Kultur

Osentimental och skimrande julsaga

Ingvild H. Rishøi är en av Nordens främsta novell­författare. Foto: Håkon Mosvold Larsen/NTB/TT.

Det skrivs allt fler julromaner, men det behövs bara en under granen. Norska Ingvild H. Rishøis nya roman Stargate. En julberättelse är magisk, men samtidigt krass, om barn i den norska underklassen.

Kultur

Jag hörde norska Ingvild H. Rishøi läsa i Malmö för ett par år sedan. Det var, ja jag kan inte värja mig för det här adjektivet – magiskt. Hon skriver i första hand för vuxna, ändå var det som att bli tillbakaspolad till en säng man låg i som barn, där en förälder läste högt i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta eller Ronja Rövardotter. HC Andersen brukar annars nämnas när Rishøis författarskap kommer på tal, eller den skandinaviska magiska realism som Selma Lagerlöf kanske bäst representerar.

I Malmö läste hon ur sin novellsamling Vinternoveller, utgiven på det lilla kvalitetsförlaget Flo, bestående av tre korta noveller som samtliga på olika vis tematiserar barn som befinner sig på samhällets bottenskikt. En av dem, Vi kan inte hjälpa alla, är obligatorisk läsning för en stor del av Norges gymnasieelever. Med all rätt, Rishøis berättande har ett tydligt klassperspektiv, novellen ställer läsaren inför kapitalismens totala brist på etik. Det är inlevelsefullt beskrivet och prosan är ren, självklar.

Så även denna gång. I hennes nyöversatta roman Stargate. En julberättelse, även den utgiven på Flo, återvänder hon till barnets perspektiv, och är i den positionen oförtröttligt lojal. I boken är det tioåriga Ronja som berättar, det är inte så långt till jul och hennes pappa – som kallar henne Rövardotter och Oljefonden, har fått jobb som julgransförsäljare. Ronja drömmer att han ska köpa en stuga i skogen åt dem och denna gången, denna gången, ska han inte gå till kvarterskrogen Stargate och dricka igen. Hennes 16-åriga storasyster Melissa, märkt av en krasshet som hör anhörigskapet till, upprepar ”tror gör man i moskén.”

Och tro ska Ronja få anledning att göra, som en kompensation för en vardag som får allt större revor. Pappan åter­vänder till Stargate, och bleknar bort i berättelsen. I stället framträder Melissa allt tydligare när hon tar över pappans jobb och därmed också rollen som familjens försörjare. Tydligare blir också såväl vänligheten som hårdheten hos medmänniskan.

I Stargate är julen vulgär och kitschig, men också skimrande och möjliggörande. Här finns både en och två referenser till HC Andersens Flickan med svavelstickorna.

Rishøis berättande är förstås, liksom i tidigare böcker, en svidande kritik mot kapitalismens ständiga krav på en skötsam arbetskraft, och det hårda straffet mot den som misslyckas. Inte minst mot de barn som bara råkat födas in i välfärdslandet Norges underklass. ”Vi slipper inte ut”, säger Ronjas pappa, ”inte ur huvudet och inte ur världen.”

Stargate. En julberättelse är inte ens 150 sidor lång. Ändå lyckas den vara en stor berättelse, som rymmer all den indignation, och alla de förhoppningar, som hör fattigdomen till. Trots allt skimmer undgår den också att bli sentimental. Och även om Ronjas pappas alkoholism är förutsägbar, så är romanens upplösning långt ifrån detsamma.

  • barnböcker
  • novell

Kultur