“Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med en yxa i handen. Ett folk som glömmer av detta är lätta att kuva.”
Högerdebattören Ivar Arpi har gjort det till en konstform att trigga vänstern. När han citerade den konservativa författaren Ernst Jünger på Twitter i september kom reaktionerna som på beställning.
Arpi var inte den enda som ägnade hösten åt att läsa Jünger. Superentreprenören Elon Musk twittrade hyllande om boken I stålstormen, efter att den nämnts i podden Hardcore history. Bokförlaget Augusti, som samlat upp mer traditionalistiskt konservativa före detta Timbromedarbetare, har gjort ett gediget arbete med att översätta Ernst Jüngers skönlitterära verk. I somras släpptes framtidsromanen Glasbin och förra året kom Sturm. Skogsvandringen, översatt av Stefan Jarl, gavs också under sommaren ut i en ny upplaga. Augusti har även återutgivit det svenska standardverket om Jünger och hans krets, sociologen Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister. Den senaste svenska biografin om Ernst Jüngers liv kom i början av november på det nynazistiska förlaget Logik.
Kan intresset för Jünger säga oss något om högerns nya konservativa projekt? Ja, mycket. Det ger en fingervisning om vilken sorts konservatism vi har att göra med i dag.
I en artikel på Aftonbladet kultur i december 2020 förfasade sig den konservativa skribenten Roland Poirier Martinsson över den nya ”konservativa” trenden, som han hade svårt att känna sig hemma i och som tycktes svepa genom högern i USA och Europa. Vad hände med den försiktiga förändringen? Var Trump verkligen konservativ? ”På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution”, menade Poirier Martinsson.
Konservativ revolution. Radikalkonservatism. Det var de beteckningarna som användes på den idéströmning som Ernst Jünger var med och formade under den tyska Weimarrepubliken, det vill säga tiden mellan världskrigen. Ett slags protofascism, eller för att använda filosofen och kritikern Walter Benjamins begrepp: kulturfascism. Kring Jünger samlades en krets författare, konstnärer, jurister och krigsveteraner i en diskussion som gjorde upp med 1800-talets liberalism och borgerlighet. Det var en generation formad i första världskrigets skyttegravar, som såg den gamla liberala världen bryta samman och ville skynda på den nya ordningens framväxt. ”1914 års idéer” kom de radikalkonservativa föreställningarna att kallas, ett begrepp som den svenska statsvetaren och konservativa politikern Rudolf Kjellén plockade upp och populariserade. Det är denna tradition Timbro har valt att lyfta fram i sin konservativa sondering, med årets utgivning av pamflettessäer om Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer av Christian Abrahamsson och Eld och elegans – det högerradikala idéarvet från Schmitt till D’Annunzio av Carl-Vincent Reimers.
De radikalkonservativa ville rädda samhället från det borgerliga sammanbrottet under första världskriget och vad de såg som liberal normlöshet. Men målet var inte att återvända till den kungamakt som hade rått före de borgerliga revolutionerna, utan att skapa en ny ordning och en ny hierarki. ”Uppgiften kan inte bestå i att bromsa förfallsprocessen, utan i att accelerera den hän mot den magiska nollpunkt som skiljer två tidslinjer åt”, skriver Heidegren. Krisen upplevdes högst existentiellt, det var som om borgerlighetens gränser och normer hade upplösts. Därför, menade Jünger, krävdes nya mobiliserande myter, nya ideal att sträva efter. Snarare än att återvända till en förfluten tid skulle man återknyta till en konservativ urkraft eller tradition för en ny tid. Den konservativa revolutionens relation till nationalsocialismen var minst sagt komplicerad. Den fungerade både som inspirationskälla och kritiker, beredde mark och öppnade en väg ut därifrån. Jüngers elitistiska och aristokratiska ”preussiska anarkism” såg skeptiskt ned på den vulgära och folkliga masskaraktären hos nationalsocialismen, en kollektivism som radikalkonservatismen förkastade.
