Kultur

På biltur med Malmös wage slaves

Irma Jämhammar. Foto: Jonas Åkesson.

Den experimentella föreställningen Blue Dreams utspelas i framsätet på en bil, och improviseras delvis fram utifrån en gedigen kunskapsbas om Malmös svarta ekonomi. Evelina Stenbeck följer med på en repetition.

Kultur

 
Vad skulle stadsdelen Möllevången i Malmö vara utan billig falafel? Eller om man formulerar om frågan: vad skulle Möllevången vara utan all den svarta arbetskraft som håller priserna nere på restauranger och i affärer?
– Det finns en anledning till att en falafel är billig som handlar om dåliga anställningsvillkor och dåliga löner, säger Henrik Bromander, författare och dramatiker, och aktuell med föreställningen Blue Dreams, ett kammarspel om Malmös svarta ekonomi. Föreställningen utspelas i en bil och publiken sitter i baksätet.

Jag är med på en repetition och sitter därför med hörlurar på mig i baksätet på en Volvo parkerad utanför Inkonst i Malmö. En man hoppar in, startar bilen och kör iväg. Bort från parkeringen, uppför Bergsgatan och in på Ystadgatan. Plötsligt stannar vi och en kvinna hoppar in. De kallpratar om vädret, om senaste arbetspasset, om huruvida dagskassan var bra eller dålig. Efterhand förstår jag att kvinnan är chef på en restaurang och mannen hennes underordnade. De är på väg för att handla frukt och grönsaker.
Mellan de vardagliga orden framträder ett drama. En diskare och tillika en av de svarta arbetarna på restaurangen har inte synts till på flera dagar. Diskarens mobil är avstängd och chefen, spelad av Irma Jämhammar, påbörjar en intensiv övertalning av underhuggaren, spelad av Oskar Stenström, om att köra henne hem till diskarens lägenhet, vilket han vägrar.

Jag känner mig som en fripassagerare som tjuvlyssnar till samtalet i framsätet, för jag kan inte se skådespelarnas ansikten. Det är suggestivt att se staden som jag känner så väl susa förbi utanför bilrutorna i ett helt nytt ljus.
På Malmös smalaste gata, en gränd i stadsdelen Kirseberg, stannar bilen. Ett storartat gräl bryter ut, om pengar och om lojalitet. Bråket fyller hela bilen, det är klaustrofobiskt. Framför oss rör sig en mörk siluett. Jag trycker mig bak mot sätet, plötsligt uppskrämd. Efteråt får vi veta att siluetten var en ofrivillig statist.
– Det kan hända vad som helst, säger Irma Jämhammar. Skådespelarna improviserar fram dialogen i samspel med det som sker i stadsrummet, något som gör skådespeleriet mer realistiskt, menar Oscar Stenström.

På Malmös smalaste gata, en gränd i stadsdelen Kirseberg, stannar bilen. Ett storartat gräl bryter ut, om pengar och om lojalitet

Regissören John Hanse beskriver improvisationen och det som sker runt omkring bilen som en balansgång mellan frihet och en gedigen kunskapsbas. Hela gruppen, författare, regissör, ljuddesigner, producent och skådespelare betonar hur viktigt det förberedande arbetet har varit. De har bland annat gjort intervjuer med människor som arbetar i den svarta ekonomin.
– Vår kunskapsbas är otroligt viktig eftersom upplägget är så fritt. Torskar vi där så faller trovärdigheten för historien. Och vi tappar tryggheten direkt, säger Oscar Stenström.
Körvägen är utritad av stadsarkitekten Simon Sköld. Bakom bilrutorna förvandlas Malmö till ett scenrum med växlande socioekonomisk prägel. I den smala gränden upplever jag mig som satt mitt i en thriller, något som den fantastiska ljuddesignen av Jonas Åkesson bidrar starkt till.
Repetitionen tar slut efter ungefär halva tiden.
– Ni såg den lugna delen av föreställningen, säger Jämhammar när vi är tillbaka på Inkonst. Det kommer att ske en del tvära kast. Man kommer inte gå därifrån oberörd.

Den svarta ekonomin är ett ämne som engagerar många. Henrik Bromander menar att man som malmöbo måste förhålla sig till den svarta ekonomin oavsett om man vill eller inte.
– Vissa väljer väl att romantisera den och vissa är mer kritiska. Det finns kanske vissa krogar man undviker för att man vet att de använder sig av papperslösa eller för att en kompis har blivit utnyttjad. Egentligen är väl inte Malmö skild från andra svenska städer, men det är kanske lite tydligare bara, lite mer extremt för att vara i Sverige – hur billigt saker kan vara, hur människor pressas lönemässigt och anställningsmässigt.
På det politiska planet är frågan inte särskilt komplicerad. Goda anställningsvillkor och löner är viktiga att kämpa för. Men på det personliga planet är frågan mer komplex. Kanske väljer man mellan svart lön eller ingen lön alls, menar gruppen bakom Blue Dreams.

I centrum för produktionen står det experimentella. Bilens intimitet, den improviserade dialogen, stadsrummet, tillsammans bidrar det till en konstnärlig upplevelse som går långt utanför den etablerade teaterns former. Föreställningen påminner faktiskt mest om en film. Det är just den experimentella formen som möjliggör att närma sig frågorna ur ett helt annat perspektiv, menar producenten Carina Ehrenholm.
Bromander har tidigare arbetat med text och bild som uttrycksform i sina serieromaner och romaner. Jag frågar honom vad skillnaden är mellan att arbeta i det skrivna och tecknade mediet och med teater.
– Överlag är arbetet med teater är en så häftig grej för mig som annars sitter själv och jobbar ensam med mitt material. Att låta andra människor vara del i en process blir ofta bättre än om jag hade haft total självbestämmanderätt över berättelsen. Det är det som gör det så kul. Det kollektiva är den stora skillnaden.

  • Blue Dreams
  • Henrik Bromander

Kultur