesperson för huvudstadsbygget hur många billiga bostäder som kommer att byggas svarade han: ”Glöm siffrorna, de är inte viktiga och inte satta. Vi har en dröm och vi bygger våra drömmar nu.”

Hur ska man egentligen förstå Egyptens beslut att bygga en helt ny huvudstad? Är det megalomani, en motor för ekonomisk tillväxt, eller svulstig nationalistisk symbolpolitik?

Den nya huvudstaden är långt ifrån det första spektakulära megaprojekt som genomförts i Egypten. Genom Egyptens moderna historia har urbana ökenprojekt tjänat en viktig roll i statens maktutövning. De tidiga industriella ökenstäderna från 70-talet byggdes för att kringgå arbetarnas ökade organisering i de befintliga tätbefolkade städerna. På 90-talet köpte Hosni Mubaraks regim oligarkers lojalitet genom att ge dem statsfinansierad mark i planerade Kairoförstäder där de kunde utveckla så kallade ”gated communities” och andra lyxbyggen. Den nuvarande regimens dröm om en ny huvudstad bör även den ses som en politisk strategi, ett försök att komma ur det politiska kaos som har följt efter arabiska våren 2011.

Det är inte bara i Egypten som den här typen av planerade urbana megaprojekt på obebyggd mark är populära. Huvudstaden är snarare en del av en global trend. Under de senaste två decennierna har över 150 nya städer planerats i över 40 länder. Det som förenar dessa moderna stadsbyggarprojekt är att de i regel är skapade för den globala ekonomin snarare än för den egna befolkningen. De är avsedda för produktion, export, och att göra landets territorium attraktivt för utländska investeringar. Dessa städer är nämligen kombinationer av detaljplanerade städer och särskilda ekonomisk zoner, vilket innebär att de har andra regler och lagar för företag, investerare och i förlängningen arbetare, än övriga landet. De 41 miljoner människor som arbetar i zoner är enligt den Internationella Arbetarorganisationen regelbundet utsatta för en fängelseliknande disciplin, osäkra arbetsförhållanden och upphävda rättigheter. Intresset för särskilda ekonomiska zoner, eller ”rumsliga kapitalackumuleringsmaskiner” som forskaren Jonathan Bach har kallat dem, har växt kraftigt de senaste decennierna. Hela en fjärdedel av all tillverkningsindustri i världen ligger i dag i sådana ekonomiska zoner. Shenzhen i Kina och Mexikos maquiladora-städer är några kända exempel, och just nu bygger Saudiarabien två stora zonstäder, NEOM och King Abdullah Economic City, som ett led i ett försök att bygga upp landets nya post-olje-ekonomi.

Jämfört med dessa ekonomiskt orienterade zon-städer förefaller Egyptens nya huvudstad snarare blicka tillbaka mot 1900-talets stora nybyggarprojekt, såsom Brasiliens anlagda huvudstad Brasília eller Indiens Chandigarh. Dessa städer skapades i nationsbyggandets tjänst som ett sätt för staten att projicera och legitimera sin makt. Egyptens nya huvudstad har även den uppenbart starka symboliska pretentioner och kan inte förstås med enbart strikt ekonomisk logik. Men precis som med dagens zonstäder bygger huvudstadsprojektet också på ett slags rumslig undantagslogik: att stärka statens makt, att försvaga oppositionell organisering och att kringgå problem i befintliga byggda miljöer.

Ända sedan president Anwar Sadat sjösatte ett program för nya ökenstäder 1974 har egyptiska regeringar planerat, konstruerat och försökt befolka över 20 städer i öknen, med förevändningen att de vill sprida ut befolkningen som trängs längs Nilens stränder. President Mubarak fortsatte på den inslagna vägen och när Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi blev president för en kort period efter upproret 2011 började han omgående planera nya urbana megaprojekt. Strax efter att Mursi hade avsatts i en militärkupp 2013 började slutligen Sisi-regimen planera det mest spektakulära av alla urbana projekt: en helt ny huvudstad.