När den franska nyfascismen, i form av strömningen La nouvelle droite och den identitära rörelsen, uppstod på 70-talet var det genom att återvända till radikalkonservatismen och sammanföra den med en högerläsning av marxister som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan. Från Gramsci lånades föreställningen om att slaget om den politiska hegemonin behövde sammanfalla med en kamp om den kulturella hegemonin; en kamp om samhällets syn på samtycke, värderingar, normer och vad som sågs som sunt förnuft. Frankfurtskolans kritiska teori sågs som ett lyckat exempel på hur vänstern segrat i denna kamp, eftersom den enligt dessa högertänkare hade tagit över universiteten i USA genom filosofen Herbert Marcuse och studentprotesterna 1968 och gett upphov till feminism, queerteori och kritiska vithetsstudier – sammanbuntade i denna högersyn under begreppet ”kulturmarxism” – och på så sätt förändrat samhällets värderingar. Dessa resonemang fick den nya högern att lägga allt större tonvikt på det som kallades ”metapolitik”, det vill säga kulturkrig. Herbert Marcuses elev Paul Gottfried, som myntade begreppet alternativhöger (alt-right), använde sig av denna dubbla anspelning: att vara en alternativ konservatism i förhållande till de amerikanska nykonservativa, men också inspireras av en äldre tysk radikalhöger, kallad alt recht, där ”alt” betyder ”gammal”.
23 år efter sin död är Jünger och radikalkonservatismen fortfarande en levande referenspunkt för en gryende konservativ höger. Men precis som kulturkrigshögern försöker göra Gramsci till sin, finns det en vänstertradition av att plundra den radikalkonservativa högerns teoretiska vapenförråd.
Radikalkonservativt tankegods plockades upp i flera marxistiska strömningar på 80-talet, antingen som sparringpartners eller med en ny twist. Den tyska konservativa juristen Carl Schmitts teorier om undantagstillståndet har plockats upp av den italienska filosofen Giorgio Agamben för att beteckna en tid där staten när som helst kan upphäva våra medborgerliga rättigheter i kriget mot terrorn. Schmitts syn på politiken som en gränsdragning mellan vän och fiende är en bärande del av de postmarxistiska teoretikerna Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus vänsterpopulism, och för den italienska marxisten Mario Trontis teori om att en självständig kamp mot kapitalet endast är möjlig från partipolitiken, och inte från arbetsplatsen.
Även Ernst Jüngers teorier har gett upphov till en vänsterströmning. Den franska tidskriften Tiqqun, som kom med två katalogtjocka nummer 1999 och 2001, samt dess utlöpare Den osynliga kommittén och deras pamflett Det stundande upproret från 2007, lånade mycket från Jüngers mer filosofiska böcker. I dag består Tiqqun-miljön av ett internationellt nätverk av aktivister, som publicerar budkavlar till varandra inifrån olika proteströrelser och upprorsvågor. Sajter som Lundi Matin och Liasons i Frankrike, Fredag aften i Danmark, Qui e ora i Italien eller Ill Will i USA utbyter i anonyma brev analyser och erfarenheter i stundens hetta. Tiqqunisterna är, i brist på en bättre benämning, de osynliga aktivisterna som dyker upp när det brinner. Vad ser de hos en konservativ författare som Jünger?
Jünger, som var officer under första världskriget och förde dagbok i skyttegravarna, beskrev i boken Die totale Mobilmachung (1930) första världskriget som en ny form av krig som kom att omforma hela samhället. Det var det första masskriget där hela samhället mobiliserades av statens krigsapparat. Kriget förändrade logistiken, produktionen och reproduktionen – det var industrialiseringens och massproduktionens krig. För Jünger var det en ny samhällsformation som gjorde den tidigare borgerliga ordningen överflödig: den snabba tekniska utvecklingen gjorde den totala mobiliseringen möjlig. Men i denna omvandling trädde nya gestalter fram. Hos Jünger är de av närmast mytologisk snarare än sociologisk typ: den unge okände soldaten i skyttegravarna – en generation som föddes i stålstormen. Och dess motsvarighet på den samhälleliga nivån: arbetaren. I boken Die Arbeiter (1932) utvecklar han en totalitär samhällsvision där arbetaren är den gestalt som kan tygla och använda den totala mobiliseringen för att övervinna det borgerliga sammanbrottet och den alienerande nihilismen. Arbetaren blir för Jünger den övermänniska som föder en ny form av heroism, ”en strävan att genomtränga universum på ett nytt sätt”. Die totale Mobilmachung och Die Arbeiter rimmade väl med den framväxande nationalsocialismen. Men Jünger utvecklade också sin kritik i boken På marmorklipporna (1939). Efter kriget kom han att problematisera visionen som lades fram i Die Arbeiter, utan att någonsin förkasta den. Den totala mobiliseringen genom nationalsocialismen och bolsjevismen hade inte brutit med nihilismen, utan bara förstärkt den. Nu gällde det att ta sig till andra sidan, bortom nihilismens öken. Boken Skogsvandringen (1951) ställer upp en tredje gestalt bredvid den okände soldaten och arbetaren: skogsvandraren. Skogsvandraren är den aktiva minoritet som drar sig undan ett totalitärt majoritetssamhälle. Skogsvandringen blir ett civilisationskritiskt frihetsmanifest.
