Opinion

Överskottsmålet måste bort ur vänsterpolitiken

Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, har hävdat att ”skattehöjningar för de rika” är en bättre finansiering än lånefinansierade samhällsinvesteringar. Men skatterna går inte att höja tillräckligt snabbt, skriver Anders Nordström. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Vänsterpolitikerna tvingas till dubbelliv av V:s överenskommelse om överskottsmålet. Det måste få ett slut, menar Anders Nordström.

Opinion

I Flamman nr. 7, 2019 behandlas äntligen ”elefanten i rummet” i Vänsterpartiets ekonomiska politik; stödet för Ulf Kristerssons och Magdalena Anderssons överskottsmål.

I en genomtänkt och välformulerad ledare (”Vänstern måste vilja mer än att omfördela kakan”) välkomnar Per Björklund att den nya S-grupperingen Reformisterna som vill se lånefinansierade samhällsinvesteringar. Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, har hävdat att ”skattehöjningar för de rika” är en bättre finansiering. Men kan de skatterna höjas tillräckligt snabbt och ge tillräckligt med pengar, frågar Per Björklund?

Svaret är ett kristallklart nej. Offentlig sektor behöver årligen tillförs cirka 20 skattemiljarder bara för att upprätthålla oförändrad nivå på välfärden. Än mer om välfärden ska förbättras. Alla med elementära kunskaper om investeringsbehov och skattebaser vet att det är uteslutet att med ”skattehöjningar för de rika” få fram de många hundratals miljarder kronor som därutöver behövs för samhällsinvesteringar.

Detta vet även Ulla Andersson, som är en kunnig politiker. Pratet om att ”välja” mellan skatt på rika och lånefinansiering är bara ett fikonlöv för att slippa diskutera varför vänsterpartiet vänder ryggen åt radikala socialdemokrater som kämpar för en ny ekonomisk politik.

En bisarr följd av Vänsterpartiets stöd till överskottsmålet är att ledande företrädare pressas till ett ”politiskt dubbelliv”. Ta till exempel Jens Holm, talesperson i klimatfrågor. Tillsammans med företrädare för fyra andra vänsterpartier i EU krävde han nyligen att EU:s finanspakt skulle avskaffas för att den inte ger utrymme för klimatinvesteringar (Dagens ETC, 14/12, 2018).

Men samme Jens Holm röstade i riksdagen för budgetregler betydligt tuffare än EU:s finanspakt. EU:s budgetrekommendationer till Sverige ger utrymme för 65 miljarder kronor mer i offentliga utgifter än de budgetregler som Vänsterpartiet stödjer. Per år!

En bisarr följd av Vänsterpartiets stöd till överskottsmålet är att ledande företrädare pressas till ett ”politiskt dubbel­liv”

Eller ta Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson. Han ville avskaffa Finanspolitiska rådet, en ”överrock” av högerliberala ekonomer som moderaten Anders Borg tillsatte för att ”granska” regeringens ekonomiska politik. Sen röstade han för att stärka rådets ställning, det var en del av förslaget om överskottsmål. För att sedan än en gång hävda att Finanspolitiska rådet bör läggas ned (SvD, 30/11).

Eller partiledaren Jonas Sjöstedt som hävdar att det är ”svårt att se att någon fråga är viktigare än klimatkrisen”. För att sedan på partikongressen tar fram ett av de mer vulgära påståendena mot att lånefinansiera investeringar som ryms i den borgerliga argumentlådan, att det ”skickar räkningen till barnbarnen”. Som om det inte vore det bästa vi kan göra för barnbarnen att utnyttja statens möjligheter att låna till negativ realränta, ”låna gratis” som ekonomerna säger, till massiva klimatinvesteringar!
En eloge till Flammans ledarredaktion som förhoppningsvis bidrar till att Vänsterpartiets stöd till de borgerliga budgetreglerna bara blir en pinsam parentes i partiets historia.

 

  • ekonomisk politik
  • överskottsmålet
  • vänsterpartiet

Opinion