Men trots decennier av ökenexploatering har i princip varje projekt misslyckats med det uttalade målet: att geografiskt omfördela befolkningen. Mindre än en procent av befolkningen har flyttat till ökenstäderna under åren. Enligt en folkräkning 2006 var de flesta bostäder i ökenstäderna obebodda. Men det primära målet med de nya städerna är i själva verket förstås vara ett annat än geografisk omfördelning.

När Sadat på 70-talet ville liberalisera Egyptens ekonomi spelade de nya planerade ökenstäderna en viktig roll. I dessa städer, som låg långt från varandra, med separata förvaltningar och regleringar, kunde regimen experimentera med subventioner och skattelättnader för att locka privata företag att skapa en ny dynamisk privat industrisektor. Efter Gamal Abdel Nassers statssocialism som hade rått sedan 50-talet var misstron mot staten nämligen fortfarande stor bland kapitalägarna. Efter hand flockades företagen till de nya ökenstäderna där de kunde åtnjuta lättnader såsom tullfri import för utländsk högteknologisk produktionsutrustning.

En bit in på 80-talet fanns stora delar av den privata tillverkningsindustrin i nybyggda ökenstäder. I isolerade enklavstäder med lätt överskådliga platser och rationella gatusystem hoppades regimen också noggrant kunna övervaka sammansmältningen av privat kapital och arbetare. Att undergräva arbetarmotstånd var helt avgörande för att Sadats marknadsexperiment skulle lyckas. I Egyptens stora statliga industrier var nämligen arbetarrörelsen både stark, utbredd och militant, såsom vid textilfabrikerna i Kafr al-Dawwar eller Mahalla al-Kubra, där strejkerna hade avlöst varandra under hela 70-talet och kulminerade i 1977 års brödprotester som skakade regimen i dess grundvalar. Traditionellt var arbetarklassens organisering djupt inbäddad i sociala nätverk utanför fabriken och som frodades i tätbefolkade urbana miljöer. I de nya ökenstäderna blev det lättare att kontrollera de arbetare som jobbade i fabrikerna jämfört med i Egyptens befintliga myllrande städer.

Under 70- och 80-talen använde den lokala stadsförvaltningen i den planerade ökenstaden Tionde Ramadan påträngande övervakning och maktutövning på en nivå som var otänkbar för byråkrater i Kairo eller Alexandria. De utförde månatliga inspektioner för att säkerställa att inga förändringar hade gjorts i den byggda miljön. Exempel på vanliga ”överträdelser” som rapporterades var utbyggnaden av balkonger, uteserveringar, loppmarknader och användning av åsnor eller andra djur av gatuförsäljare – alla vanliga inslag i egyptisk urban arbetarmiljö. En annan förseelse som irriterade byråkraterna i Tionde Ramadan var när stadsborna satte upp kiosker – ett enkelt sätt att skapa jobb. Som svar inrättade stadsförvaltningen en ”kiosk-arbetsgrupp” för att stoppa ytterligare kiosker, med hänvisning till att de var ”osäkra strukturer”. Till sist satte de upp sina egna kiosker. Detta var typiskt för hur de upprätthöll byggregler och föreskrifter för att hindra människor från att bosätta sig i och göra staden till sin egen. Hyresgäster i Tionde Ramadan var också tvungna att regelbundet bevisa sin anställningsstatus för att få behålla sina hyreskontrakt. Om en anställd vid någon av stadens fabriker dog tvingades dennes familj att flytta från bostaden och staden. Resultatet av denna arbetarfientliga stadsbyggnad blev att väldigt få valde att bosätta sig i de nya ökenstäderna, vilket förklarar varför de ambitiösa befolkningsmålen aldrig möttes.