I tiqqunisternas läsning av Jünger blir skogsvandringen den strategi som bör ställas mot den totala mobiliseringen. Jünger ställs mot Jünger. Katastrofen är inte något som hotar i framtiden, vi lever i den nu. Och den öppnar möjligheter. Den totala mobiliseringen är för Tiqqun den biopolitiska makt – den makt som utövas över våra liv som biologiska varelser – som tvingar oss alla att bli individer, som tvingar på oss en rad kontrollerade val av identiteter. Det är den makt som går rakt in i oss och klyver oss internt, och vänder våra begär mot oss själva. Där vi ska konsumera oss till att bli individer, marknadsföra oss själva som varumärken, förvandla oss själva till varor, arbetsdisciplinera oss själva till hemarbetande, självisolerade zoombier (videomötesspöken). Där kapitalismen genomsyrar oss: vi är inom den, den är inom oss. Lösningen blir därför inte identiteten eller identitetspolitiken för Tiqqun, utan att försöka stärka det gemensamma hos oss som finns i görandet, i praktiker och sätt att leva, som är undandragande och överskridande. I vår vägran att reduceras till arbetare, konsument, varumärke, kvinna, vit och förminskas till en representation.
Flykten kan för Tiqqun vara att flytta ut på landet och skapa nya gemenskaper – som i den franska byn Tarnac eller det ockuperade bondesamhället (det så kallade Zone à défendre, ZAD) som uppstod 2014 i protest mot den planerade flygplatsen i Notre-Dame-des-Landes i västra Frankrike. Men undandragandet behöver inte lämna platsen vi lever på nu. Både Jünger och Tiqqun menar att skogsvandringen går att genomföra mitt i civilisationen. Då handlar det mer om att bebo de platser vi är på, hitta grannar att konspirera med, hur vi använder kvarterslokaler, hur vi finns i lokala protester. Det är där Tiqqun fått störst betydelse, genom att finna allierade i de franska gula västarnas protester, i demonstrationernas frontkedjor och barrikader.
Jüngers Skogsvandringen är ett manifest för minoriteter, eftersom den beskriver hur några få kan ändra ett samhällstillstånd där majoriteten är passiviserad, inringad och övervakad. ”Skogsvandrarens uppgift består i att staka ut ett område där en framtida frihet bortom Leviatans makt blir möjlig”, skriver han. Boken kan därför läsas på olika sätt, den kan såväl uppmuntra till terrorhandlingar som till världsfrånvänd meditation, den kan inspirera och mana klimataktivister till kollektiv olydnad, ge vaccinmotståndare bränsle för att hävda sin kroppsliga autonomi eller att mana pappor i bostadsrättsföreningar att bilda garden för nödvärn mot gängvåldet. Men skogsvandringen är också att göra upp med rädslan, den rädsla för sammanbrottet som i dag gripit hela högern (gängvåldet! Folkutbytet! Samhällskontraktet bryts! Själva kategorin kön är hotad!) och som den totala mobiliseringen samlas kring.
Detta är kanske Tiqquns nyckel till läsningen av Jüngers skogsvandring: insikten om att vi inte behöver vara rädda bara för att vi lever i katastrofen. I stället finns en stark potential till solidaritet och samarbeten i kriser och katastrofer, vilket vi såg i det självorganiserade flyktingmottagandet under migrationsvågen 2015, i de självuppsatta hjälpcentren efter orkanen Katrina 2005 i USA, eller i de nattvandrande mammorna i Järva som började samarbeta med Hammarby sjöstads nattvandrare och besökte varandra efter mordet på rapparen Einár. Journalisten och feministen Rebecca Solnit kallar det katastrofgemenskaper. Att leva i och bebo katastrofen innebär att vi behöver vända oss till varandra, när staten inte längre kan göra något. Fokusera på vad vi kan göra, även om vi är en minoritet, utifrån skogsvandrarens devis: här och nu. Så undviker vi att hamna i Arpis yxhöger, medborgargarden och konservativ masspanik.
