Jag tror att det var lördag när vi bröt oss in, det kan ha varit sommarlov. I lördags var det lördag och det var sommarlov och ledigt från föräldraledigheten. Biljettpriserna till Patti Smith gjorde kanske sitt för att locka eller avskräcka. Medelåldern på konserten var lika hög som medelinkomsterna – åtminstone av klädmärkena och mängden begynnande flintskallighet att döma. Det måste ha varit tjugo år sedan jag kom i kontakt med Patti Smith första gången. Jag och en kamrat – som vinkade till mig på konserten – bröt oss in i ett gammalt rivningshus som en gång i tiden varit ockuperat av Malmös starka vänsterrörelse; en rörelse, som likt Smith själv, lärt oss att vi kan allt vi vill. Under förutsättning att vi arbetar tillsammans. Jag behövde lite hjälp för att klättra upp över fasaden minns jag. Ner kommer en alltid.
I ruinerna efter läderfabriken hittade jag ett kassettband när vi vandrade omkring bland bråten och klättrade på taken och mellan våningarna. ”Husen är rivna nu, till köpcentrum, till ingenting.” skrev jag om det i min bok Nomos (2012); när Smith inleder med countryballad tänker jag att jag måste hamnat på fel ställe. Att detta inte är den Patti Smith jag lyssnat på. Att hon blivit ett köpcentrum för den välbärgade medelklassen som står här och väntar och som blir hunsade av arrangörernas säkerhetsstyrkor och pinsamt formulerade bestämmelser.
För mig står Smith ut som en svartvitmålad ikon över en kampvilja som aldrig stannar av
För mig står Smith ut som en svartvitmålad ikon över en kampvilja som aldrig stannar av, men samtidigt reproduceras nästan bara bilder av henne som betydligt yngre än hon är. Jag letar förgäves efter en tischa där hon avbildas som hon ser ut nu, men där finns bara den unga ikonen och tänker på köpcentrum igen. Som byggts på ruinerna av gamla slagfält.
Men efter ett par sånger är det som att Smith och hennes lika legendariska band byggt upp en närhet till sin publik, funnit en kontaktyta. Smith vinkar avväpnande. Publiken stämmer in, hurrar och vinkar. Smith framför den mäktiga ”Tarkovsky” från 2012 som liksom kulminerar i ett eko som griper tag i mig. Smith håller åtskilliga brandtal om världsförändring och gestaltar det med låt efter låt. Publiken blir till slut helt extatisk och jag tänker försiktigt att ränderna inte går ur den som för tio och tjugo och trettio och fyrtio år sedan drömde stora drömmar om en bättre värld, för det handlar ”om drömmar om en bättre värld” som också de behöver byggas på ruinerna av det gamla.