Den svenska teknikkonsultkoncernen Sweco tog 1974 på sig att skapa detaljplanen för Tionde Ramadan och blev snabbt varse det bristande intresset av att bygga bostäder. Swecos plan byggde på en strategi för balanserad tillväxt, en industristad fokuserad på produktion och adekvata bostäder och stadsmiljöer för arbetare och deras familjer. Tio år senare var alla områden som Sweco anlagt industrier i uthyrda medan nästan inga arbetarbostäder hade byggts. Mindre än fyra procent av de tilltänkta invånarna hade bosatt sig där och av de 12 000 allmännyttiga bostäder som Sweco hade planerat hade de egyptiska myndigheterna bara färdigställt en fjärdedel. I en intervju med forskaren Mary Luchetti sade en Sweco-­representant att ”vi utlänningar, vi har en bättre förståelse för de fattigas situation än vad våra egyptiska överklasskolleger har.” Tionde Ramadan kom främst att förbli en pendlarstad. Varje morgon anlände minibussar med olika företagsloggor fyllda med arbetare från Kairo eller omkringliggande byar.

Ända sedan arkitekten Georges­-Eugène Haussmann stöpte om Paris på 1800-talet har stater byggt städer för att kunna läsa av invånarnas beteende och upprätthålla den sociala kontrollen över dem. I separata enklaver ökar statens makt och där har den lättare att överblicka och hantera problem, vare sig det handlar om organiserade arbetare eller revolutionära ungdomsrörelser. Det är mot denna bakgrund som Egyptens nya huvudstad bör betraktas. Den Egyptiska journalisten Maged Mandour skrev nyligen för tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace att den nya huvudstaden i grund och botten är ett ”försök att flytta den politiska och ekonomiska maktens centrum bort från det besvärliga Kairo, med dess revoltbenägenhet. Dess smala gator, där polisarbetet är svårare och de fattiga massorna i städerna kan destabilisera statlig verksamhet, antingen genom strejker, ockupation av stadsutrymmen eller våldsam konfrontation med säkerhetsstyrkorna.” Precis som de besvärliga textilarbetarna i Mahalla Al-Kubra fick Sadat att bygga industristäder i öknen har det besvärliga Kairo, som gjorde sig påmint under arabiska vårens folkliga resning, fått dagens regim att planera för ordning och reda och ökad statlig kontroll i öknen.

Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 juni, 2025

”Glesbygdsbubblan” kan spricka när som helst

Det kulturellt homogena Charlottenberg vid gränsen till Norge räknas numera som utanförskapsområde. Foto: Erik Martensson/TT.

Vi pratar gärna om utanförskapet i Tensta – men snart har regeringen förvandlat allt utanför storstäderna till ett utanförskapsområde.

Det var med rimfrost i skägget jag proklamerade i en video att jag ”aldrig i helvete tänker demonstrera med moderater på Arvika torg”. Det var januari 2024, och regionen hotade att lägga ned stadens akutmottagning, med hela västra Värmland som upptagningsområde.

Någon dag efter sitter jag med armarna i kors längst bak i det radonfyllda, slitna klassrummet i Arvika. Mina elever får se dokumentären Stockholms gängkrig – bakom rubrikerna, och huvudstaden verkar långt borta. Eleverna ojar sig över alla med utomeuropeiskt påbrå som är inlåsta i så kallade utanförskapsområden.

”Det är normalt att inte ha ett jobb, det är normalt att misslyckas i skolan, det är normalt att hissen inte fungerar, det är normalt att det är nedskräpat”, förklarar nationalekonomen Ingvar Nilsson i rutan.

Sedan berättar jag att grannkommunens centralort Charlottenberg nu klassificeras som ett utanförskapsområde.

”Helt sjukt”, utbrister en av eleverna. Inte kan västra Värmland – som med ett obehagligare ordval är ”etniskt homogent” – stå på samma lista som Alby eller Kronoparken.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Ändå finns gängkriminaliteten här sedan decennier. Men med obefintlig polisnärvaro sker tillslag mot slutna nätverk endast när sprickor uppenbarar sig. MC-klubbarna är sammanlänkade med bygdens parallellsamhälle, och närheten till Norge gör oss till ett kriminellt ”transitområde”. Enligt den underbemannade tullpersonalen växer problemet.

