Kultur

Oskarpt läge

Berättelsens laddning försvinner när Linnas vänster­politiska budskap tonas ner, skriver Rasmus Landström om den nya filmversionen av Okänd soldat som har premiär i samband med Finlands 100-årsfirande.

Kultur

 

Okänd soldat

Regi: Aku Louhimies.
I rollerna Eero Aho, Johannes Holopainen och Jussi Vatanen.

Det är ingen slump att Aku Louhimies filmatisering av Okänd soldat har premiär i samband med 100-årsfirandet av självständigheten. Väinö Linnas bok som har en närmast ikonisk status i Finland, har blivit filmatiserad flera gånger och versionen från 1955 visas varje år på självständighetsdagen. När den nya filmen nu går upp har marknadsföringen varit massiv – bland annat har man sålt toaborstar med titeln på – och under öppningshelgen sågs den av 170 000 besökare. Samtidigt har diskussionen gått het: behövs verkligen ytterligare en film om ett krig som utspelade sig för 70 år sedan?

Personligen har jag inga problem med att man gör en ny version av Linnas mästerverk till roman. Okänd soldat är en av 1900-talets stora anti-krigsromaner, jämförbar med Eric Maria Remarques På västfronten intet nytt, och filmatiseringarna från 1955 och 1985 har tappat kraft efter att ultrarealismen i Rädda menige Ryan ändrat spelplanen för krigsfilmer. Dock blir jag ganska snabbt besviken på Louhimies version.
Filmen följer en finländsk kulsprutepluton i fortsättningskriget 1941–1944 och berättar om hur denna grupp först tränger tillbaka den sovjetiska övermakten, för att sedan själva bli slaktade. Men även om Okänd soldat är full av spännande scener där soldater hukar bakom rotvältor är det något som saknas i känslan. Den är kort sagt lite tillrättalagd.

Här finns visserligen saker som jag uppskattar. Som att den rebelliska Rokka står i centrum i Louhimies film till skillnad från de tidigare filmerna, som saknade huvudperson. Det gör visserligen att kollektivskildringen förlorar sin udd, men Eero Aho är så bra i rollen att han själv lyckas gestalta kamratandan bland infanteristerna. Med lågmäld empati visar han fram en soldat som sällan syns, som på samma gång bestrider motståndarna och officerarna. En ”ingens tjänare” i revär. En annan sak som jag gillar är att fokus riktas mot kvinnorna i kriget – lottorna, husmödrarna, änkorna. Det känns som en nödvändig komplettering till Linnas berättelse 2017.

Men det som gör att filmen i slutänden ändå skaver är att Louhimies tonat ner det vänsterpolitiska budskapet från originalberättelsen. Jag bryr mig vanligtvis inte om huruvida en film är trogen den litterära förlagan, men när Louhimies skryter i intervjuer om hur texttrogen hans berättelse är kan jag inte låta bli att reagera. Bortklippta är alla diskussioner om kapitalismen, hatet mot befälen är rejält nertonat och även om scenen där fulla officerare sjunger ”Die Fahne Hoch” är med så saknas ändå det som gör Linnas berättelse så laddad. Att många finska soldater i teorin sympatiserade med det sovjetiska budskapet, samtidigt som de upplevde sig ockuperade av en imperiemakt, är så att säga historiens springande punkt. Utan den finns bara rafflande actionscener kvar. Samt en ganska uttjatad berättelse om krigets vansinne.
Så, för att besvara frågan huruvida det behövs ytterligare en filmatisering av Okänd soldat: knappast den här i alla fall.

  • Aku Louhimies
  • Okänd soldat

Kultur