I dokumentären beskriver Ingvar Nilsson vad han kallar ”de små beslutens tyranni”: att avreglera den sociala bostadspolitiken, rusta ned primärvården och införa valfrihet i skolan. Beslut som visserligen sparar pengar, men samtidigt skapar segregation.

Det var just sådana beslut som ledde till att fem lärare nyligen sade upp sig i Eda – ett stort antal i en kommun med knappt 9 000 invånare. Kommunen har stora problem med stökiga elever och därtill för lite resurser.

Problemen är inte nya. Redan för 20 år sedan, när jag som tidigare Edaelev började gymnasiet i Arvika, förutsattes det att vi låg efter, som de smutsiga kusinerna från hålan. I dag är dock Introduktionsprogrammet (IM) – för elever som saknar kvalifikationer – västra Värmlands största gymnasieprogram. Det är dessutom svårare att ta sig vidare när klasskamraterna är stökiga och får sämre stöd hemifrån, och utbildningen dessutom är underfinansierad.

Man pratar ibland om Tensta som en ”bubbla”, där ortens invandrare har svårt att ta sig ut på grund av sitt namn, hudfärg samt områdets sociala problem.

Men 90 procent av Sveriges yta är instängd i en glesbygdsbubbla, där servicekontor, skolor och akutmottagningar läggs ned för att spara pengar.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Här finns ingen gemenskap att tala om, och många av dem som flyttar in eller blir kvar saknar jobb. Kommunalskatten är hög och budgeten är tajt, bland annat på grund av familjehemsplaceringar och en åldrande befolkning. Samtidigt tvingas man dra ned på skolan, en viktig instans för att jämna ut klasskillnader.

Tack vare regeringen har alltså även många infödda svenskar svårt att ta sig ut ur utanförskapet.

Läs mer

För några år sedan hörde jag en föreläsare förklara att småorter inte kan konkurrera med städernas högskolor, men att vi kunde locka tillbaka deras ”hemvändare”. Och då bör det finnas skolor, sjukhus och ett rikt föreningsliv. Men vad fan finns det i Eda att komma tillbaka till? Här är så öde att Breivik 2010 mejlade kommunen och bad om en avskild bondgård – att planera terror från.

Om det här får fortsätta kommer hela Sveriges landsbygd snart att klassas som ett utanförskapsområde. Vi måste sluta stirra oss blinda på Järva och i stället se att samma nedmontering sker här. Regeringens skattesänkarpolitik slår hårdast mot de som redan har minst, oavsett om de bor i Tensta eller Lerhol. (Det finns en ort här som heter så, på riktigt.)

Problemet är inte ”invandrarna”, utan de politiker som sviker hela samhällen – vare sig de är byggda i miljonprogrammets betong eller i värmländskt trä.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Hackarna som utmanar Bankid

Elias Rudberg är tidigare forskare i beräkningsvetenskap, och arbetar i dag med att utforma en alternativ digital legitimation. Foto: Daniel Díaz.

En ny tjänst vill göra det möjligt för svenskar att legitimera sig elektroniskt – helt utan privata banker. Elias Rudberg är en av dem som arbetar med projektet, som hoppas ge människor mer kontroll över sin privata data.

I en grotta under Vitabergsparken dånar serverskåpen. Vi befinner oss i ett glasprytt mötesrum på Pionen, internetleverantören Bahnhofs datacenter i Stockholm. Framför mig sitter Elias Rudberg, med två gamla laptops uppfällda.

Han ska strax utfärda en e-legitimation åt den fiktiva personen ”Alice”, men knåpar fortfarande med de sista stegen i autentiseringen av henne. Ett system av olika verifieringar och säkerhetsnycklar ska matcha varandra, för att säkerställa att ingen får tillgång till en falsk legitimation. Det sista som krävs är ett personnummer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)